I [tisdags, den 12 november] gick en buss ifrån Märsta, direkt till Arlanda för att göra en massutvisning till Kabul i Afghanistan! I den här bussen satt en nybliven pappa, min kille, MIN DOTTERS pappa. Hon blev tre månader igår, tre ynka månader, och hon berövas på sin egna pappa till ett av världens farligaste länder!
Hur kunde det här ske? Han hade ett fast jobb i Sverige i ett och ett halvt år innan och nu sin dotter här, han gjorde rätt för sig i samhället. Betalade skatt och ville leva med oss, ett vanligt liv i ro.
Både jag och tidigare barnen är otroligt ledsna, hur kan man ta en pappa ifrån sitt barn? Har inte hon några som helst rättigheter att få leva med sin pappa? Har inte han som pappa några som helst rättigheter att få finnas i hennes och våra liv? Ska han få ansöka ifrån sitt land för att vara med sitt egna kött och blod när han redan var här? När han redan hade allt/oss här.
Det är inte okej, vi är hans familj, det är oss han ska vara med! Vad är det för människor som sitter och bestämmer vem som har rätt att leva ett lugnt liv, eller utvisas till ett osäkert land.
Många tårar är fällda och knappt sömn på flera dagar, huvudvärken bultar i huvudet. Jag förstår ingenting och är helt mållös. Det gör så ont i min kropp! Är inte det här emot barnkonventionen?
Han vill inget annat än att få hjälp tillbaka, han mår så dåligt över den här situationen. Först suttit inlåst i förvaret i Gävle i cirka sju veckor som att han vore en brottsling, och att jag har fått släpa vår lilla nyfödda bebis fram och tillbaka på tåget ifrån Falun (som att man är gjord av pengar). Inlåsta i ett rum, i två timmar per gång.
Jag behövde verkligen honom som stöd och hjälp i vardagen efter ett urakut kejsarsnitt och skulle inte alls hålla på att fara runt så här, och allt jag har fått lov att göra själv med tre barn.
Sen flyttades han till Märsta förra veckan, och nu är han i Kabul. Vad gjorde han för fel? Varför gör dom så här? Vi behöver honom, han behöver oss! Hans barn behöver honom, för att hon ska få en trygg uppväxt!
Jag är helt slut, för att jag är orolig för honom och krossad som både mamma och flickvän. Att se framför mina ögon att han inte ska närvara i framförallt hennes liv i kanske år eller kanske inte alls krossar mitt hjärta. Mina tårar rinner så jag inte ens kan koncentrera mig på hur jag skriver!
Tack Sverige, TACK för er ickehjälp till att hjälpa honom att få ett bättre liv!
Läs mer: Massdeportation till Kabul från Arlanda i kväll (Syre 12 november 2019).
