Idag ska 50 afghaner deporteras från Arlanda till Kabul. Protester utanför riksdagen, utanför förvar och runt om i landet hölls både igår och idag. Namnen på de som ska utvisas finns på gränspolisens hemligstämplade lista. Sjuttonåriga Ahmads namn står på den, men vad som väntar honom i Kabul vill han inte tänka på.
Ahmad är en av de som ska utvisas av svenska myndigheter och EU:s gränsmyndighet Frontex ikväll. Planet är chartrat av Frontex. Utvisningen är den största sedan i september, när 50 afghaner flögs från Arlanda till Kabul. Det var den då största grupputvisningen från Sverige till Afghanistan.
Dagens utvisning kommer bli lika stor – ett avtal slår fast att 50 är det maximala antalet individer som får vara ombord på planet samtidigt. Men gränspolisens lista innehåller 55 namn. Fem kommer alltså inte släppas ombord.
Ahmad pratar med dämpad röst när jag ringer upp på måndagsförmiddagen. För vad ska han egentligen säga nu? Kommer det ändra någonting?
Hans knän är myndiga, men inte hans tänder. Migrationsverket bestämde sig ändå för att hela Ahmad fyllt 18, precis som hans knän enligt den medicinska åldersbedömningen föreslog. Men i själva verket är han född 2002 och sjutton år gammal, enligt både honom själv och aktivister i hans närhet.
Åldersbedömningarna har kritiserats hårt för att vara osäkra och oetiska. Bland annat av Fredrik Tamsen, specialist i rättsmedicin. Tamsen har i höst tilldelats Svenska läkaresällskapets etikpris, Hippokratespriset, för sitt ifrågasättande av Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar. Rättsodontologen Håkan Mörnstad menar i sin tur att flera tusen unga kan ha felbedömts, efter att han tagit hjälp av två av världens främsta experter på medicinska åldersbedömningar.
Regeringen lovade tidigare i år att tillsätta en oberoende granskning av de medicinska åldersbedömningarna. Den har ännu inte påbörjats. I skrivande stund påverkar varken kritik mot, eller en utredning av, de medicinska åldersbedömningarna Ahmads öde.
– Migrationsverket skrev upp mig i ålder. De sa att ”dina tänder är under 18, men dina knän är 18”. Jag förstår inte vad jag ska göra nu, säger Ahmad med tyst röst.
Han har suttit i förvar i Gävle sedan i mitten på oktober utan att någon berättat några detaljer om den kommande utvisningen. Han vet bara att hans namn finns på gränspolisens lista över vilka som ska utvisas den 12 november.
De flesta som ska deporteras sitter enligt uppgift i förvaret i Märsta, på praktiskt avstånd bara ett par mil från Arlanda flygplats. Men Ahmad och i alla fall en person till som ska utvisas ikväll har varit kvar i förvaret i Gävle.
De tror att de ska köras till Märsta innan utvisningen, men vet inte när eller hur.
Plågsam ovisshet
Jag får kontakt med Ahmad via Yahya Aliyar. Han är en av grundarna och talespersonerna för rörelsen Ung i Sverige, som startade i samband med den stora sittstrejken på bland annat Medborgarplatsen i Stockholm sommaren och sensommaren 2017. Yahya Aliyar är också förvarstagen men hans namn är, så vitt han vet när vi pratar, inte med på listan den här gången.
På förvaret i Gävle är det trångt. Alla här är utvisningshotade och de flesta är afghaner. De är placerade här eftersom Migrationsverket anser att det finns en chans att de ska avvika innan deportationen hunnit verkställas. Förra veckan flyttades fem personer från Gävle till Märsta, berättar Yahya Aliyar.
Själv vet inte Yahya Aliyar när hans namn kommer vara med på gränspolisens utvisningslista. Blir det nästa vecka, månad, eller år?
– Det är en tuff situation för alla i förvaret i Gävle. Varje sekund är jobbig. Idag eller imorgon kan personalen komma och berätta en dålig nyhet. Förra veckan väckte de en ungdom klockan ett på natten för att berätta om att han fått avslag på sin ansökan om verkställighetshinder, berättar Yahya Aliyar.
Varken Yahya Aliyar eller Ahmad omfattas av någon av gymnasielagarna, varken den från 2017 eller den nya gymnasielagen från 2018. En rad detaljer avgör vem som får eller inte får en ny chans på grund av gymnasiestudier. Datumet 24 november 2015, dagen innan den tillfälliga asyllagen började gälla, har blivit till en magisk gräns. Enligt den första gymnasielagen från 2017 skulle de som på grund av att de ännu var minderåriga och därför inte kunde utvisas, eftersom ett så kallat ordnat mottagande saknades, få möjlighet till ett tillfälligt uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier.
Tillägget, den så kallade nya gymnasielagen, gäller också de som anlände innan den 24 november men som hann fylla 18 innan första avslaget. Man måste ha väntat på beskedet i över 15 månader för att omfattas.
Ingen av de två lagarna har fungerat som det var tänkt i praktiken. De har orsakat stor debatt både före och efter de infördes. Vänsterpartiet vill fortfarande se en amnesti för de ensamkommande som kom under den så kallade flyktingkrisen. Partiet har lyft frågan i den pågående utredningen om en långsiktig svensk migrationspolitik, som ska presenteras i augusti 2020. Miljöpartiet vill också se någon slags lösning för gruppen, men vill inte kalla det för amnesti.
Andra partier har kallat de unga afghanerna för ”vuxna män utan skyddsbehov”.
Stödet i civilsamhället
Några timmar efter telefonsamtalen med Yahya Aliyar och Ahmad går jag till riksdagshuset. Det är redan kolsvart ute och luften är fuktig av duggregn. På riksdagsbron har ett trettiotal, kanske fler, aktivister samlats. Här finns både svenskar och afghaner som vill visa sitt stöd och kräva förändring. De står tysta i en cirkel och håller varandras händer. På sociala medier kallas demonstrationen för #CircleofSilence_Sweden.
Emrika Larsson är en av aktivisterna som deltar i protesten. Hon jobbar på en fritidsgård för ensamkommande i centrala Stockholm och är aktiv i flera olika nätverk som stöttar afghanska ungdomar.
– Stödet i civilsamhället för den här gruppen är otroligt stort. Det är inte bara ungdomarna själva och familjehemmen som protesterar, säger hon.
Hon står inte i den tysta cirkeln, utan delar ut lappar med information till förbipasserande. Att frågan om de ensamkommande afghanerna är polariserad blir tydligt när en man i 30-årsåldern avböjer att ta emot en av lapparna.
– Jag tycker inte som ni gör, säger han med hög röst över axeln när han snabbt passerar.
Också utanför förvaret i Gävle är det protester under måndagskvällen. Innanför sitter Ahmad och Yahya Aliyar. Jag frågar Ahmad om han fått veta något mer om utvisningen.
”Inte än”, skriver han som svar.
Utvisningen engagerar
När Frontex-planet lyfter är inte offentliggjort. Ahmad svarar inte på mina meddelanden under tisdagen. När den här texten publiceras är det inte säkert vart han är. Kvar i Gävle, i Märsta, eller redan på en flygplats?
Utanför förvaret i Märsta samlas under dagen aktivister och andra som vill protestera mot utvisningen till ett av världens farligaste länder. De hoppas bli minst 100 stycken och skriver i det för allmänheten öppna evenemanget på Facebook att stödet betyder mycket för de som ska utvisas.
Svenska Röda korset har sedan 2017 positionerat sig mot tvångsutvisningar till Afghanistan. Även Amnesty International är emot utvisningar till landet, och skriver på sin svenska facebooksida:
”Amnesty International har i ett flertal rapporter och artiklar krävt att Sverige och andra länder slutar att återsända personer till Afghanistan med tvång, bland annat på grund av den mycket allvarliga och instabila säkerhetssituationen i landet. Vårt krav är detsamma då som nu: Att Sverige slutar tvångsåtersända personer till Afghanistan!”
