Det är inte jätteofta jag tänker på att min mobiltelefon drar mer elektricitet än ett kylskåp. Och det är ju egentligen helt rimligt, för det är ju inte telefonen jag har i handen som drar, det är hanteringen av mina data.
Elförbrukningen är komplex att förstå. Den syns inte på min egen räkning utan hos dem som förser mig med streamingtjänster, sociala medier, e-shopping och möjligheten till digitalt distansarbete – exempelvis skriver jag denna text i Google docs, för enkelhetens skull.
Det som händer i min telefon, min smarta tv, min dator eller surfplatta sker ju egentligen i serverhallar och datacenter som har så höga effektbehov att energin vid vissa tidpunkter riskerar att inte räcka till. Och det blir bara mer och mer data som skickas, lagras, streamas. Facebooks serverhallar i Luleå beräknades vid öppningen 2013 dra lika mycket el på ett år som hela Västerås kommun. I Mälardalen, där näthandelsjätten Amazon nu tar upp plats med tre stora datacenter, har det blivit svårt för nya företag att etablera sig på grund av brist på kapacitet för att överföra energi.
Om mängden data fortsätter öka i samma takt som i dag beräknas hela jordens samlade elproduktion behövas för att upprätthålla internet om tio år. De för användaren osynliga serverhallarna blir de tyngsta elförbrukarna vi har och detta är den springande punkten: det är mitt chattande på Facebook och mitt sträcktittande på Netflix som kommer leda fram till elkrisen. Det är mina data som ska lagras digitalt och backas upp på tre olika ställen, min e-post och mina foton på Icloud som ligger och puttrar både när jag är vaken och när jag sover, samtidigt som mitt begränsade förstånd är kvar i villfarelsen att jag har lagt alla de där sakerna i en energisnål byrålåda, redo att plockas fram när som helst.
Vad vi har framför oss är ny teknik och ett nytt sätt att kommunicera, arbeta, handla, minnas och bli underhållna på, ett system som när det fungerar upplevs som sömlöst och enkelt. Digitaliseringens avtryck på den faktiska världen är inte helt lätt att greppa eller sätta i ett tydligt kretslopp, eftersom jag som slutanvändare tror att internet är lätt och osynligt som luften vi andas – trots att internet de facto ligger som stora lådor, utspridda över världen, slukande gräsliga mängder energi för att min mobil ska kunna tala om för mig vad jag gjorde i dag för exakt sju år sedan (jag var på konsert med Billy Talent, det var underbart). För att inte tala om vad mina elektroniska apparater är tillverkade av (jordens bristande resurser) och hur det har gått till (dåligt, det har gått dåligt till och människor har helt säkert fått dåligt betalt).
Nä, men allvarligt talat. Den nya tekniken gör stor nytta och jag tycker inte att vi ska vara alarmistiska, men det tål att tänkas på att innehållet i min mobil är större än vad jag tror mig se, och den drar en helt annan energi än den jag ser i kronor och ören på min elräkning. Ansvaret ligger inte på mig som användare att detoxa sociala medier eller begränsa skärmtid, sluta jobba på distans eller koppla ner mitt smarta kylskåp, men det är i högsta grad en poäng att ha koll på vem som driver serverhallar och datacenter, och om den energin är förnybar och försvarbar. Om nu inte internet är en fluga trots allt, så ska det ju göras rätt.
Chalmers har utvecklat en ny modell för datatrafik som sparar energi på internet. <a href="https://www.chalmers.se/sv/institutioner/e2/nyheter/Sidor/Ny-modell-for-datatrafik-sparar-energi-pa-internet.aspx">https://www.chalmers.se/sv/institutioner/e2/nyheter/Sidor/Ny-modell-for-datatrafik-sparar-energi-pa-internet.aspx</a>
Nu får jag klimatångest av att kolla på Netflix.
