I mars upptäcktes mikroplast på en av de mest otillgängliga platserna i världen, Marianergraven i Stilla havet.
Nu visar en ny studie att partiklarna också faller från skyn – på Arktis.
Att stora mängder plast hamnar i havet och bryts ned till mikroplast har en mängd forskningsrapporter kunnat konstatera. Plastpåsarna, sugrören, plastförpackningarna ja all plast som hamnar i haven bryts till sist ned med hjälp av vågrörelser och UV-strålning.
Partiklar av plast har hitintills hittats i bland annat sediment och marina organismer. Nu har en omfattande studie publicerad i Science advances av forskare från Alfred Wegener institutet också kunnat bekräfta att plasten når atmosfären och kan transporteras enorma distanser, för att sedan falla ned med snö.
Det rapporterar vetenskapssajten phys.org.
Forskarna undersökte ett flertal platser – däribland de tyska provinserna Bavaria, Bremen, Helgoland, de sweitziska alperna och några av de mest avlägsna platserna i Arktis, så som isflak på drift i havet. På alla platserna fann de mikroplast.
– Det är uppenbart att majoriteten av mikroplasten i snön kommer från luften, säger Melanie Bergmann, till phys.org.
Att mikroplast kan färdas långa sträckor är egentligen inte förvånande. Partiklarna är i ungefär samma storlek som pollen och sand från Sahara – som också återfunnits i Arktis.
Resultaten väcker nya frågor, berättar forskaren Melanie Bergmann för phys.org.
– När vi kunnat konstatera att stora mängder mikroplast kan transporteras genom luften väcks frågan huruvida vi också andas in dem och i så fall hur mycket, säger hon.
