Del 21 – Boken om Abed: Arbetsgivaren ”misstänks”

Från irak fortsätter rapporterna om IS attacker och övergrepp mot civilbefolkningen. Nu koncentrerade till den kurdiska delen av landet, Kurdistan. När bilder av avrättningen av den amerikanske journalisten James Foley sprids över världen behöver ingen längre tvivla på IS grymheter. 

Enligt uppgifter från FN har närmare tvåhundra tusen människor dödats under kriget i Syrien. Till det läggs nu många tusen i Irak. Fler än hundra inhemska journalister beräknas ha kidnappats eller dödats. Men det är först när människor som vi själva i väst kan identifiera oss med blir offer som de entydigt kraftiga fördömandena hörs. Diskussionen om de bakomliggande orsakerna till det som händer saknas. 
Ändå finns tydliga historiska paralleller. När det stod klart att talibanerna i Afghanistan kunde rubba och utgöra en reell motkraft till de sovjetiska ockupanterna fick talibanerna stöd från USA. De fick utbildning och vapen tills de en dag vände vapnen även mot USA. När motståndet mot Assad i Syrien tog fart i samband med den arabiska våren fick rebellerna stöd från USA. Tills man upptäckte att detta stöd användes för att stärka såväl al-Qaida som ISIS, som sedan blev IS, eller Daesh, som Abed säger.

En söndag i slutet av augusti åker vi till vår stuga vid Luleälven. Abed klipper gräs, han gillar att sitta på åkgräsklipparen och köra, medan Gunilla och jag skördar potatis, morötter och lök. Han hjälper mig att ta upp den lilla roddbåten och vi hetsar varandra om vem som vågar bada i det nu ganska kalla vattnet. 
Då gör Abed något oväntat. Han tar av sig kepsen och på skallen kan man tydligt se att det börjat växa ut några hårstrån. Han har också fått några strån ögonbryn och antydan till skäggväxt.

»Visst är det märkligt. Så många olika preparat jag prövat, en del var jättedyra. Och läkarna har inte kunnat hjälpa mig, men så fick jag tips av en kompis på en salva som jag prövat i ett par veckor. Den kostar bara ett par tjugor och ändå verkar den fungera.«
Jag fyller i: »Och så fick du beröm på jobbet häromdagen. Det här kan vara början till något nytt. Skitåret kanske är slut. Håret kan växa ut och snart börjar du gilla lök.«
Samma dag har några höjdare från Svenska kyrkan, med ärkebiskop Antje Jackelén, i spetsen skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet som vädjar till Migrationsverket och regeringen om ett moratorium för alla irakiska flyktingar i Sverige. Ingen ska utvisas tills situationen stabiliserats. I artikeln understryks att denna vädjan särskilt gäller de irakier som kommer från olika religiösa minoriteter, till exempel kristna.
I de norrbottniska tidningarna skrivs de här dagarna mycket om en dansgrupp i Kiruna, Until the End Crew. Gruppen startade 2010 och bestod av sju pojkar från sju olika länder. De hade alla erfarenheter av att bli utsatta för rasism i Sverige och beslutet att starta dansgruppen blev deras svar. Gruppen utvecklade en egen stil och kom trea i en talangtävling i tv. De fick ett kulturstipendium av LKAB och kirunaborna fick snabbt nya favoriter.

En av pojkarna var Emanuel Oganesian från Armenien. Under sommaren 2014 fick Emanuel, hans mamma och lillebror avslag på ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Familjen tillhör Jehovas vittne och när Emanuel fyllde 20 år blev han inkallad till militärtjänst i Armenien. Det innebar att om familjen tvingades återvända till Armenien skulle han, mot sin religiösa övertygelse, direkt få anmäla sig till armén. Samtidigt fick en annan medlem i dansgruppen, en pojke från Irak, avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverkets beslut väckte stor uppståndelse i Kiruna. Dansgruppen hade blivit populär bland folk, utvecklats och blivit omskriven i tidningarna. Den gjorde kirunaborna stolta. Men besluten stod fast. Emanuel beslutade sig för att åka tillbaka Armenien. Hans mamma och lillebror valde att med vänners hjälp gömma sig.

Handläggaren Claudia Rosales försöker svara på mina frågor när jag ringer henne. Det går dåligt. Jag får inte någon klarhet i varför hon kräver en rad nya uppgifter om arbetsgivarens företag. Uppgifter som dessutom är offentliga, allt finns ju i företagsregistret. Samtalet slutar med att jag begär ännu ett uppskov, nu till den 20 oktober, med att återkomma med de efterfrågade uppgifterna. 
I slutet av augusti reser Gunilla och jag till USA och Kanada. Hon är inbjuden till två olika filmfestivaler för att visa sin senaste film, Jag stannar tiden, om en rysk krigsfotograf, och jag åker med som sällskap och för att hjälpa till med en del praktiskt runtomkring.

Samma dag som vi landar i New York är tidningarna fyllda med reportage om IS framfart. Men också om journalisten Peter Curtis som efter två års fångenskap frigivits och återvänt till Boston. Glädjen över hans återkomst grumlas dock av avrättningen av hans kollega James Foley. På tur står en annan journalist, Steven Sotloft. I flera nyhetssändningar på kvällen den 28 augusti framträder Stevens mamma Shirley i tv och får läsa upp en vädjan för sin son. De här amerikanska journalisternas öden upprör hela landet och president Obama uttalar sin avsky över vad som hänt och vad som väntar. 
Uppståndelsen leder till att alla medier rapporterar om IS och dess omänskliga agerande. Irak och IS blir förstasidesstoff i flera dagar. Alla pratshower och studiosamtal i tv följer upp mordet på Foley. Alla man möter pratar om de hemska IS-krigarnas framfart. I mejl från Sverige berättar Abed att han följer utvecklingen. Han är lika upprörd som alla andra men kan ändå inte komma ifrån det vi talat om så många gånger; hur olika människor värderas beroende varifrån de kommer. Jag försöker än en gång förklara varför dessa amerikaners liv får så mycket större uppmärksamhet än alla de civila araber som dödas. Även om jag inser att ord som identifikation, gemensamma värderingar och bakgrund inte biter på Abed.

Åter i Sverige tar jag kontakt med Abeds arbetsgivare. Jag beklagar det merarbete som läggs på honom och han svarar i ett mejl där han utrycker sin besvikelse över Migrationsverkets sätt att misstänkliggöra honom som företagare. Han vill också gärna ringa till handläggaren och berätta hur det känns att efter många års prickfritt företagande behandlas som en misstänkt bedragare. »Alla uppgifter om mig och mitt företag kan ju enkelt knappas fram på internet«, skriver han. 
Hans roll i anställningen av Abed har ju varit öppen och ärlig. Han har anställt en ung, duktig medarbetare, som dessutom råkar vara en flykting från ett krig. Alla handlingar på plats, inget dolt och inget svart. Samtidigt kan jag ha viss förståelse för Migrationsverkets agerande. Inte minst jag själv har ju klagat på den slapphet med vilken andra företag ordnat arbetstillstånd.

Det är lördagen den 13 september 2016, dagen före det svenska valet. Abed och jag åker till vår stuga i Rasmyran. Vi försöker sammanfatta läget. Först gäller det att skicka in de kompletterande uppgifterna för hans ansökan om arbetstillstånd. 
Därefter ska vi undersöka hur vi ska gå vidare med frågan om uppehållstillstånd. 
Trädgårdsmöblerna ska in i lagården, roddbåten ska täckas med presenning, spadar, krattor och andra redskap ska in i ett förråd. Abed börjar kunna rutinerna. Det svåraste väntar vi med till sist, bryggorna. De ligger i tre sektioner och eftersom vi båda har ryggar som inte ska utsättas för tunga lyft har vi hittat ett system. Vi går ut i det nu riktigt kalla vattnet och lyfter försiktigt upp ändan på den brygga som ligger ytterst och lägger den på nummer två. På den lägger vi två järnstänger, liknande de som sverigedemokraterna hade när de var ute och härjade en natt i Stockholm. Sedan knuffar vi bara på bryggsektion nummer tre som glider på stängerna, och lägger den över skarven mellan ettan och tvåan. Med några rep låser vi för säkerhets skull fast bryggorna. När isen lägger sig sätts starka krafter igång.

»Det är svårt att förstå att vi kan sitta så här och bara njuta«, säger Abed. »Allt är så tyst. Skogen på andra sidan, älven skiftar i olika färger. Och alla fåglar som flyger förbi. Där kommer det fler. De kanske ska till Irak utan att veta att det är fullt krig där.« Han talar om kanadagässen. Eftersom de har ett ropande läte hörs de på långt håll. Man blir därför alltid förvarnad och hinner se när de flyger förbi, ibland bara någon meter ovanför älvens yta. Vingarnas slag speglas i vattnet. Någon vecka tidigare var det tranornas och svanarnas tur att på samma sätt lämna Norrbotten och dra söderut. Ett lika märkligt som vackert skådespel som upprepas varje år. Men tanken på att de lämnar vårt fredliga land och kanske hamnar mitt i ett krig hade inte slagit mig förrän Abed sa det.
Vi gör en sista genomläsning av Migrationsverkets samtal med Abed och kan konstatera att mycket handlar om att slå fast huruvida han talar sanning. Frågor upprepas vid olika tillfällen, det vänds och vrids på hans tidigare svar och hans geografiska kunskap och hans dialekt utsätts för särskilda prov.

Hans kunskaper om Bagdad och kvarteren där han bott, blir föremål för många frågor. Han har inga problem med att lokalisera olika byggnader och stadsdelar. Men hur talar han, är det sannolikt att hans dialekt och användandet av vissa ord är korrekta? I en speciell analysrapport, författad av en språkspecialist, med innehållsrubriker som grammatik, lexikologi, fonologi osv, konstateras att Abed har den dialekt som talas i Bagdad och bland ungdomar med samma bakgrund som han säger sig ha. Särskilda experter har inkallats för att analysera olika avsnitt. Detta avhandlas på 24 A4-sidor sedan också de sakkunnigas kompetens redovisats.

I god tid före den första oktober sammanställer vi en ny ansökan om arbetstillstånd. Abeds chef har fått svar från Migrationsverket. Man godtar svaren på de fyra frågor som ställts till honom om hans företag. Vi skickar in vår ansökan, betalar återigen 2 000 kronor och en ny väntan börjar.
Dagen därpå berättar en upprörd Abed att en serie bombattentat utförts de senaste dagarna i Bagdad. »Ett av attentaten utfördes på Alorezdi-gatan där min pappa arbetade. Det var en ensam självmordsbombare som utlöste en jättekraftig explosion. På bilder kan man se hur hus rasat, bilar krossats och människor lemlästats.« 
Uppgifterna säger Abed att han fått genom webbsajten Bagdad. Där finns också bilder. Sjukhuset som Abed hamnade på efter bilbomben hittar han också på filmbilderna, det har förstörts av explosioner som sannolikt utlösts av ensamma gärningsmän. Eftersom all uppmärksamhet den senaste tiden varit riktad mot IS attacker och de amerikanska bombningarna mot mål i Irak och Syrien, har attentaten i Bagdad passerat utan några artiklar eller notiser i de svenska medierna.

Den 24 oktober 2014 beslutar FN att det från och med den dagen är olagligt att resa till andra länder för att delta i terrorhandlingar. Medlemsländerna måste föra in detta i sina egna lagar. Beräkningar från det brittiska institutet ICSR visar att upp emot 11 000 personer rest till Syrien för att ansluta sig till olika terrorgrupper. Från Sverige sägs närmare 80 personer ha rest. De flesta väldigt unga. I Göteborg, som är en av de städer varifrån många IS-resenärer kommer, har sociala myndigheter via fritidsgårdar och fältarbetare aktivt försökt hitta ungdomar som visat intresse för att åka. I P1 Morgon berättar socialarbetare att de riktar in sig på dem som ännu inte fullt ut antagit utmaningen att ansluta sig till de militanta grupper som aktivt värvar ungdomar. 
Några värvningsförsök har Abed inte stött på i Luleå, men han har träffat flera som uttryckt sympati för IS. Det är främst araber från Nordafrika. »En av dem kom fram till mig häromdagen«, berättar Abed. »Alla känner ju till vilka som är araber här i stan. Han började ställa en massa frågor om vilken muslimsk riktning jag tillhör, samtidigt som han hyllade IS. Jag tog på mig mina hörlurar och gick därifrån för att visa att jag inte var intresserad. Jag tror att de flesta araber här tar avstånd från allt vad terrorgrupper som al-Qaida och Daesh står för. Vi har andra och viktigare saker att tänka på. Vi har våra egna problem.«

Det svenska valet har han och hans kompisar så klart diskuterat. »Det var bra att Löfven vann«, säger Abed, »men hur kunde SD få tretton procent? Så många är inte rasister i Sverige, det vet jag. Jag tror det handlar om annat. 
En tjej på jobbet berättade att hon grälat på sin farmor och farfar för att de röstat på SD. Hon sa att de aldrig träffat några utlänningar, så för deras del handlade det nog om att de var missnöjda med pensionen. Men visst hade de uttalat en del märkliga saker om utlänningar och flyktingar. Människor som de bara läst om eller sett i affärerna. Hon berättade för sin farmor och farfar att på hennes jobb finns flera araber och andra utlänningar och de är jättetrevliga«, skrattar Abed.

Men både Abed och jag vet att det finns en mörkare sida. Också i Luleå. Det finns invandrare och flyktingar som är kriminella. De har kommit till Sverige med falska handlingar och sedan lyckats få hit släktingar, trots att dessa egentligen inte haft några flyktingskäl. Hur det gått till vet inte Abed, men han har hört många märkliga historier. Också jag känner till flera som lever utanför lagen, som har mycket pengar och kör omkring i dyra bilar. De uppträder så att de syns. De vill imponera och på så sätt få med andra i sin kriminella verksamhet. De är sammantaget en mycket liten del av de invandrare och flyktingar som valt att bo här i norra Sverige. Men de är ett irritationsmoment för alla dem som vill leva ett lugnt liv med sina svenska grannar. Vid valet lyckades Sverigedemokraterna för första gången få mandat i flera kommuner i Norrbotten. I Boden där inslaget av flyktingar är märkbart i stadsbilden fick SD sex mandat. Något som förvånat såväl politiker som vanliga bodensare.

I november 2014 publicerar SVT:s Uppdrag granskning ett reportage som handlar om hur Migrationsverkets språktester utförts av personer som inte är kvalificerade för uppgiften. Det är företaget Sprakab som gör språkanalyser åt verket. Uppdrag granskning hade upptäckt att en och samma person gjort 5 000 sådana analyser. Uppdrag gransknings reporter lyckades spåra honom, trots att han arbetade under ett kodnamn, EA20, och då visade det sig att han hade ett långt brottsregister och dessutom hade ljugit om sin bakgrund. Han hade bland annat hävdat att han läst sociologi på Stockholms universitet i fyra år, men i realiteten inte ens fullföljt en termin. Språkexperter som uttalade sig i programmet underkände den hemlige analytikerns kunskaper. Ställd inför fakta erkände Migrationsverkets rättschef att några kontroller av språktesterna aldrig gjordes. Man litade på Sprakab. Vilket i tre fall som redovisas i programmet visade sig ge fel resultat, som var förödande för de sökande. Tur för Abed ändå att han inte drabbades av Sprakabs »expert«.

Återigen ber jag reportern, som också denna gång var Ali Fegan, att kommentera: 
»Det är ju total rättsosäkerhet att vi har ett system med hemliga, anonyma analytiker som ska bedöma den asylsökandes trovärdighet. Men det mest skrämmande är skillnaden mellan den betydelse som Migrationsverket påstår att språkanalyserna ska ha och den faktiska betydelse de har. I vissa fall är det ju helt avgörande och när det då är bluffmakare som EA20 som gör analyserna så bäddar det för totalt felaktiga bedömningar.«

På Prästholmen i Boden ligger ett asylhem för ensamkommande pojkar. Jag är lite nyfiken på hur allt som hänt i den svenska flyktingdebatten påverkat pojkarna och personalen. Hur har de reagerat på valresultatet? Hemmet drivs av vårdföretaget Aleris, ägt av Wallenbergs maktbolag EQT, och de 17 platserna upphandlas av kommunen via Migrationsverket.
Det är nu fem år sedan jag gjorde mina första besök på ett asylboende, det i Luleå där Abed då bodde.

På hemmet i Boden bor sjutton pojkar mellan 14 och 18 år. Kvoten är alltid fylld. Så fort någon fyllt 18 och slussats ut till något som heter Målet står en ny på tur. 
Det är en stilla höstdag när jag träffar föreståndaren Anna-Carin Söderholm. Prästholmen ger ett närmast pastoralt intryck. Höstfärgerna skiftar i solen och Bodenkyrkan på andra sidan fjärden speglar sig i vattnet. Hyreshusen är prydliga. På ytan en idyllisk stadsdel. Här bor många »nysvenskar«, invandrare och flyktingar från tiotalet nationer blandat med svenskar, födda i landet.

Jag slår mig ner på Anna-Carin Söderholms kontor för en intervju.
Vid årsskiftet skickade Migrationsverket ut nya direktiv till de kommuner som har asylboende för ensamkommande barn. Vad betydde det?
Vi hade tio pojkar tidigare och hade hittat ett bra arbetssätt, men i våras när antalet utökades till sjutton fick vi nyanställa personal och göra om en del rutiner. Vi är elva anställda nu, inklusive mig. Vår bakgrund är blandad, själv är jag beteendevetare, någon är socionom, någon fritidsledare, någon pedagog osv. Det är ju bra att ha bred kompetens eftersom vi kan stöta på så olika uppgifter och problem.
Varifrån kommer pojkarna?
Tidigare kom det många från Afghanistan. Numera kommer de flesta från Syrien och Eritrea. Men vi har pojkar här från Somalia, Uganda och andra länder också.
Hur gör ni för att få pojkar med så olika bakgrunder, länder, religioner och kulturer att fungera ihop?

Det gäller så klart att vara lyhörd. Att inse att alla inte delar samma värderingar och att försöka hitta gemensamma nämnare. Det handlar till exempel om att så snabbt som möjligt se till att de lär sig rutinerna här och att de sedan kan börja skolan. Det viktigaste är att ungdomarna känner sig trygga. Omvårdnaden är väldigt viktig särskilt i början av vistelsen. Vi ser också till att de allt eftersom introduceras i rutinerna på boendet, så att de är förberedda inför skolstarten där ju en tydlig struktur finns.
Hur går det till?

Ungdomarna tar hand om sin egen lägenhet och boendecoacherna hjälper dem tillrätta. De lagar sin egen frukost, städar sin lägenhet och sköter sin tvätt. De handlar maten till sin egen frukost och ingredienser om de vill laga någon egen mat under veckan. Personal följer alltid med till affären så att de kan fråga och lära sig. Lunch äter de i skolan och middag får de här. De får två hundra kronor i veckan att handla för. 
Problem?

Vi försöker se till möjligheterna och undvika att problematisera allt. I en del kulturer har klantillhörigheter och med det ett hierarkiskt tänkande följt ungdomarna hit, till det nya landet. Där är vi lyhörda och strävar efter att ingen ska bli orättvist behandlad.
Muslimer och kristna lever under samma tak och vi vill så klart att de olika trosriktningarna respekterar varandra. Vi är vaksamma på det. Om konflikter uppstår, det kan många gånger bero på missförstånd, försöker vi ta reda på vad som kan ligga bakom och samtalar kring det. Expertis kopplas alltid in när någon eller några tydligt visar att de mår dåligt och det finns upparbetade rutiner som gör att vi kan agera snabbt.
Vad vet du om vad som händer med pojkarna när de fyllt 18 och måste lämna den trygga tillvaro de byggt upp här? Gör ni någon egen uppföljning?
Tillsammans med Målet försöker vi följa upp vad som händer med ungdomarna. Vi utvärderar hur ungdomarna mår när de skrivs in och följer upp det under hela boendetiden och vid utskrivningen, bland annat med en så kallad smiley-enkät kring viktiga områden som har med hälsan att göra. Smiley-enkäten följer med till vår utslussningsverksamhet, Målet.

Lokaltidningarna berättar om ett annat problem: alla barn som försvinner. 2013 försvann 230 barn från boenden i Sverige. I slutet av oktober 2014 var fortfarande 227 saknade och ingen vet varför de försvann och vart. I Sjuhärad försvann fem barn och en god man säger till lokalradion att hon är extra orolig för en flicka. Hon vet inte om försvinnandet var frivilligt eller om flickan tvingades iväg.

I tidningar, radio och tv har allt intresse kring IS nu, hösten 2014, flyttats till den syriska gränsstaden Kobane. Därifrån har människor flytt över gränsen till Turkiet och för varje dag, i takt med att nya flyktingar kommer, ökar spänningen i området. Kanon- och artilleridån hörs från de avancerande IS-styrkorna och det är i början av oktober bara en fråga om dagar innan direkta strider inne i staden är att vänta. 
Därför står kurder som flytt, och andra som rest till Kobane från olika håll i Turkiet, vid gränsen och spanar förtvivlat in mot staden där de kan se IS svarta fanor fladdra medan de hör skottlossning.

»Nu läser jag nästan ingenting på nätet, jag orkar inte«, säger Abed när jag frågar om han har något nytt att berätta. I tidningarna har man kunnat läsa om hur IS rycker fram i en region som gränsar till Bagdad. Tusentals frivilliga från olika håll i världen reser in till IS-kontrollerade områden för att delta i striderna. Under ytan finns en gnagande oro hos Abed för vad som ska hända med honom. Det tycks som om han måste bära hela Mellanösterns konflikter, krig och mördande på sina smala axlar. 
Irak har äntligen, efter valet i april, fått en ny regering. På vissa centrala poster sitter nu både shia- och sunnimuslimer plus kurder. Abeds förtroende för de korrupta politikerna i hans hemland är noll. Inte ökar några nya politiker Abeds hopp om att IS ska kunna slås tillbaka och att våldet i landet ska få ett slut. Hans motdrag är att försöka träna mer. På gymmet och i olika övningar kan han släppa ut den inneboende ilskan. Samtidigt stärks hans muskler i ryggen.

Det är söndag i mitten av oktober, Abed är ledig från sitt arbete. Ännu har det inte kommit något svar på ansökan om arbetstillstånd. Vi går på en italiensk restaurang och Abed berättar lite om jobbet. Hur han blir allt säkrare både i att göra i ordning olika sallader och i sitt sätt att reagera på konflikter. Eftersom han känner stort ansvar reagerar han när hans arbetskamrater slarvar med hygienen eller i disken. SuBar är eko-certifierad och därför är det extra viktigt hur de anställda hanterar maten. Abeds iakttagelser från jobbet dövar för en stund hans tankar på eländet i världen.

Marita, som jag valt att kalla henne, coachen från Personal Partner, konsultföretaget som arbetar på uppdrag av arbetsförmedlingen, dök en dag upp på SuBar och tog kontakt med Abed. Marita ville ha ett intyg som hon kunde presentera för arbetsförmedlingen för att hon skulle få betalt. Det lät konstigt tyckte vi båda. Det var ju inte Personal Partner eller Marita som ordnade jobbet. Vi beslutade att jag skulle ringa och fråga vad som gäller.

Det blev ett märkligt samtal. Marita hävdade att hon måste ha intyget för att få ut pengar för det arbete hon gjort. »Jag är egentligen bara en underkonsult och vi har väldigt små marginaler, så det är viktigt att jag kan redovisa resultat. Och nu har ju Abbe haft arbete i sex månader.« Jag frågade vad hon ansåg att hon gjort för att Abed skulle få jobb. Hon lät förvånad. »Jag har verkligen peppat honom på olika sätt och uppmuntrat honom, eller coachat som vi säger.«

I verkligheten ansåg Abed att det var meningslöst att fortsätta gå till Personal Partners möten efter det där mötet då de skulle intervjua varandra. 
»Men din insats gav ju inget arbete eller någon inkomst«, sa jag. »Mer än till dig själv.«
Marita blev förvirrad och upprepade att Abed varit på möten och fått coachning. Konsulter ska också leva och vi hade ingen anledning att hindra hennes möjligheter att få försörjning. Hon var ju bara en kugge i ett galet system. 
»Om du kontaktar Abed ska han underteckna din blankett så du får ditt intyg«, avslutade jag vårt samtal.
»Hon brukar komma in och äta på salladsbaren och då nickar hon snällt mot mig. Jag har inget emot henne personligen. Hon ville säkert väl, men det blev ju ingenting«, sa Abed.