Nu sänker ECB, den europeiska centralbanken, sin ränta till rekordlåga minus 0,5 procent. Minusränta är ett relativt modernt fenomen. Det innebär förenklat att relationen mellan in- och utlåning blir spegelvänd, man får betalt för att låna och det kostar att ha sina pengar på banken.
Hittills har inte svenska banker infört minusränta för sina privatkunder, men det har införts för stora institutioner och företag. Tanken är att stimulera ekonomin, göra det billigare att låna och därmed få igång ekonomin.
Företagen ska alltså ha betalt för att de tjänar pengar på andra människors arbete och behov. Privatpersoner ska inte ha det. Gentemot oss agerar bankerna tvärtom. Tar mer och mer betalt för att vi sköter deras arbete. Internetbankerna innebär en enorm arbetsvinst för dem, men vinsten hamnar enbart hos dem.
Men risken är att motsatsen uppstår. Många företag samlar redan i dag sedlar på hög, hellre än att betala för att ha dem på banken. Det sker redan i Europa och säkert i Sverige också.
Vi har sett hur stater har öst pengar över banksektorn i förtvivlade försök att försvara ekonomin i landet. Om bankerna går omkull så går hela samhället omkull menar man. Men frågan är vad som skulle hända om inte klåfingriga politiker tvångsmässigt hjälpte företag som om och om igen klantar till det.
Den största oron verkar vara bostadssektorn. Men i själva verket tror jag att den oron skapar sitt eget problem. Bostadsbubblor i de stora städerna. Galna prisnivåer som innebär att människor sätter sig i skuld för många livstider framåt. Förutom att dyra bostäder verkar avskräckande för den som vill ta ett jobb i någon storstad ställs unga människor och människor utan förmögenheter utan möjlighet att skaffa bostad.
Jag är inte ekonom och kan bara utgå från kunniga människors förklaringar. Det verkar i alla fall som att det inte är nödvändigt med en konstgjord, medvetet uppblåst, marknad. I vårt sekulära samhälle är äganderätten en princip som ligger nära en religiös föreställning. Redan pengar är en illusion, en tyst överenskommelse om att en värdelös lapp eller siffror i en dator är värt nåt på riktigt. En rik människa är egentligen bara en människa som har fler låtsaspoäng än andra.
Eftersom pengar är en kollektiv överenskommelse går det att hävda att alla pengar är allas. Som när man spelar Monopol. Pengar ingår, men det är bara ett spel. Och faktum är att också Monopolpengar skulle kunna fungera som riktiga pengar. Det handlar bara om vad man får människor att tro på, eller vad vi väljer att tro på.
Självklart innebär försvaret av företag som misslyckas att inte bara konkurrensen på marknaden förvrids, den innebär också att den som är rik kan agera utan att ta så stora risker och att priset för en massa saker ökar. Inte bara bostäder.
Framför allt är det stötande att se människor tigga på gatorna i ett samhälle där politikerna anser det meningsfullt att ge bort miljarder till företag för att stimulera ekonomin på ett sätt som gör det möjligt för samma företag att tjäna mer pengar.
Jag är självvalt naiv. Så länge som det finns barn som svälter i världen accepterar jag inga argument för situationen. Och varje spänn som går till banker med klantiga chefer skulle ha kunnat mätta ett barn. Det är nytta. Att lägga ännu mer pengar på hög är enbart till nytta för kapitalägare. Och möjligtvis en och annan rånare. Pengar är fruset arbete. Och för att det arbetet ska komma till nytta ska pengar rulla. Åt alla håll.
Mikrofoner. Till och med dåliga.
Att inte all kollektivtrafik inom landet är gratis.
