Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 15.
DOKUMENT AV ENKEL BESKAFFENHET
När jag pratade med handläggaren Claes Lindgren försäkrade han att han hade hela Abeds akt på sitt skrivbord. Men Lindgren och beslutsfattaren Jan-Anders Rapp har ändå bara formalia som argument för sitt avslag. I deras kortfattade svar avvisas innehållet i de fem olika dokumenten lika enkelt som man sopar bort nysnön från farstubron.
»Dina skyddsskäl har tidigare varit föremål för prövning av såväl Migrationsverket som Migrationsdomstolen i Stockholm. Myndigheterna har därvid konstaterat att du inte personligen varit utsatt för något hot eller att det framkommit att hoten mot din far berott på dennes tidigare ställning inom Baathpatiet.«
Ja, men det var ju därför vi skickade in helt nya, tidigare okända dokument för att styrka de hot Abed fortfarande är utsatt för.
Lindgren/Rapp skriver vidare att det i tidningsartikeln om mordet på morbrodern »inte förekommer några uppgifter om varför han dödats.« Det krävs alltså av Abed att han ska bevisa att mordet skedde på grund av sambandet mellan pappan och morbrodern. De skolade juristerna på Migrationsverket måste ändå förstå att det är omöjligt för Abed, som befinner sig på flera hundra mils avstånd från händelsen, att få fram sådana dokument.
När det gäller varningsbreven till Abeds pappa skriver Migrationsverket att »de är av enkel beskaffenhet. Handlingen får anses ha ett ytterst begränsat bevisvärde.«
»Enkel beskaffenhet«, dokumenten är försedda med stämplar, datum och underskrifter. Vad mer kan man begära?
Så kan två tjänstemän, två jurister, avfärda Abeds ansökan på punkt efter punkt – »inget nytt«, »saknar bevisvärde«, »hot av enkel beskaffenhet«, »situationen i Irak är känd«. På varje enskild punkt skulle man kunna ge ett utförligt svar. Men möjligheten att muntligen få framföra sina synpunkter, förklara, ge en bakgrund och se beslutsfattarna i ögonen, ges inte trots upprepade försäkringar att varje ansökan ska behandlas individuellt.
Migrationsverket slår också fast att det inte är någon idé att fortsätta argumentera: »Det saknas förutsättningar att ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning.«
Två dagar senare samlar vi oss och skriver ett överklagande. Inte för att vi tror på något annat utfall, men då har vi i alla fall löpt den här linan ut. Ett ytterligare avslag kan leda till att vi kan gå vidare till Migrationsdomstolen. Sedan Migrationsöverdomstolen. Men nu har vi bestämt oss för att än en gång satsa på att hitta ett nytt jobb och därefter söka nytt arbetstillstånd.
I och med att vi överklagat har vi förlängt fristen. Ärendet lever.
Från Frankrike känner storebrodern sitt ansvar och vill att Abed far dit samtidigt som han vet att det är något Abed inte vill tänka på. Han är ju »svensk« nu efter fem år här.
PARALLELLER I HISTORIEN
TT/AFP 1 februari 2014:
Mer än tusen människor har dödats i våldsamheter i Irak under januari månad. Det visar ny publicerad statistik från regeringskansliet i Bagdad. Sammanlagt rör det sig enligt de officiella siffrorna om minst 1 013 människor, varav 795 civila, 122 soldater och 96 poliser. Dödstalet är det högsta sedan april 2008 (…) den militanta sunnimuslimska gruppen Islamiska staten Irak och Syrien (ISIS) bedöms ligga bakom många av dåden.
Under 1930-talet och i början av andra världskriget skickade svenska staten tillbaka människor som flytt hit från Tyskland. Det handlade om motståndare till Hitlers regim, fackligt aktiva, socialister, vänsteraktivister och judar. Dessa beslut försvarades efter kriget med att ingen visste vad som egentligen pågick i Tyskland.
Det fanns efter nazisternas makttillträde 1933 rykten om plundring av judiska butiker, avskedanden, barn som tvingades sluta skolan och tvång för alla judar att bära en gul stjärna på ytterkläderna. Aktiva fackföreningsledare avskedades och svartlistades. Kommunister och socialdemokrater internerades. Sedan kom allt tydligare signaler om enorma koncentrationsläger, tvångsförflyttningar och avrättningar. Enligt de svenska myndigheternas officiella hållning var dessa uppgifter baserade på rykten. De ansågs inte vara tillräckliga skäl för att flyktingar skulle få stanna trots att de själva kunde berätta att de blivit av med sina jobb, blivit vräkta från sina bostäder, misshandlade, hotade eller förföljda på andra sätt. Hade de svenska myndighetspersonerna ansträngt sig det minsta hade de också kunnat finna flera källor som bekräftade flyktingarnas berättelser.
För den som aktivt sökte fanns det långt före den så kallade Kristallnatten 1938 fakta om vad som hände i Tyskland. Redan vid Hitlers första tid vid makten stod det klart att universiteten gallrade bort individer de inte ville ha kvar, att skolornas undervisning förändrades så att det skulle göras klart att den ariska rasen var överlägsen. Men vid den här tiden, 1938–39, hade en del av den svenska överheten annat att tänka på. Såväl generalen, blivande överbefälhavaren Olof Thörnell, som kronprins Gustav Adolf reste 1939 till Berlin för att uppvakta Adolf Hitler på hans 50-årsdag.
I Uppsala upprördes samma år högerstudenter av att tio judiska specialistläkare skulle tillåtas komma till Sverige för att arbeta. Ett välbesökt möte hölls den 17 februari i tennishallen och kom att benämnas »Bollhusmötet«. Resultatet av mötet blev att studenterna antog en protestskrivelse mot att de tio läkarna skulle tillåtas komma till Sverige.
I dag skickar vi tillbaka människor till Irak och ingen kan påstå att vi inget vet. Den delegation från Migrationsverket som 2009 reste till Irak och vid hemkomsten förklarade att det nu var lugnt och tryggt i landet bar sannolikt samma typ av glasögon som den grupp som en gång reste runt i Kambodja efter Pol Pots intåg i huvudstaden och inget såg eller hörde om terror mot civilbefolkningen och inte heller såg skymten av några förvisningar, tvångsarbetsläger, svält eller massmord.
På Migrationsverkets hemsida letar jag efter rapporter från de resor tjänstemän gjort till Irak efter 2009. Men finner i deras beskrivningar bara konstateranden av hur situationen är för olika folkgrupper. Inga sammanfattande slutsatser. Inga antydningar om att det finns anledning att se över den tidigare uppfattningen att landet utvecklas i rätt riktning och att säkerheten ökat för befolkningen. Utvisningarna kan alltså fortsätta som tidigare.
Avslaget på vårt överklagande kom »som ett brev på posten«. Rådman Per Swahn och förvaltningsrättsnotarien Katri Andersson finner inget nytt i Abeds ansökan som kan förändra Migrationsverkets beslut. »De nya omständigheter som Abdulsattar Saad Abdulsattar Al-Najjar åberopar hänför sig till den redan tidigare åberopade och prövade hotbilden mot honom. Detsamma gäller de flesta av de ingivna handlingarna som avser styrka omständigheter som hänför sig till denna hotbild. Inte heller har det framkommit att förhållandena i Irak har förvärrats på ett sådant sätt att de i sig skulle utgöra ett hinder för verkställighet.«
»Fyra gånger har de skrivit åberopa, vad betyder det«, frågar Abed.
Vi läser brevet högt tillsammans och jag kan förstå honom. Den ena lagparagrafen efter den andra åberopas, tidigare ansökningar åberopas och mycket är för amatören bara ord som gör sammanhangen svårbegripliga. Långa och krångliga meningar, en del så svårtydda att jag måste läsa dem ett par gånger för att förstå. Innehållsmässigt är de för oss tecken på att ingen med insikt, vilja eller förståelse för Abeds situation läst och sedan fattat beslut. Texten är genomgående nästan ordagrant en avskrift av tidigare fattade beslut.
När Abed kommer på morgonen för att vi ska gå igenom planerna för de närmaste dagarna har han kvällen innan sett sina favoriter Real Madrid vinna med 3–0 i derbyt mot Atletico. Han vet att jag inte har tillgång till de kanaler han kan se via datorn. Ändå kan han inte låta bli: »Såg du Di Marias framspelning till Benzemas andra mål?« Internationell fotboll lyckas än en gång för en stund skingra hans dystra tankar.
Abed berättar också hur han den senaste tiden haft många samtal med sina kamrater om religion. De diskuterar ofta men är sällan överens.
»Det är lite konstigt. Sami talar alltid om att han tror på Gud och att det är viktigt för honom. Men han dricker alkohol, som är haram. När jag påpekar det kallar han mig för kafer och det är något väldigt fult. Vi är ju goda vänner och tillåter varandra att ha olika åsikter, men när jag pressar honom om Gud och varför allt ont händer i världen vill han inte fortsätta diskutera. Då nöjer han sig med att konstatera att det ändå är Guds vilja som avgör.«
De flesta av Abeds arabiska vänner har släktingar kvar i Irak eller Kurdistan och om hotet från IS är alla överens, eller som Abed och hans kamrater säger: Daesh är haram!
Hur ska vi bära oss åt för att överklaga Migrationsdomstolens två senaste beslut? Ett moment är klart, vi ska undersöka om Abed kan få höras muntligt av domstolens ledamöter. Jag har hittat en dikt i Aftonbladet som den utvisningshotade Ayman Amin från Sudan skrivit. Amin hade gått en skrivarkurs, en workshop för papperslösa. Lärare var författaren Jonas Hassen Khemiri. Amin skrev bland annat:
Jag minns hur jag satt i Migrationsdomstolen i Stockholm och blev utfrågad av
domaren som tittade stint på mig. Det var många händelser att berätta, mycket folk omkring mig, en advokat från andra sidan som frågade mig, bitska ord. Jag darrade inte, svarade uppriktigt, utan att tröttna.
Jag minns en av nämndemännen, hennes medlidsamma blick.
Kravet vi ska ställa när vi formulerar ett nytt överklagande är alltså att Abed får närvara i domstolen och ge ledamöterna sin bild av hotens innehåll. Förklara vad som händer i honom varje gång han hör om nya attentat, särskilt de som sker i närheten av de kvarter där han bodde. Direkt eller indirekt var attackerna riktade mot människor som Abed. Att terroristerna har som mål att attackera där folksamlingar finns. Han vill försöka få domstolen att förstå vad det innebär att nästan tusen oskyldiga civila dödas varje månad. Civila, ordet låter så neutralt. Det är ungdomar, kvinnor med barn, gamla, arbetare, vem som helst kan råka ut för en bomb eller hamna mitt i ett skottdrama på öppen gata. Han vill be domstolen beskriva vad han ska göra om han tvingas återvända, var han ska bo, vem han ska vända sig till?
Andra krav är att domstolen måste förklara vad som menas med att de flesta av de handlingar vi skickat in redan är prövade. De fem brev, tidningsartiklar och dokument som fanns med i den senaste ansökan var alla helt nya. Inga av dessa hade tidigare prövats. Vi vill naturligtvis också att domstolen ska utveckla sin syn på meningen »inte heller har det framkommit att förhållandena i Irak har förvärrats på ett sådant sätt att de i sig skulle utgöra ett hinder för verkställighet.«
FN betecknar situationen det här året som den allvarligaste och farligaste för civilbefolkningen sedan 2008. Spelar det ingen roll? Läser inte handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket tidningar?
När vi äter lunch hör vi på radion att den svenska 1500-meterslöparen Abeba Aregawi på kvällen ska göra ett försök att slå nytt världsrekord inomhus. När behövde man tala om att Emma Green eller Stefan Holm är svenska friidrottare? Verkar det som om jag ogillar Abeba Aregawi som person? Absolut inte, men hur gick det egentligen till när hon blev svensk medborgare? Hur löd argumenten från dem som skickade in ansökan? Vilka vägar och kontakter använde Hammarbys friidrottssektion? Och hur lät det när Migrationsverket så snabbt kom fram till ett positivt beslut? Gjordes det över huvud taget några kontroller av hennes status? Rapporter säger att hon tillbringar mesta tiden i Etiopien där hon bor och tränar. Är det verkligen förenligt med de regler Migrationsverket tillämpar så strikt i andra sammanhang, att man kan bo i det land man kommer ifrån och ändå snabbt beviljas svenskt medborgarskap?
»Jag bryr mig inte om henne«, säger Abed, »men hon är väl ännu ett exempel på hur Migrationsverkets beslut knappast kan sägas vara rättvisa.«
I Göteborgsposten läser vi om 18-åriga Mai som efter fem år i Sverige ska utvisas till Vietnam. »Två manliga poliser väntar på att eskortera henne ut ur landet«, skriver tidningen. Som trettonåring kom hon ensam till Sverige. Här har hon gått i skola. Fått en familj som hon inte hade i Vietnam. Hon vet inget om sina biologiska föräldrar eftersom hon blev bortlämnad som baby. I Lerum utanför Göteborg har hon gått i skola i fyra år och blivit svensk. Men så snart hon fyllde 18 år och enligt svensk lag betraktas som vuxen, ska hon utvisas. Migrationsverket anser att hennes anknytning till Vietnam är starkare än till Sverige.
I den svenska riksdagen anser Miljöpartiet att man vunnit en stor seger då partiet fått igenom vissa lättnader för ensamkommande barn. Gott så, men det uppstår en rekyl när skyddet försvinner samma dag som barnet fyller 18 år.
