MINNESORD BirGitta finns inte längre. I tisdags 10 september gick hon bort. Närmast sörjande är sonen Chris Tornérhielm och två barnbarn.
BirGitta brann för miljön och smittade andra med sitt engagemang. Det började med Framtiden i våra händer (FiVH) som hon var med i från början när föreningen bildades i Sverige 1976. Mot orättvisan och miljöförstöringen i världen kan den enskilda människan påverka samhällsutvecklingen genom livsstil och engagemang. Föreningens grundfäste blev också BirGittas.
25 år var hon redaktör på läromedelsförlaget Liber. Efter pensioneringen förde hon samman sina yrkeskunskaper och miljöengagemanget och blev tidningen Miljömagasinets ständiga medarbetare på frivilligbasis i 20 år. Hon ansåg sig inte vara journalist utan ville bara redigera, men hon hoppade in när någon rapport om en angelägen händelse fattades. Hon läste korrektur och sammanställde FiVH:s medlemsblad ”Ny livsstil” som inlaga flera gånger om året i många år. Varje vecka skötte BirGitta almanackan På gång och bekantade läsarna med nya föreningar, aktioner och upprop i sin spalt Nätverk. Hennes stora kontaktnät hjälpte till när BirGitta ropade. Hon hade en stimulerande förmåga till samarbete utan att förlora målet ur ögonen. Hon var Miljömagasinet!
Om hon inte var på tidningen fanns hon på möten med Miljöpartiet. På senare tid fick hon alltmera dra sig undan på grund av sjukdom. Men hon svek inte, var punktlig och noga med det hon hade tagit på sig.
En annan BirGitta var hon när hon fick måla. ”Jag har rest till olika platser i Sverige och har målat oljemålningar av landskapen på plats” står det beskedligt på hennes hemsida. Hon besökte vänner och följde ibland med till konferenser i olika delar av Sverige, utrustad med målarkasse och en trebent pall. Hon behärskade tekniken att måla med palettkniven, förmådde välja motiven utan att överarbeta dem, med en imponerande känsla för mörker och ljus. Och hon blev barnsligt glad när hon ansågs ha lyckats. Den senaste utställningen hade hon 2013 på Galleri Engleson på Storkyrkobrinken i Stockholm. De sista tavlorna målade hon i år.
Kanske har BirGittas kärlek till livet hjälpt henne att stå ut med sina svåra sjukdomstider som begränsade henne så mycket. Hon klagade inte, hon levde. En bestående förebild för oss alla, plikttrogen, varm och osjälvisk.
