12 juli

Nyhetsmagasinet Syre

fredag, 12 juli 2019

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 9: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del nio är Amals berättelse.
    • Zoom

      Del 9: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

      Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del nio är Amals berättelse.

      Jag heter Amal och är strax över fyrtio. Jag har en son som är sjutton år och en dotter på femton. Jag var anställd på en statlig myndighet och arbetade utöver det för ett antal förlag.

      Jag växte upp under fattiga omständigheter och studerade till och med gymnasiet. Därefter gick jag ut i arbetslivet, dels för att hjälpa min familj, dels för att jag tidigt insåg att kvinnors självständighet i första hand är knuten till ekonomiskt oberoende.

      Sanningen att säga förstod jag inte vad som hände under början av revolutionen, men jag var motståndare till Assads diktaturregim. Genom mitt arbete på den statliga myndigheten kände jag väl till de tvivelaktiga affärsuppgörelser som slöts, korruptionen och nepotismen. Jag var bekant med hur säkerhetstjänstens folk blandade sig i alla beslut på detaljnivå, till och med utnämningen av vanliga anställda och chefer. Jag kände också till vilka de stora affärsmännen var och deras företag, liksom namnen på personerna inom den styrande familjen och högt uppsatta officerare.

      Sedan Bashar al-Assad hade tagit över makten följde jag med stor oro hur turkiska varor kom in på den syriska marknaden och såg hur det påverkade den inhemska möbel- och klädindustrin och även glasstillverkningen. Det överraskade mig att man slaktade det som fanns kvar av den blomstrande inhemska industrin för de här uppgörelserna. Fattigdomen ökade efter att Bashar tagit över, fabrikerna stängdes och korruptionen trängde in på livets alla områden. En av våra vänner försökte starta oljetillverkning och han tilläts verkligen göra det, men tillsammans med en officer inom säkerhetstjänsten som fick del i vinsten utan att bidra med någonting! Det är ett enkelt exempel på den otyglade korruption som jag lärde känna och levde med.

      När säkerhetstjänsten grep min syster år 2011, därför att hon deltagit i en fredlig demonstration för barnen i Daraa, lärde jag känna domstols- och fängelsevärlden och blev förvånad över den enorma mängden fängslade. Jag förstod hur många de var genom att jag lärde känna deras närmaste och genom högarna av namnlistor i domstolssalarna. Jag såg fångarna med egna ögon i Justitiepalatset, hur de leddes som djur och fick utstå förolämpningar och slag. Det ledde till att min bror anslöt sig till revolutionen medan jag följde vad som hände. Min man stödde revolutionen men var rädd att offentliggöra sin ståndpunkt.

      Så småningom började jag delta i demonstrationerna och senare i hjälparbetet i alla dess former. Jag trodde på revolutionen och jag såg vad regimen gjorde med folk. De avrättade en vän till mig i parken i Tishreenkvarteren trots att han var oskyldig och en annan vän försvann sedan en bil från säkerhetstjänsten fört bort honom. Samtidigt tvingades vi anställda ut i marscher till stöd för regimen.

      Det enda jag ville var att stå på de orättvist behandlade människornas sida och förstå vad som drev dem att ta till vapen och försvara sig själva. Jag kände till Fria armén i östra och västra Ghouta. De som stred i den var invånare där, förutom några militärer som deserterat från regeringsarmén och kom från andra områden som deltog i revolutionen, som Idlib. Så var det fram till 2013. Då beslutade regimen om belägring av västra och östra Ghouta och kommunikationerna inskränktes till Skype.

      Situationen försämrades efter massakern i Ghouta i augusti 2013. Min bror greps några dagar före massakern, arresteringsvågen fortsatte och några vänner blev kvar länge. Vid den tiden bestämde jag och en väninna att vi skulle ta oss in i Ghouta och slå oss ned där. Men en av aktivisterna på plats avrådde oss från att göra det och sade att de islamistiska styrkorna aldrig skulle acceptera närvaron av en obeslöjad kvinna som jag.

      Jag lämnade Syrien därför att jag inte längre kunde uträtta någonting. De områden som Fria armén hade befriat och regimen dragit sig tillbaka från övertogs av de väpnade islamistiska styrkorna. Där vann skurkarna mark och nyheter började spridas om omfattande stölder som »oppositionsstyrkorna« begick. I de regimkontrollerade områdena gick det inte att åstadkomma någonting på grund av den ökade säkerhetskontrollen. Jag begränsade mitt arbete till att hjälpa internflyktingarna, vars antal ökade efter kemvapenmassakern. Jag kände mig försvagad och kringränd, särskilt sedan mitt arbete med flyktinghjälpen och mitt förhållande till flyktingarna börjat ifrågasättas. Mitt namn kunde avslöjas för säkerhetstjänsten i vilket ögonblick som helst, efter att min bror gripits och dessutom några aktivister som jag hade arbetat tillsammans med.

      Jag var också orolig för mina båda barn sedan två explosioner inträffat i närheten av deras skola mitt i Damaskus. Även kidnappningarna, laglösheten och granaterna som regnade ned bidrog till mitt beslut att ge mig av.

      Det enda våghalsiga jag gjorde under den här perioden var att hjälpa en efterlyst aktivist att ta sig igenom vägspärrarna och passera från östra Damaskus till landsbygden i väster för att kunna fly till Libanon. Det var en aktivist som stammade kraftigt, vilket avslöjade hans identitet. Det fanns ingen trovärdig officiell anledning till att han skulle ta sig till landsbygden i väster och han var uppenbart skräckslagen. Min uppgift var att följa med, lugna honom och se till att undvika alla konversationer med vaktposterna vid vägspärrarna så att mannen skulle kunna passera tryggt. Vid något tillfälle var jag tvungen att sätta på mig slöja för att inte dra till oss uppmärksamhet.

      Jag bestämde mig för att ge mig av och ta mig till Europa. I maj 2014 lånade jag en summa pengar av min bror, reste ensam till Istanbul och bodde hos en av mina väninnor. Det var ett vågspel. Jag lämnade mina barn med deras far.

      I Turkiet lärde jag känna smugglarnas värld. Det var inte precis min plan att resa över havet men det fanns ingen annan möjlighet. Alla runt mig rådde mig att se till att en man följde med mig för att jag inte skulle bli våldtagen. Jag var i kontakt med min väninnas nära vän och vi beslutade att ta risken att ge oss av tillsammans. Vi presenterades för en första smugglare och gjorde upp med honom. Han skickade oss till staden Marmaris i sydöstra Turkiet, en av smugglingsstäderna. Han var en mellanhand och ingen smugglare (ingen känner till vilka de verkliga smugglarna är). Mellanhanden var den som kom med flyktingar, som jag, och höll kvar dem. Jag lämnade min betalning på ett kontor i mellanhandens namn. Så här löd överenskommelsen: Jag fick ett hemligt nummer och det numret skulle jag ge honom sedan jag kommit till ett visst kontor i Grekland och betalat kommissionen. Första gången betalade jag 1 800 dollar och fick mitt hemliga nummer. I Marmaris fanns en annan mellanhand som väntade på oss. Han tog oss till ett hotell där vi träffade många andra syrier. De flesta kom från Aleppo, några från de övre samhällsklasserna. Jag var förvånad över att de som hade ekonomiska möjligheter skulle resa med oss på samma billiga resa. Senare upptäckte jag att det bara hade varit ett trick. I samband med den första resan krävde smugglaren mer pengar. Jag sålde det guld jag hade kvar för jag hade varken mer pengar eller mer tid. Jag hade lämnat mina två barn för att hämta dem så fort som möjligt. Mitt egentliga mål var att rädda dem.

      Vi var omkring trettio personer, bland dem små barn och gamla. Vi åkte buss i ungefär två timmar och kom till en stad. Bussföraren försvann omedelbart och lämnade oss ensamma. De turkiska smugglarna tog emot oss och vi gick i en halvtimma i riktning mot havet. De unga männen bar de gamla tills vi kom till en stenig strand. Det var beckmörkt. Vi såg ingen båt. Klockan visade tolv på natten och det var slutet av juni 2014. Barnen varierade i ålder mellan spädbarn och tolv år. Vi började prata medan vi väntade. Jag visste inga detaljer och hade ingen aning om vad som skulle hända senare. Alla som var med befann sig i samma situation! Plötsligt skrek en man till när en glasbit skar upp hans fot. Några män lyste med en ficklampa för att undersöka skadan och vi fick en överraskning! Vi stod mitt på en stor soptipp. De hade kastat oss i soporna.

      Vi var kvar där i fyra timmar tills det började ljusna och vi såg vågorna slå kraftigt mot stenarna. Därefter dök en liten träbåt upp med plats för tio personer. I den satt två män som inte hade kontroll över båten. Vågorna gick höga och vi var trettio personer. Vi vägrade stiga ombord eftersom båten inte rymde mer än en fjärdedel av oss. Genom mina samtal med människorna i gruppen hade jag upptäckt att mellanhanden tagit olika pris för var och en av oss. Ett våldsamt gräl bröt ut mellan oss, för några gick med på att resa med båten medan andra vägrade. De turkiska mellanhänderna försökte övertala oss att resa och övertyga oss om att det inte fanns någon annan lösning. De drev smugglingsnätverk som kompletterade varandra. Jag sade till dem att jag aldrig skulle gå med på att åka i den båten. Till slut lyckades vi ena oss och beslöt att vägra. Då smet turkarna och lämnade oss ensamma på stranden utan att vi ens visste var vi var … senare fick vi veta att vi var i staden Cesme.

      Jag var alldeles utmattad och svettades ymnigt för jag var klädd i flera lager kläder, eftersom vi var förbjudna att ta med några väskor. Klockan var omkring halv sju på morgonen och vi var på soptippen. De unga männen bar åter de gamla när vi återvände tillsammans till fots i riktning mot staden. Vi var en eländig syn, utmattade, törstiga, hungriga, på gränsen till att kollapsa förutom att vi var rädda för att den turkiska polisen skulle upptäcka oss. Efter den händelsen flyttade jag runt mellan olika städer, bland dem Marmaris, Bodrum och Izmir, och gjorde många försök att korsa havet. Alla slutade i nederlag och omständigheterna blev alltmer avskyvärda för varje gång. Men jag gav inte upp. Jag måste ta mig över havet! Bilden av mina barn rörde sig framför mig i luften när jag andades.

      Ett av försöken, det mest vedervärdiga, gjorde jag från Izmir. Vi var tolv personer (två kvinnor och tio män). Smugglarna tog med oss i en stationsvagn, låst från alla håll som en kista, och där satt vi i två timmar. De släppte av oss i en skog och gav sig snabbt iväg. Därifrån gick vi i ungefär en timma med en av smugglarna tills vi såg havet. Där väntade andra turkar, och smugglaren som kommit med oss försvann. Han, och andra som han, fungerade som en kedja, de plockade upp människor, levererade dem till olika ställen och försvann plötsligt, lika fort som de dykt upp.

      Smugglarna kom med en träbåt som en liten libyer körde (sjutton år gammal). Han var en av flyktingarna som hade anförtrotts uppgiften att köra båten, efter att ha fått en kort träning och sluppit avgiften för överfarten. Det var oroande, men för oss var risken densamma. Efter att ha väntat i runt en halvtimma ombads vi stiga i båten. Vi var tvungna att gå eller simma cirka tio meter för att komma fram till den. Jag tog mig upp med största svårighet, för mina kläder hade blivit blöta och jag hade på mig flera lager förutom en flytväst. Motorn fungerade inte så de bad oss stiga ur och gömma oss i skogen igen tills motorn var reparerad. Vi återvände till skogen och väntade i omkring två timmar. Under tiden skämtade vi och bekantade oss mer med varandra. Var och en berättade om sina misslyckade och smärtsamma erfarenheter av att försöka ta sig över havet. Vi hörde att motorn började fungera och sprang snabbt till båten. Havet låg helt stilla och allt verkade idealiskt. Inget hördes utom motorljudet. Resan varade tjugofem minuter och till sist såg vi en grekisk ö.

      Båten nådde den steniga stranden. Den libyske pojken som kört båten hoppade ur för att fly och lämnade oss ensamma. Vi hoppade i efter honom, tog av oss flytvästarna och kastade dem på stranden. Vi antog att vi kommit till den grekiska ön Chios men det visade sig att vi var på en annan liten ö i närheten, där det inte fanns något annat än grekiska militärbaracker. Den steniga stranden låg vid foten av ett högt berg fullt med taggiga buskar som rispade benen på de båda unga männen som bar kortbyxor. När vi tagit oss halvvägs uppför berget blev vi beskjutna från havet. Elden kom från den grekiska kustbevakningens båt. Vi var helt oskyddade och dessutom våta, skadade och utmattade. Vi hörde dem skratta när de sköt. Jag ville försöka skydda mig mot beskjutningen, för de slutade inte, och stod som fastnaglad i marken när en kula passerade alldeles intill mitt öra.

      Eldgivningen upphörde och vi fortsatte uppåt tills vi kommit nästan till toppen. Därifrån såg vi den libyske pojken tillsammans med grekiska soldater som gripit honom och snart upptäckte vi att vi var omringade av en militär styrka. Kustbevakningen gick i land på ön och tog över oss från soldaterna. De slog männen våldsamt och krävde att vi skulle överlämna våra pass och våra mobiltelefoner och sade att de skulle ta oss tillbaka till Turkiet. Vi vädjade till dem att låta oss fortsätta vår resa men de ändrade inte sitt beslut. De riktade sina gevär mot oss och tog ned oss till hamnen. De lämnade tillbaka våra pass och mobiltelefoner, hämtade vår båt till hamnen och tvingade oss att stiga i.

      Men motorn hade slut på bensin. Då band de fast båten i sitt fartyg, bogserade ut oss mitt på havet, lämnade oss där och gav sig snabbt av. Plötsligt började vatten sippra in i båten utan att vi visste när eller hur den gått sönder. Det var fasansfullt. Hur kunde de göra så? Var det de som gjort hål i båten? Någon hade gjort det! De lämnade oss mitt på havet utan vare sig flytvästar eller dricksvatten, utan någonting, bara våra pass och mobiltelefoner som låg i tättslutande plastpåsar för att inte bli våta. En av männen ringde till smugglarna och försökte ringa till alla han kände för att någon skulle komma och rädda oss. Vi satt så i tjugo minuter medan männen hela tiden öste båten. Sedan började alla läsa trosbekännelsen för sina själar och förbereda sig för att dö! Vi var verkligen på väg att sjunka för det var svårt att få kontroll över vattnet som läckte in i båten.

      Plötsligt dök den turkiska kustbevakningen upp och räddade oss. Men innan de räddade oss tog de bilder på oss. De plockade upp oss ur båten medan de skrek åt oss på ett språk vi inte förstod. De satte av oss på kajen i Cesmes hamn och lämnade oss där under bevakning från klockan två på natten till sju på morgonen, medan vi darrade av köld. Det de gjorde var att erbjuda oss bröd, ost och vatten. Därefter tog de oss till sin station och förhörde oss för att få reda på smugglarnas namn. Vi förväntade oss att de skulle ta oss till ett specialfängelse för flyktingar som vi, men de hittade ingen ledig plats för oss på grund av det väldiga antal syrier som redan satt i förvar hos dem efter att försökt ta sig över havet, så de släppte oss.

      Under tiden båten sjönk och min kropp blev blöt av vattnet hade jag en stark känsla av att jag inte skulle dö. Jag kände lugn och frid på ett märkligt sätt. I vissa ögonblick kom bilden av mina barn som jag lämnat i Syrien upp i min fantasi och i andra stunder tittade jag på mina reskamraters ansikten och föreställde mig hur de drunknade framför mig, den ena efter den andra. Jag såg dem sluta ögonen, läsa trosbekännelsen, kapitulera och vänta på döden. Men jag kände i djupet av mitt hjärta att jag skulle överleva, trots att jag visste att jag var en dålig simmare.

      Strax efter den händelsen, vilken föregåtts av mer än tio andra försök, lyckades jag ta mig över havet till Grekland efter att ha betalat dubbelt så mycket som det första beloppet för att genomföra smugglingen i en turistjakt. Min bror försåg mig med pengarna och jag var fast besluten att den senaste erfarenheten inte skulle upprepas. Vi skulle ta oss till ön Chios från Bodrum, men vår kapten stötte på svårigheter kopplade till kustbevakningen och lade om kursen till ön Symi. Vi var tjugo personer, arton män, jag och en flicka. Kaptenen valde mig, två unga män, en av gamlingarna och flickan att sitta uppe på däck medan resten fick gömma sig inuti. Flickan bar slöja men för tillfället tog hon på sig en peruk och vi satte alla på oss kläder som skulle hjälpa oss att framstå som turister.

      I Grekland fick jag en bulgarisk identitet – pengar kan åstadkomma vad som helst – och jag reste från Aten till Milano, därefter till Bryssel och vidare till Holland därför att återföreningsproceduren går snabbare där än i de andra europeiska länderna. Det var en plågsam resa. Jag överlämnade mig till de holländska myndigheterna och de placerade mig i ett flyktingläger. Efter åtta månader kom mina barn och min man.

      Nu bor jag i Holland med mina barn och skiljdes nyligen från min make. Jag studerar holländska och arbetar som volontär för en hjälporganisation i flyktinglägret och ska få ett nytt arbete inom kort.

      Del 1: https://tidningensyre.se/2019/24-juni/del-1-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 2: https://tidningensyre.se/2019/26-juni/del-2-nitton-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 3: https://tidningensyre.se/2019/28-juni/del-3-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 4:https://tidningensyre.se/2019/1-juli/del-4-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 5:https://tidningensyre.se/2019/3-juli/del-5-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 6:https://tidningensyre.se/2019/5-juli/del-6-19-kvinnor-berattelser-om-syriskt-motstand/
      Del 7:
      Del 8: 
      Del 9:

  • Energi

  • Krönika