Vi lever i ett samhälle som accepterar att vissa lider och dör för att andra ska få leva bekvämt och slippa se dem. Men den människosynen kan slå tillbaka och bita oss i våra bekväma svenska rumpor, skriver Martin Altemark på dagens Under ytan.
I går morse gjorde jag som jag så ofta gör – istället för att göra det jag borde börjar jag med något annat. Kanske är det en flyktmekanism, kanske är det bara ett charmigt sätt för en rastlös hjärna att söka sig till nya infallsvinklar?
Vi famlar efter riktning
Oavsett vilket så plockade jag upp den tyske filosofen Ernst Jüngers studie Om smärtan där han analyserar det han menar är en värld som famlar efter riktning och metoder att hantera det lidande som människan alltid måste konfrontera. Detta i frånvaron av den gamla tidens tydliga metafysik (gud) och som istället skapat en ny sådan i teknologin.
En bit in fastnade jag för följande resonemang: ”En ande vars brist på urskillningsförmåga kommer till uttryck i en sammanblandning av krig och mord, förbrytelse och sjukdom, kommer med nödvändighet att i kampen om livsrummet välja det sätt att döda som är det mest riskfria och erbarmliga. I ett advokatoriskt tillstånd känner man bara de klagandes lidande, inte de skyddslösas och tigandes.”
Jag hade strax tidigare till frukosten läst Dagens nyheter som berättade om hur flera kommuner röstat eller förbereder sig på att rösta igenom förbud mot tiggeri. Och om nu mot förmodan tiggarna ändå skulle drista sig till att synas i den gemensamma miljön går Täby och Danderyd ytterligare ett steg längre genom att vilja förbjuda även insamling av kläder och burkar. Och tidigare i år uppmärksammades jag på Kristdemokratisk ungdoms kampanj inför EU-valet där dom lade ansvaret för vårt samhälles välbefinnande på den skyddslösa och lidande snarare än på dem som åtnjuter den relativa säkerheten som detta samhälle ändå ger. Kampanjen innehöll en bild på flyktingar på en båt, och texten ”Sverige ska inte lida på grund av att andra länder inte kan skydda sina gränser”.
Exempel på vad det är för lidande man menar har sedan Kristdemokraterna tillsammans med Moderaterna fortsatt att ge exempel på i mediala utspel. Man har till exempel lyft fram den påstådda otryggheten runt till exempel sopstationer, dit man menar att ”folk känner sig påhoppade och otrygga och drar sig för att åka”. Både tiggeri och flyktingströmmar är alltså sådana företeelser som skickar oss signaler om att något är fel, även om de sedan tolkas olika.
Skjuts ut i marginalen
Jungers text fortsätter: ”Denna säkerhets natur beror alltså på att smärtan skjuts ut i marginalen till förmån för ett genomsnittligt välbehag.”
Liksom Jünger påtalar är det så att så länge vi inte ser hur dåligt andra människor har det kan vi fortsätta att intala oss att det samhälle vi byggt, det världssamfund vi är en del av, på det stora hela består av lycka. Ett av problemen med den nyttoetik som många nog bygger sina handlingar på är att ett fåtals mycket stora lycka liksom tar ut ett väldigt stort antals lidande, bara lyckan är tillräckligt stor hos det lyckliga fåtalet. Och detta blir så klart ännu svårare att bedöma om vi dessutom ser till att dom lidande är, som Jünger uttrycker det, ”skyddslösa och tigande”. Nog har vi en bra och rättvis värld, vi ser ju inte den delen som inte har det.
Några andra fakta:
• Just nu är 70 miljoner människor på flykt – dubbelt så många som för 20 år sedan (men vi har ju Stranger things på Netflix och smågodiset är billigt).
• Hälften av alla flyktingar är barn.
• Väldigt få kommer till Sverige, kanske inte så konstigt då vi hellre låter dem drunkna i osäkra flottar på Medelhavet (sex stycken – sex stycken! – dör på flykt på Medelhavet varje dag).
• Det finns inga belägg för att tiggeri skulle vara organiserad brottslighet, utan det är ett desperat försök att försörja sig själva och de familjer som ofta är kvar i hemlandet.
Ett osynligt kapital
Men denna syn på vissa människors väldigt lilla värde för att styra nyttomaximeringen, eller det bekväma med att osynliggöra dem ytterligare och ytterligare och ytterligare riskerar att komma tillbaka och bita oss i våra bekväma svenska rumpor. Inte bara genom lite dåligt samvete, utan kanske på det sätt som Jünger beskriver sedan:
”Vid sidan av denna rumsliga ekonomi finns också en tidslig, som består i att summan av det lidande som inte tagits i anspråk hopas till ett osynligt kapital, som förmerar sig med ränta och ränta på ränta. Med varje artificiell höjning av den damm som skiljer människan från elementarkrafterna tilltar hotet.”
Om vi tänker oss lidandet som ett symptom snarare än en diagnos. Då blir det kanske ännu tydligare vad för slags ränta Jünger pratar om. För om man har en sjuk person, och behandlar dess rop på hjälp med öronproppar för de övriga i familjen, så kommer sjukdomen bara att sätta sig så mycket djupare och dess tillbakatryckta utbrott att bli så mycket större.
