Hennes böcker kallas kärleksromaner – och de handlar om relationer, men egentligen mest om kvinnors villkor under hennes tid. Malin Bergendal har träffat henne för en omöjlig intervju om livet som kvinna och författare för 200 år sedan.
Det var nästan ingen som såg Jane Austen skriva. Hon skrev i smyg, ibland skrev hon hela romaner på små lappar som hon gömde i en bok eller ett handarbete när någon kom. Och hennes namn stod inte på omslaget. På den första boken stod det ”Written by A Lady” och på nästa bok att den var skriven av författaren till den förra, och så vidare.
Nu står jag i ett mörkt hörn av rummet och ser henne sitta vid sitt lilla runda bord och skriva i skenet från två brinnande ljus. Stearinljus, tänker jag först. Men de kom senare. Fotogenlamporna också. Vad man verkligen använde var talgljus – sådana som menas när det går upp en talgdank för någon. Det är nog det som luktar lite får.
Jag ser henne men hon ser inte mig. Hon har placerat ena foten på stolen, under andra benets knäveck, och gungar med den andra foten, och hon är långt, långt inne i det hon skriver. Hon doppar gåspennan i bläck och stöder underarmarna mot en platta som lät vara förebild till ett ergonomiskt hjälpmedel som används i dag.
En skeptisk observatör
Så nu har jag sett Jane Austen skriva. Men jag borde förstås ha materialiserats utanför dörren och knackat på – hur ska jag göra nu? Mitt försök att tassa ut obemärkt misslyckas, en golvplanka knarrar, hon rycker till och ser sig omkring. När hon får syn på mig tar det inte ens en tiondels sekund innan hon sitter rakt upp med fötterna ihop och ler väluppfostrat.
– Åh, miss Bergendal. Så vänligt av er att komma på besök. Jag hoppas att resan inte var för besvärlig, säger hon.
Hon talar engelska och det jag översätter till ”er” ovan är något mycket sirligare som vore svårt att uttrycka naturligt på svenska. Jag tackar, hon plockar undan sina skrivgrejer och ropar på kammarjungfrun att hon ska komma in med te och scones. Hon har på sig en blekt rosa mössa som rymmer hennes hårknut baktill och har ett rynkat band runt kanten. Under mössan tittar en observatör fram. En skeptisk observatör.
Kvinnor levde som bihang
Vi pratar lite om böcker, jag berättar att vi läste Stolthet och fördom när jag läste engelsk litteraturhistoria på universitetet.
– Åh, gjorde du? Med mitt namn på omslaget? Tyckte du om den?
– Ja, mycket. Sen har jag läst fler av dina böcker: Förnuft och känsla, Mansfield park, Northanger abbey, Emma och Övertalning.
– Det är underligt att tänka sig. Ni lever så annorlunda i er tid, kvinnor är oberoende och ingen är tvungen att gifta sig. Vad har mina böcker egentligen att säga er?
– Jag kan bara svara för mig, och jag uppskattar din iakttagelseförmåga, din precision och din ironi. Dumma och inskränkta människor är sig lika och du porträtterar dem väldigt bra. Ja, de andra också. Sen tror jag att det ligger en samhällskritik under – gör det det?
Hon breder smör och marmelad på en bit scones – engelsk marmelad på apelsiner och pomeranser med stora bitar skal – och tar en tugga.
– Ja och nej. Jag visste inte mycket om politik på den tiden, jag kom aldrig ut i världen och kände bara till de miljöer jag levde i. Men när jag ser tillbaka är det ju en samhällskritik. Tänk alla dessa kvinnor som levde som bihang. När vi lärde oss teckna, måla, spela pianoforte och tala franska var det inte så mycket för vår egen skull. Det var för att vi skulle kunna vara ett någorlunda bildat sällskap till herrarna.
– Som japanska geishor, säger jag.
– Ja, är inte det de där japanskorna med vitmålade ansikten? Men vi skulle bli gifta, det skulle väl inte geishorna. Var inte de kurtisaner?
– Jag tror att de främst var artister som skulle underhålla män under middagar och sånt. De fick förresten inte gifta sig. Men i alla fall, din samhällskritik – du är kritisk till din samtid, men hade du någon bild av hur du ville att samhället skulle se ut?
– Inte i det stora hela. Jag var aldrig socialist eller så, jag visste inget om sånt. Men jag ville att jag och alla andra kvinnor skulle få vara hela människor och leva för vår egen skull. Du kan kalla mig feminist om du vill.
– Då gör jag det.
De lyckliga sluten
– Jag har hört att ingen såg dig skriva, att du skrev i smyg. Varför det?
– För att jag skrev ner saker som folk sa runt omkring mig, speciellt när de var enfaldiga och inbilska. Tänk om de hade vetat! Och om de hade sett mig skriva skulle de ha krävt att få se. Allt en kvinna gjorde var ju för någon annans skull, själv hade hon …
Hon söker efter orden och jag föreslår ”ingen integritet”. Jane Austen nickar och antecknar i sitt lilla block. Helt öppet, faktiskt.
– Men de lyckliga sluten i dina böcker handlar ändå om att den intelligenta, självständiga och sympatiska huvudpersonen blir lyckligt gift. Jag har sett det tolkas som att du trots allt har en konservativ samhällssyn och inte ifrågasätter på djupet. Vad säger du om det?
– Tja, om den intelligenta, självständiga och sympatiska huvudpersonen – fast har du till exempel läst Emma? – inte gifte sig skulle hennes familj få försörja henne hela livet. Om hon inte tjänade lite på att skriva eller som guvernant, förstås. Det fanns inget självständigt liv för en ung kvinna, och mina böcker utspelar sig i det samhälle jag levde i.
”Soppig romantik”
Jag berättar att det händer att jag får en konstig reaktion från folk när jag nämner Jane Austen som en författare jag gillar. Ett slags avstånd i blicken, som om jag hade sagt att jag gillar soppig romantik, som Harlequin-romaner eller så.
– Haha, soppig romantik, på riktigt?
– Ja, men de vet bara att det handlar mycket om relationer och att kvinnorna har långa klänningar med spetsar och …
Jane Austen fnyser och säger att det var så man klädde sig då. Och kvinnors hela liv i hennes samhällsklass handlade om relationer, vilket var vad hon kritiserade i sina böcker.
– Men dina läsare under din livstid, läste de dina böcker som romantik?
– På sätt och vis. Jag tror att många hade roligt åt mina karikatyrer av typer i sällskapslivet. Men det här var en annan tid – Elizabeth i Stolthet och fördom, till exempel, hon vägrar gifta sig med en rik man för att hon inte tycker om honom. Hon tar risken, och det är verkligen en risk, att vänta tills hon träffar en man som hon kan älska och respektera. Ja ja, en rik man som hon kan älska och respektera. Men ändå.
– En del som har analyserat dina romaner anmärker på att det bara handlar överklassmänniskor. Tjänstefolket har knappt ens namn och deras liv och relationer skriver du ingenting om. Hade inte det varit intressant?
– Nja, en del av mina huvudpersoner försörjer sig som guvernanter och Fanny Price i Mansfield park arbetar i hushållet hos släktingarna som hon får bo hos när hon växer upp. Det fanns fattig överklass. Men i princip har du rätt. Som sagt, jag skrev om den värld jag levde i.
Skriver om brexit
– Och vad skriver du nu?
– Nu skriver jag en roman om brexit. Då får jag gå utanför mina egna erfarenheter och se det utifrån, men det är ju mycket lättare i dag. Mer än så får du inte veta!
– Då frågar jag inte mer, säger jag och dricker upp teet.
Hon häller upp mer te åt sig själv och frågar om jag vill ha mer.
– Nej tack, jag ska snart gå. Men en sak till undrar jag: du skrev anonymt, du tjänade lite på dina böcker, men först efter din död blev du känd. Vad tänker du om det i dag?
– Vänta bara tills jag ger ut en bok under mitt eget namn mer än 220 år efter min bortgång! Det tror jag nog ska bli en värdig revansch. Vill du höra vad jag har skrivit om Boris Johnson? frågar hon till min stora förvåning.
– Jättegärna, säger jag.
Då läser hon ett stycke högt. Det återger jag inte här – håll utkik efter nästa Jane Austen istället. Det blir kul.
