Tidigare i höst utsågs hennes senaste bok till årets trädgårdsbok. Nu är den nominerad till Augustpriset i klassen fackböcker. Det surrar ordentligt om författaren Lotte Möller och hennes bok Bin och människor just nu.
När vi ska träffas i hennes hus i Lund måste vi först ändra dagen för intervjun. Ett biseminarium i Köpenhamn kommer emellan. Honungsbiet, Apis mellifera, är en av många steklar som har fått ny plats i Lotte Möllers liv i och med hennes bok om bin och människor.
Redan på 1980-talet väcktes hennes stora intresse och då blev hon faktiskt också biodlare själv. Eller biskötare som hon föredrar att kalla det.
Det var egentligen inte ett medvetet val. Lotte träffade biodlaren John Larsson, som var känd för att han hjälpte Malmöpolisen att fånga in förrymda bisvärmar, när hon skulle göra ett radioprogram om biodling. De fick fin kontakt och hon lyckades inte stå emot när han gav henne två kupor med bin i och lovade att hjälpa henne med dem om hon behövde det.
Det satte igång ett livslångt intresse för bin och deras liv.
Gav bort sina bin
Men när John Larsson gick bort var det som om hennes bin tappade sugen. Samtidigt kom det dödliga varroakvalstret till Sverige och Lottes jobb krävde att hon var hemifrån allt oftare. Hon gav bort sina bin.
– I dag skulle jag inte kunna skaffa bin igen eftersom det är för mycket tung trafik på gatan utanför. Bin vill ha en lugn miljö och gillar inte vibrationer, säger Lotte.
Samtidigt sneglar hon lite åt den stora eken i trädgården. Här skulle hon kunna hänga upp en ihålig trästock, en urgammal metod som tagits upp igen på en del håll.
Bin gillar att bo i träd. Då behöver de inte bekymra sig för att björnen ska komma och käka upp deras honung. Så kanske blir det en bistock i Lottes ek nästa år.
Å andra sidan finns det de som menar att det är fusk att skaffa bisamhällen – steklarna ska komma själva till trädgården. Och Lottes trädgård är, trots trafiken, mycket bivänlig.
Trädgårdsikon
År 1992 skrev hon boken Trädgårdens natur. Av många anses den vara starten på ett nyvaknat intresse bland allmänheten för att odla. Ett intresse som fortfarande håller i sig och ständigt växer. Och Lotte blev något av en ikon i Trädgårdssverige.
Hon skrev fler trädgårdsböcker. I Tre mästare, tre trädgårdar porträtterade hon tre legendarer inom svensk landskaps- och trädgårdsarkitektur: Sven-Ingvar Andersson, Per Friberg och Gunnar Martinsson, alla borta i dag. I alstren Citron och smultron grottade hon ner sig i växternas kulturhistoria och användningsområden. År 2011 kom begravningsboken Hej då.
Men hon var inte klar med det. Varken med livet eller författandet. Biet kom surrande igen. Mer aktuellt än någonsin. Debattartiklar om bidöd och bekymmer med alla pollinerare som försvinner har skapat nytt intresse kring den lilla insekten. Än en gång satte hon sig vid datorn.
– Ja, jag kände en stor nyfikenhet och hittade så himla mycket spännande bilder av hur man gjorde förr, säger hon.
Förunderlig värld
Hotet mot bin och insekter gav Lotte Möller lust att skriva Bin och människor. Hon tillbringade massor med timmar på Lunds universitetsbibliotek där det finns en skatt av antikvariska böcker om bin och biodling.
Som alltid med Lottes författarskap blir det en rejäl dos kulturhistoria och lika mycket om människor som om bin i boken. Underrubriken Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker skvallrar om det.
I bokverket framträder Lottes röst och vi följer med henne på resan in i biets förunderliga värld. Vi får åka med till danska Laesø, där man tvistar om vilket av bina – det gula eller det svarta – som är viktigast att bevara.
En historisk återblick blir det när Carl von Linnés bror, Samuel Linnaeus som var stor bikung på 1700-talet, får förklara hur man bäst blir vän med sina bin. Det sker helt enkelt genom att varje kväll andas in genom flustret så att bina blir bekant med lukten av sin biskötare och känner sig trygga.
Lika spännande var dåtidens debatt om huruvida det faktiskt var en drottning som styrde hela bisamhället. Ve och fasa, en hona i den positionen.
Hungriga fåglar
Man lär sig också om talgoxen som mitt i vintern knackar på bikupan för att locka ut vintersömniga bin. När bi efter bi väl tittar ut för att kolla vem som är där blir de uppätna av en vinterhungrig fågel.
Så vad tror du då om framtiden för våra bin?
– Jag är bekymrad över vad som händer med miljön nu. Bekymrad, inte bara för bina utan för alla insekter, fåglar och pollinerare över huvud taget. Allt hänger ihop och vi måste ändra vår livsstil. Ett enkelt sätt är att göra våra trädgårdar mer välkomnande för pollinerande insekter.
