Man korsar inte en scen täckt av krossade veganska geléhjärtan – och publiksäten strösslade med afrodisiak i form av mörk choklad – i bara strumplästen utan en agenda, man ser inte premiären av Kvalitetsteaterns nyskrivna The pain is real (din fitta jag saknar dig) utan en undran.
Jag minns första gången när alla trodde att mitt hjärta hade krossats. Min bästis och jag hade varit kära i samma kille under hela sexan och halva sjuan – när hon plötsligt blev ihop med honom. Till min förvåning kände jag ingen avundsjuka, utan samma beundran som vanligt, blandad med en huggande saknad efter min bästis. Var var hjärtekrosset för killen, var jag ens kär på riktigt? Vad räknas som krossat hjärta, vad är kärlek? Förvirringen sitter i, och jag söker perspektiv i denna myllrande, genreöverskridande föreställning om hjärta, smärta och allt vad det innebär att få sitt hjärta deformerat.
The pain is real (din fitta jag saknar dig) är ett lidelsefullt ältande, vältrande och tältande i kladdet från krossade hjärtan, bildligt och bokstavligt. Det är vrålande körverk om breakups, koreograferat kramkalas, miniföreläsningar om medicinska symptom på brustet hjärta, powerballader under paraplyn, reading av rappa men ack så stela chattar som utforskar polyamorös relationsanarki och den enerverande tendensen hos begär att aldrig vara jämlika (”jäkligt” föreslår autocorrect). Det är vi och kärlekskrånglet inne på Kompani 415 i Kviberg, utanför brakar decemberdugget ned och vi har afrodisiaka på strumporna ty leran har tvingat av oss skorna.
Älska mig din jävla idiot / Jag älskar dig ändå inte / Jag har ändå redan typ glömt dig
Som ofta när man tar sig an ett luddigt och laddat ämne försöker man angripa det från olika håll, och det känns rimligt att föreställningen blir ett trevande, charmigt kaosartat kollage av olika sceniska tillvägagångssätt. Det är ingen robust story som skildras, utan ett känsligt koncept som utforskas i en liten lokal där publikens i(ge)nkännande viskningar blir en del av föreställningens framåtdriv.
Så, vad innebär egentligen ett heartbreak, hjärtbryt? Vi får en kort föreläsning om vad som händer med en både fysiskt och psykiskt – smärtan är ju reell – när man får sitt hjärta krossat. Med pedagogiska kråkfötter ritar Johanna Essie Sjögren ett hjärta som drabbas av takotsubo och bokstavligt talat brister, med stint stirrande blick upplyser Eddie Mio Larson oss om att man drabbas av smärta, abstinens och ältande, dvs man lider, saknar och överanalyserar kärleksobjektet. Hjärtbryt, psykbryt – sak samma.
Turligt nog får alla vi nyblivna hjärtsmärtshypokondriker svalka oss med en trehövdad kakafoni av goda råd för hur man blir kvitt ett brustet hjärta. ”Börja knarka”, ”ät”, ”titta en fågel”, ”drick sprit och håll käften”, ”ät” … Små spridda skratt, några i publiken för anteckningar. En och annan powerballad bryter nästan ut i allsång. ”I came in like a wrecking ball” sjunger Robin N Spegel – någon börjar viskande, trevande nynna med, ännu en, en tredje … det ebbar ut i nästa uttryck.
Efter föreställningen försöker jag manövrera mig fram över scenen utan att få strumporna krossade av geléhjärtan och fråga om symboliken i geléhjärtana. Är det kanske ett sätt att visa hur vi inte bara krossar, utan även konsumerar varandras hjärtan och låter smulorna smetas ut till ett klibbigt minfält på golvet, illustrerande vilken mardröm det är att trampa på någons sårade känslor, särskilt när man som i afton tvingats ta av sig skorna?
– Konsumera? Haha, det smakar som vatten i geléform, smaka, säger scenograf Amanda Lebert Efvelin.
Jag böjer mig ned och tar efter några sekunders tvekan resterna av ett hjärta i munnen. Hjärtat smakar vatten, jag spottar, rådvill och wobbly – hur kan ett krossat hjärta smaka så intetsägande?
– Vi ville ha något som kan gå sönder i flera bitar, tillägger Amanda.
Jag tänkte mig hjärtekross som glassplitter, åtminstone något med krasande akustik, typ pepparkakor, höstlöv, nyckelben, is, polkagris, vad vet jag. Men näpp, det hörs inget när hjärtan smulas, kanske är det inte konstigt att jag inte hör mitt eget? Ändå är det kanske på riktigt.
På scen: Eddie Mio Larson, Johanna Essie Sjögren, Robin N Spegel
Teknik och rum: Amanda Lebert Elfvelin
Regi: Robin N Spegel ihop med ensemblen
