Zoom

Del 8: 19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

Omslagsbild till boken Nitton kvinnor - Berättelser om syriskt motstånd.

Under sommaren får du som är Syre-prenumerant ta del av den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks möten med en lång rad tysta, eller tystade, aktörer bakom revolutionen: kvinnorna. Del åtta är Leilas berättelse.

Jag heter Leila och kommer från Homs, från stadsdelen Karam el-Zeitoun. När revolutionen bröt ut var jag tjugosju år och pendlade mellan Homs och Damaskus. Min familj tillhörde medelklassen och kom ursprungligen från Golan. De flydde till Syrien och spreds över landet efter sexdagarskriget 1967* (*Kriget som är känt som Naksa Haziran – Fördärvet i juni) och utspelade sig mellan Israel och Syrien, Egypten och Jordanien år 1967. Ett av resultaten var att stora skaror människor flydde från olika områden som Israel tog kontroll över i Egypten, Palestina, Libanon och Syrien. Bland dem var Golan, som Leila talar om.. Först flydde de till Chebaa i Libanon och därefter till Damaskus. Senare flyttade de till Karam el-Zeitounområdet år 1972. Pappa var övertygad Baathist och känd för sin hederlighet och höga moral och han var angelägen om vår utbildning och fick oss att fullfölja våra studier.

När revolutionen bröt ut var jag inte intresserad av politik men jag visste att det pågick demonstrationer mot Assadregimen. Till en början trodde jag inte på vad jag hörde, särskilt inte eftersom jag kom från en lojal familj. För vår familj var Hafez al-Assad Syriens och de fattigas frälsare och skaparen av det moderna Syrien. Jag växte upp med att han var allas vår fader.

I Damaskus pratade mina vänner med mig i detalj om vad som hände i demonstrationerna och jag anslöt mig till Facebookvärlden för att i hemlighet följa det som försiggick. Jag och en grupp vänner började bevaka händelser, och gruppen, vars medlemmar kom från olika och sinsemellan oeniga 118 kretsar, hade från första början insett att något var på gång och att det regimen och dess medier sade inte var sant.

I alawiternas historiska berättelse finns minnen av brutala massakrer jämförbara med folkmord, massakrer de upplevde i perioder när de var anklagade för otro och kätteri. En av de värsta skräckupplevelserna var kanske den massaker som den ottomanske sultanen Salim I begick 1517 när han i augusti gick in i staden Aleppo. Han gav alawiterna försäkringar om skydd men samlade sedan alla männen och massakrerade dem. Det råder olika uppfattningar om det exakta antalet dödsoffer men det rör sig om mellan 40 000 och 100 000 människor. Efter massakern skändade sultan Salim Aleppo i tre dagar och tre nätter. Oförrätterna alawiterna upplevde under Saladins tid var inte mindre skrämmande: halshuggning, deportering och splittring av familjer. Den islamiske teologen Ibn Taymiyyas fatwa om att alawiterna var otrogna och hans uppmaning att döda dem ledde till svåra förföljelser och massmord. Vid den tiden kallades de nusayrier och flera hundra år före massakern i Aleppo genomfördes en kampanj mot dem i Kesrouanebergen i Libanon. Den ledde till att de drevs bort och flydde till Latakiaområdet eller att de drog sig undan i avlägsna bergsområden dit den ottomanska armén inte nådde. I hundratals år under historiens gång drabbades gruppen av stora orättvisor som resulterade i mord, förföljelse och övergrepp. De utgjorde nästan . Det var ett avgörande 119 och skrämmande ögonblick och för dem var det början på ett hot mot deras existens.

Sanningen är att det fanns både kristna och alawiter bland demonstranterna i sittstrejken på torget i Homs. Och det var en medborgerlig protest, inte en sekteristisk. Men ryktena som spreds i de alawitiska kvarteren var att sittstrejken genomfördes av en grupp väpnade extremister som kallade sig fredliga men hade som mål att döda alawiter. Därför dödade regimen demonstranterna. Det som nådde våra kvarter var att om regimen dödade människor var det för att de var extremister och de som dödades var terrorister. Regimen ljög, för de som vägrade upplösa protesten dödades och de var inte extremister när demonstrationerna började. På grund av lögnerna var min systers skräck när hon ringde verklig. I de alawitiska kvarteren visste man inte att ropen Allahu akbar var en reaktion på att demonstranter dödats. Där upprepades ett rykte att moskéerna manade folk till jihad mot alawiterna, utan att invånarna visste vad som verkligen hänt på torget.

Efter sittstrejken började demonstranterna spridas ut på flera ställen och splittras. Demonstrationer hölls på många olika platser. I slutet av maj 2011 var jag i Homs med min familj när det hölls en demonstration i Karam el-Zeitoun. Vårt kvarter kallades Flyktingkvarteret och omfattade två parallellgator där det bodde alawiter. Runt kvarteret pågick flera demonstrationer. Mitt emot låg slumartade kvarter i Karam el-Zeitoun där det bodde fattiga och djupt troende människor från Homs landsbygd, några av dem var också beduiner. Därifrån utgick demonstrationerna. Jag såg demonstranterna. De var maskerade, sprang framför säkerhetstjänstens folk och uppmanade människor att demonstrera. De kom till vårt 12 procent av antalet invånare i Syrien. Talet om fruktan för Allahu akbar-rop i moskéerna refererar till alawiternas nedärvda historiska berättelse, muntlig och folklig, om minnen av massakrer som föregåtts av Allahu akbar-rop i moskéer och uppmaningar att döda dem. 120 kvarter och manade på folk där också. De ropade: »Hafez al-Assad sålde ut Golan.« De visste att vi var flyktingar från Golan och försökte vinna över oss på det sättet och för att vi var deras grannar i stadsdelen. Vi hörde det allihop. De var bara unga grabbar som bankade på affärernas dörrar och hetsade dem som inte gick ut och demonstrerade. Men folk i vårt kvarter brydde sig inte om dem.

Här visade sig dock de första offentliga antydningarna om anknytning till trosriktning. Dessförinnan hade invånarna i vårt kvarter varit oense med landets andra alawiter. Oenigheten hade inte varit religiös precis utan handlat om livsstil. De tyckte inte om att de andra överdrev sin alawitiskhet och ibland utnyttjade den för att nå speciella mål. De kände att alawiterna i norr såg ned på dem. Till och med så mycket att när någon gifte sig med en alawit från norr sade folk beklagande att han gifte sig med »en från norr«, det vill säga ett motvilligt accepterande, där det inte var någon särskild fördel att kvinnan var från samma trosinriktning. De hade aldrig någonsin tidigare identifierat sig med andra alawiter och de liknade mer befolkningen i södra Syrien, Suwayda och Hauran, i vanor, kläder, musik, mat och alla livets aspekter.

Sedan invånarna i Flyktingkvarteret avstått från att delta i demonstrationerna hörde vi kraftig skottlossning. Där vi satt hemma utsattes vi för häftig beskjutning som kom från demonstrationernas håll. Vi tog skydd på golvet. Detta var på riktigt och jag höll på att bli galen! Det verkade som om demonstranterna var beväpnade, vilket jag hade förnekat inför min familj, för det hade mina vänner i Damaskus sagt. Vi visste inte vem som egentligen låg bakom denna våldsamma eldgivning. Vi blev nästan dödade! Det var första gången jag kände mig förlamad av skräck. Vi utsattes för häftig beskjutning under 24 timmar i sträck. Vi kom inte i närheten av vare sig mat eller dryck under hela den tiden.

Några invånare i kvarteret ringde polisen och lokala myndigheter i rädsla och panik när husen angreps så våldsamt. Min far kontaktade bekanta i partiet och några ansvariga för att informera dem om saken. Vi väntade oss att polisen skulle komma, men regimen skickade ingen trots att folk väntade sig beskydd av staten. De sade: »Statsmakten kommer inte att tiga still. De skickar polisen.«

Men vi fick klara oss själva. Ingen säkerhetstjänst eller militär skickades för att skydda oss. Samtidigt upprepades rykten att de som sköt mot oss var sunniterna i Karam el-Zeitoun-området, det vill säga grannarna till vårt kvarter som demonstrerade. Folk i vårt kvarter sade att sunniterna skulle döda oss. När beskjutningen slutat såg jag hur skräckslagna de var, deras ansikten var som döda! I själva verket var vi i Flyktingkvarteret omgivna av sunniter. Av 100 000 invånare utgjorde alawiterna bara runt 5 000. Våra relationer till sunniterna hade aldrig varit goda. Jag minns att när vi var små och ville gå igenom deras kvarter följde alltid en ung man ur släkten med oss därför att de var konservativa och hårdföra och vi var obeslöjade. Invånarna i vårt kvarter var förvisso också konservativa på grund av den allmänna atmosfären, men naturligtvis bar vi inte slöja dagligen. Senare tog min syster och några andra alawiter på sig slöja, när demonstrationerna börjat i Homs. Hon bodde i stadsdelen Zahra och måste passera genom sunnitiska kvarter på vägen till jobbet. Jag tyckte det var löjligt eftersom det enligt min åsikt var lätt att upptäcka alawitiska kvinnor som börjat bära slöja på senare tid och för att det ändå aldrig skulle skydda dem. De tittade på oss på ett opassande sätt och det som skrämde oss mest när vi var små var deras slutna byggnader. Vi hade inga täta band till dem, bara de ytliga relationer som de gemensamma angelägenheterna krävde. Våra relationer till beduinerna som bodde i stadsdelen var bättre, för de ställde inte till lika mycket svårigheter för oss. Vår beduingranne brukade sitta utanför sitt hus med sina barn och vi pratade mycket med henne. Invånarna i övriga 122

Karam el-Zeitoun hade inte samma vanor. Deras kvinnor var hemmafruar, hade många barn och var i allmänhet fattiga. Där fanns mentala och faktiska barriärer mellan dem och oss. Tidigare hade jag inte funderat över hur förhållandet mellan oss och sunniterna egentligen var. Jag brukade bara kalla det sekteristiska motsättningar utan betydelse, för när allt kom omkring var vi alla syrier. Så tänkte jag alltid innan katastrofen inträffade.

Efter den avgörande händelsen då vi blev angripna och myndigheterna inte ingrep samlades kvarterets ynglingar och män. De funderade på att köpa vapen för att skydda sig mot invånarna i Karam el-Zeitoun. Diskussionen mellan dem handlade bara om att skydda sig från sunniterna som angripit dem med kulor under tjugofyra timmar. De var fullständigt övertygade om att de skulle bli dödade. Jag var med dem och bevittnade vad som hände. Vi hade verkligen blivit angripna och jag hade själv nästan blivit skjuten. Därför var mina tankar ännu mer splittrade och jag förstod inte längre någonting. Och för första gången tvivlade kvarterets invånare på regeringen och var mycket arga.

Flera dagar senare hölls en demonstration och våldsam skottlossning bröt ut mellan de båda parterna. Jag hade sett vapen i händerna på kvarterets unga män. Jag är noga med att komma ihåg att användningen av vapen varierade från plats till plats i Syrien. Det fanns platser där det hölls fredliga demonstrationer, men det som hände i känsliga områden som vårt, där alawiter och sunniter konfronterades direkt med varandra, var att vapen kom fram och omedelbart spreds. Två månader hade gått sedan revolutionen bröt ut när vi utsattes för den häftiga beskjutningen och när jag hörde skottlossningen mellan parterna blev jag övertygad om att en katastrof var på väg. Avståndet mellan oss och dem var mycket kort, en gata skiljde parterna åt. För första gången hörde jag invånarna säga: »Det här är Assads land. Ge er av härifrån.« Jag blev än mer skrämd av denna inbilskhet om Assadregimens ställning. Det var början på en fasa som skulle växa sig allt starkare.

Demonstranterna i Karam el-Zeitoun satte eld på bildäck och gömde sig bakom dem medan vi utsattes för ihållande beskjutning. Jag försökte ta reda på hur vapnen hade nått oppositionen i ett land med en sådan stark och mäktig underrättelsetjänst och hur skottlossning kunde bryta ut och vapen användas, öppet och skrämmande, utan någon reaktion från myndigheterna. Och samtidigt, hur lyckades männen i vårt kvarter sedan köpa vapen och varifrån kom de?

Jag ställde hela tiden dessa frågor som min familj och de andra familjerna i kvarteret inte uppskattade och som gjorde att jag hamnade i en djup, inflammerad och påfrestande konflikt med min familj, med återkommande förolämpningar och sårande ord riktade mot mig. Den slutade i ett senare skede, efter att min familj med alla medel men utan att lyckas försökt övertyga mig om det de trodde på, med att mamma gråtande sade till mig: »Om du ska fortsätta prata som de där terroristerna och våldsverkarna så är du inte min dotter och jag känner dig inte.«

Under de följande dagarna upprättades säkerhetsvägspärrar för första gången. Jag såg en stridsvagn och militära förband utanför vårt hus. Vägspärren sattes upp vid infarten till de alawitiska kvarteren och stridsvagnen utsattes för beskjutning från Karam el-Zeitoun-området. Folk började lämna sina hem där. Sammanstötningarna blev mer intensiva och både regimen och oppositionen satte upp vägspärrar. Många från vårt kvarter dödades, bland annat sköts min kusin ihjäl av en krypskytt. De sade att skottet kom från en vägspärr i närheten av de väpnade grupperna. Kulan träffade rakt i hjärtat. Även invånarna i vårt kvarter flydde. Kvinnorna och barnen lämnade sina hem och flydde till stadsdelar längre bort. Sammandrabbningarna var hårda och kvarteret blev en frontlinje. Det som hände gjorde att jag bestämde mig för att ge mig ut på gatorna och undersöka vad som egentligen var på gång.

I Damaskus deltog jag i demonstrationen i al-Midankvarteret i början av 2012. I den var situationen annorlunda, för där deltog unga män och kvinnor som bar revolutionens flagga. När demonstrationen startade satte alla kvinnor på sig slöja, dolde sina ansikten och gick i mitten med männen runt sig som skydd. »Syrien vill ha frihet« var slagordet och jag ropade, jag skrek, och jag hörde min egen röst komma ut spontant. Jag ville verkligen ha ett fritt Syrien och jag var övertygad om att den här demonstrationen var en del av revolutionen. Inom några minuter kom säkerhetstjänstens män. Vi sprang och hörde skottlossning. Mina vänner deltog i demonstrationerna och när de berättade vad som utspelade sig blev bilden fullständig och tydlig för mig. Det som hände i ett område var sannerligen ofta annorlunda än det som hände i andra. Säkerhetstjänstens folk dödade verkligen demonstranter medvetet och vägspärrarna som bredde ut sig var en bekräftelse på att det sjöd bland folket mot al-Assad. Vid den tiden stod det klart för mig att regimen gav full befogenhet åt säkerhetstjänsten och att underrättelseapparaten verkligen manipulerade sunniter och alawiter. Och när de lät oss utstå eldgivning i tjugofyra timmar i Homs så hade det sina skäl.

Mina tvivel på att det syriska folket ville ha Bashar hade besannats. Här fanns stora grupper som inte ville ha honom och de fredliga protestdemonstrationerna vittnade om detta. Som Idrab karama*. Men de fredliga aktiviteterna föreföll subversiva. När jag återvände till Homs hörde jag från folk i kvarteret att demonstranterna förstörde landet och att platserna där de demonstrerade raserades och jag såg med egna ögon hur mycket som var sönderslaget och förstört av affärer och butiker efter vissa demonstrationer. Regimen upprepade att demonstranterna ville förstöra landets infrastruktur. Varje gång jag reste till Homs förvånades jag över hur sönderslaget det var längs demonstrationsvägarna. Jag deltog inte i demonstrationerna i Homs, men i Damaskus såg jag aldrig några demonstranter slå sönder något när jag var med dem.

Homs förändrades efter februari 2012. Stadens bussgarage hade börjat fördela bussar mellan sunniter och alawiter. Det skedde på ett outtalat sätt. Jag kunde inte längre ta mig till demonstranternas kvarter. Min familj flydde. De hyrde en ny lägenhet i närheten av vårt gamla hem bara för att komma längre ifrån riskerna vid frontlinjen. Vårt kvarter var skadat och invånarna flydde. Men alawitiska unga från andra stadsdelar, från al-Nuzha, Akrama och Karam al-Looz, stöttade det. Mina bröder vaktade hemmet och försvarade det.

En gång innan vi flydde kom en av mina bröder och var skräckslagen. Han berättade att grannarna hört att invånarna i Karam al-Zeitoun tänkte komma och tillfångata kvinnorna i vårt kvarter för att roa sig med dem och att de skulle ta över våra hem. Jag försökte få reda på vem som spred dessa påståenden och alla människor hänvisade mig till någon annan. På så sätt nådde jag aldrig källan till uppgifterna, som spreds med vindens hastighet bland alawiterna i Homs. Och när jag sade till min bror att vi måste få det vi hör bekräftat, blev han arg och sade att en tonåring dagen innan gått förbi hans affär och gjort tecken att han skulle skära halsen av honom och sedan hade han smitit iväg.

De här händelserna upplevde jag verkligen och de gjorde mig vilsen. Efter det ryktet började männen kräva att kvarterets kvinnor skulle bära slöja när de gick genom sunnitiska kvarter för att inte bli kidnappade. Jag vägrade och sade att jag inte var rädd för någon. En gång tog folk i vårt kvarter fast en av de män – de kallades al-Jaariin – som rörde sig i kvarteret och ropade »Sunniterna vill döda oss«. De sprang efter honom, en av dem var min bror, och slog honom för att ta reda på vem han var och vem som stod bakom det här pratet. Men han sade inte ett ord. De överlämnade honom till polisen och väntade på att få veta vad de fick ut av honom. Men några dagar senare såg de mannen i en annan stadsdel där han sprang runt och ropade samma mening. Detta upprepades i alawitiska områden och varje gång spred al-Jaariin att sunniterna i grannkvarteret skulle komma och döda alawiterna. Jag hörde samma historia från släktingar och bekanta i al-Arman, al-Zahra och Akrama. Vilket också visar på de sofistikerade arbetsmetoder som användes för att hetsa alawiter mot sunniter.

Jag ändrade uppfattning och fick en annan insikt om utvecklingen, inte bara av vad jag såg utan också av vad som hände med oss på mitt arbete, en plats där regimens auktoritet kom till starkt uttryck och där uppfattningen om den formades inför resten av medborgarna, där bilder av presidenten fanns överallt och där de ansvariga tjänstemännen oftast tillhörde ett lojalt segment som försvarade bilden av regimen.

Min närmaste chef var kluven och informerade mig om vad som hände, trots att han var Baathist och hade starka kopplingar till ansvariga inom regimen. Han var själv ansvarig för nittio enheter, koordineringen mellan dem och säkerhetsorganet som spred ut dem i moskéerna. Han var inte en säkerhetsman. Han trodde på Baath, men han var rädd. En gång anförtrodde han mig att Baathpartiet övergett sin roll som parti och blivit ett säkerhetsorgan. Han sade så ordagrant, skrämd och illa berörd, och tillade att han agerade på order från högsta ort som han inte kunde motsätta sig. Det var i slutet av 2011 och säkerhetsagenterna som han berättade om var beväpnade men höll vapnen dolda. De bad tillsammans med folk eller låtsades vara gatuförsäljare utanför moskéerna, eller på vilken plats som helst som de ville övervaka. En gång kom han och var upprörd och sade till mig: »Agenterna har inget emot att döda folk, de är glada att bära vapen!« De här enheterna bestod inte enbart av alawiter. Han var mycket oroad och såg att saker och ting var på väg utför, men han utförde alla de order som krävdes av honom.

På jobbet tvingades vi gå ut på gatorna och marschera till stöd för regimen. Det lustiga var att det beteendet innebar ett fullständigt erkännande från regimen och de lojalas sida att det existerade en opposition mot Assad på gatorna och att regimen hade problem, trots att medierna hela tiden upprepade att alla bilder som spreds på demonstrationer var lögn, att de var fabricerade. Det var avdelningscheferna på arbetsplatserna personligen som såg till att de anställda ställde upp sig till marscherna. Men många gick tillbaka till sina skrivbord utan att genomföra dem. Jag var en av dem. Men det viktigaste var att aktningen för bilden av Bashar, inför mig och resten av de anställda, löstes upp. Det skedde gradvis efter varje tal jag såg och följde. Hans prestige och trovärdighet, som man och som president, krossades. Till en början lyssnade vi på hans tal på arbetet och under tiden rådde total tystnad och förväntan. Vi observerade varje rörelse han gjorde, lyssnade på varje ord han sade, vi hoppades och förväntade oss att han skulle rädda situationen eller säga något som visade att han var medveten om den och var redo att ta ansvar för vad som hände. Efter två tal var det inte längre någon som brydde sig om vad han sade, varken de anställda eller de överordnade. Vi ignorerade det fullständigt. Assad sade inte något seriöst i sina tal och uppförde sig inte som det anstår en president. Jag kände att han antingen var avskuren från verkligheten eller inte ville erkänna sanningen, för han var fast i de planer han gjort upp och var nöjd med dem. Och vi var verkligen de sista han tänkte på eller så såg han oss bara som hjälpmedel för att förverkliga sitt mål. Människor dog och han skrattade. Han har dömts för evigt av historien, även om han sitter kvar vid makten.

Det största problemet kom till ytan i den salafistiske shejken (Adnan, övers. anm.) al-Aroors tal. Han blev en av symbolerna för den syriska revolutionen innan han plötsligt försvann. Det fick mig att även tvivla på hur han dök upp. Men sanningen är att demonstranterna lyssnade på det han sade och följde det. Hans tal var sekteristiska och hetsade mot minoriteterna, vilket gjorde invånarna i vårt kvarter argare och räddare. På webbsidor och i sociala medier spreds texter och videor som ökade alawiternas skräck och panik och som sade att demonstranterna ville upprätta en islamisk stat och skulle skära halsen av alawiterna. Till en början försökte jag bryta ned och genomskåda sådana rykten mellan sunniter och alawiter, men jag blev vilsen och söndersliten, fast i en ond cirkel av smärta.

Före den välkända massakern i Karam al-Zeitoun inträffade en mindre massaker i kvarteret, som jag inte nämnde i början av min berättelse. Den utfördes i november 2011 och var en avgörande händelse. Då upprepade invånarna i vårt kvarter gång på gång att salafister hade gjort öppningar i några murar, att de skulle komma till våra hem och att de inte var syrier. Min bror hade hört dem och han ljög inte. Han berättade att han hört män tala standardarabiska bakom murarna. De hade varit mycket nära våra hem. De var jihadister som bodde i husen som Karam al-Zeitoun-invånarna lämnat på grund av regimens stridsvagnsangrepp. Detta var inget rykte, för de kom och bröt sig igenom murarna. Men hur kom de där jihadisterna dit? Vilka var de? Det visste vi inte! Men bilderna av dem förknippades med revolutionen i våra kvartersinvånares medvetanden. Kvinnorna och barnen flydde från området tillsammans med de gamla, medan de unga männen stannade för att försvara hemmen. Två dagar senare fick jag veta att en hel familj hade slaktats med kniv i Karam al-Zeitoun, men vi kände inte till några detaljer eftersom vi blivit rädda och flytt. Varje massaker föregicks av att alawiterna blev uppskrämda och förfärade och lämnade sina hem för att senare upptäcka att en massaker begåtts mot en familj på andra sidan. Det fick kvartersinvånarna att förbli tysta och förskrämda och drev på dem att ta till vapen.

Jag träffade inte längre mina bröder på grund av krypskyttarna på oppositionsstyrkornas sida. De stannade hemma för att vakta huset. Det pågick ett stort slag, särskilt i stadsdelen Bab al-Dreib. Mina släktingar sårades i benen av en krypskytt och eltillförseln bröts till huset vi flytt till. En gång när jag och en släkting försökte ta oss till vårt kvarter utsattes vi för beskjutning. Han dog medan jag överlevde. Den här perioden blev avgörande för alawiterna och efter den fanns ingen återvändo för dem, för de förlorade många liv. Det pågick ett krig. Revolutionsmediernas förnekanden av det som hände dem var inte alltid sanna. Jag såg det och oavsett om det var regimen som gjorde det eller de väpnade styrkorna så hände det verkligen.

Jag besökte min familj efter den stora massakern i Karam al-Zeitoun som begicks den 12 mars 2012 och det jag såg fick mig att besluta att inte återvända till Homs. Jag nådde vårt kvarter och så långt ögat nådde såg jag förstörda och brända hus. Förödelsen var obeskrivlig. Jag var född i det kvarteret, hade vuxit upp där och plötsligt såg jag att andra sidan gatan var helt försvunnen. Regeringsarmén hade gått in och där inträffade massakern. Jag kunde inte tiga. Jag blev rasande och skrek. Mina vänner i Damaskus hade berättat detaljerna om massakern för mig utifrån deras perspektiv. Jag visste vad armén och al-Shabiha hade gjort och jag var på andra sidan. Jag försökte förstå vad som hade hänt. Vi kvinnor och barn var i de bakre leden. Men jag granskade, undersökte på djupet och gjorde många intervjuer för att få reda på sanningen. Vi återvände till våra hus. Jag var helt uppgiven. På en månad hade omkring 95 000 människor försvunnit från Karam al-Zeitoun! Det var inte armén som genomförde massakern, det var al-Shabiha. Jag fick senare veta av en släkting att det fanns ett kontor, vars uppgift det var att rensa de platser där armén skulle gå in. Med det menades att det där fanns personer som genomförde massakrerna. Först därefter gick armén in. Dessa personer tillhörde inte det traditionella al-Shabiha. De var tränade att döda. Staten gav dem inget beskydd. Allt som rörde samordningen mellan säkerhetstjänsten och fördrivnings- och rensningsoperationerna – det vill säga dödandet – var knutet till detta kontor, som organiserade och ledde sina anställdas uppdrag.

Jag försökte få fram namn och fler detaljer men min kusin skällde på mig och krävde att jag skulle hålla tyst och lämna kvarteret, för jag skulle dö om jag fortsatte med mina försök. Det var män knutna till kontoret och kopplade till säkerhetsapparaten som skar halsen av folk, inte armén. Jag är säker på det. Det hölls möten mellan ledningen för olika säkerhetsorgan och de skrämda unga männen. Säkerhetsapparaten kontrollerade och utnyttjade denna skräck på ett mycket avancerat sätt.

Det var inte armén som genomförde massakern, det var al-Shabiha.

De unga männen i vårt kvarter var hårt pressade och konstant trängda. I några fall visste jag inte om jag skulle vara rasande på dem eller tycka synd om dem.

Regimen hade en tydlig och organiserad plan och den visste vad den gjorde. Den hade lagt en tung börda på folket i Karam el-Zeitoun, för det var en känslig punkt där alawiter och sunniter befann sig direkt mitt emot varandra. Det var därför den lade ned så mycket möda på saken. Alawiterna var ursprungligen flyktingar från fyrtio år tillbaka i tiden och valet att placera dem i första stridslinjen var mycket intelligent tänkt av säkerhetsapparaten, som visste att just dessa inte hade någonstans att fly utan måste stanna i sina hem och sina kvarter. De andra alawiterna hade sina avlägsna och skyddade byar, men de här hade inget annat än sitt flyktingkvarter.

Många av mina släktingar och grannar dog, och tält för sorgeceremonier restes hela tiden. Jag for till Damaskus. Jag diskuterade inte längre med min familj, avbröt dem inte. Jag höll relationen på ett minimum. Jag har aldrig trott på att bryta helt, men framför allt skulle en brytning ha varit en lättnad för dem, gjort det enklare för dem att säga att alla inom oppositionen var förrädare och bodde utomlands. De tyckte inte om tanken att ha någon runt sig som irriterade dem och gjorde deras nya liv surt för dem. Jag fortsatte mitt arbete i Damaskus, djupt frustrerad, uppgiven och rasande.

Granaterna i Damaskus föll på oss också. En slog ned i mitt
hem, och min vän, som såg den innan säkerhetspolisen kom rusande och tog den, sade till mig att den kom från syriska armén. Han hade tjänstgjort i armén och visste hur det låg till. Och säkerhetstjänstens folk brydde sig inte om något annat än granaten, inte om husägaren eller att det fanns offer. De hoppade från grannhusets tak, tog snabbt granaten och gav sig av.

Detta betyder inte att oppositionens styrkor inte sköt granater. De angrep Damaskus då och då. Jag blev arg då också, därför att civila som inte hade något ansvar för vad som hände blev måltavlor. Jag hade levt i skräck sedan min kusin, som jag växte upp med och som var min nära och kära vän, dödades av en av oppositionsstyrkornas krypskyttar. Men jag var samtidigt medveten om att hans själ var ett bondeoffer i en plan som vi inte kände till och som inte gynnade våra intressen. Tvärtom kanske den skulle leda till allas vår grav i underkastelse och brott. Jag minns fortfarande min trängande önskan att skrika i ansiktet på hans familj och alla andra familjer i kvarteret som sörjde sina söner i sorgetälten, konfrontera dem med sanningen att de själva hade skuld i sönernas död och att de betalade ett bittert pris för att de tagit ställning för förtryckaren … men jag gjorde det inte för jag hade själv blivit offret … En gång var vi på arkitekturfakulteten på väg till flygplatsen när oppositionsstyrkorna sköt granater mot oss. Flera studenter dödades. Våra liv hade blivit ett helvete.

Jag bestämde mig för att hjälpa människorna som drabbats av den här katastrofen. Jag var övertygad om att det här kriget skulle sluka alla och jag ville göra vad jag kunde för att skydda folk. Jag överväldigades av ett slags skuldkänslor och beskyddade en sunnitisk familj, tog på mig ansvaret för dem, för jag tänkte att en dag kommer utan tvivel någon av dem att skydda min familj.

Jag erbjöd mig att arbeta tillsammans med mina vänner som höll på med projekt i civilsamhället, men de litade inte på mig och höll ibland tand för tunga inför mig. Vi brukade  samlas då och då och diskutera författningsfrågor och hur den framtida staten skulle se ut. En gång sade jag åt dem att de forcerade saken och underskattade svårigheterna, att de måste förstå hur verkligheten såg ut och inte reducera betydelsen av säkerhetsapparatens brott. Under den perioden drabbades jag av känslan att de här oppositionella omedvetet förberedde sig för att presentera ett alternativ och därigenom ta täten vid den förestående segern, för konkurrensen var hård mellan olika grupper av intellektuella, eliter och andra om att lägga fram den idealiska modellen för den kommande fasen. Det fick mig att en dag klart uttrycka min starka rädsla för vad de höll på med. Personen svarade mig: »Du är bara orolig för din sekt.« »Nej, jag är orolig för Syrien, för ni tror att det här kommer att bli enkelt. Min position är jämte folket, men jag uttrycker min åsikt.« De var på sin vakt mot mig när jag hade sagt min mening rakt ut och den var att jag inte stödde det de föreslog eller hur de ljög om det för folket samt att de här sunniterna inte var bättre än alawiterna som var knutna till regimen på motsatta sidan och att detta var ett svek. De fattiga sunniterna gav sig ut för att dö för att man ljög för dem, precis som de fattiga alawiterna gjorde.De ekonomiska förhållandena blev allt sämre och mitt arbete upphörde på grund av kriget. Jag minns att jag inte åt annat än potatis, bröd och yoghurt på flera månader. Jag stod inte ut med att återvända till Homs. Jag försökte komma in i det belägrade Ghouta, men mina vänner trodde inte på idén. De var rädda att något skulle hända mig efter kemvapenmassakern och bland dem fanns också de som var misstänksamma mot mig. Jag ville engagera mig i medborgerligt arbete i de belägrade områdena och försökte under flera månader övertyga mina vänner att ta in mig och låta mig arbeta med folket i Ghouta och undervisa barnen. Men jag fick inget svar från dem. Till slut förlorade jag hoppet och gav mig av till Libanon för att förbättra mina levnadsförhållanden lite och på samma gång stanna i närheten av Syrien och hålla mig underrättad om vad som hände där.

Det som plågar mig mest, än i denna stund, är ansiktet hos mannen som brände mataffären, när han tittade på mig med hetsad och skräckslagen blick och sade: »Jag är inte längre en människa.« Och min egen röst som sade till honom: »Varför gav säkerhetsofficeren dig order om att bränna mataffären, som var full av mat … när vi … och de … alla är hungriga? … Varför bränner de maten?»