I Boklådan presenterar vi böcker som är värda ett längre liv än några månader i bokhandelns skyltfönster. I dag är det 16-åriga Hürüs väg till Bagdad på 1500-talet som är på tapeten.
Vad ska vi läsa nu då? sa någon i bokcirkeln när kvällens bok började vara färdigdiskuterad. Vår värdinna gick och hämtade en lila bok från vars fransiga omslag en odalisk tittade ut, alltså en slavinna i ett harem. Hon hade bytt till sig den på en bokbytardag och längtat efter att läsa den, men det hade inte blivit av. Så nästa bokcirkelbok blev På vägen till Bagdad – en roman om magiska äventyr, skriven av Güneli Gün, turkisk-amerikansk författare och översättare som bland annat har översatt Orhan Pamuk, utgiven 1991.
Bokens hjältinna, för hon är en hjältinna, heter Hürü. Hon växer upp i en läkarfamilj i Istanbul på 1500-talet och behöver inte sakna något materiellt. Men hon känner sig fel. I förhållande till tidens kvinnoideal är hennes röst för djup, hennes fötter för stora, hennes hår för rött och hennes bröst för obefintliga, så några friare blir det inte tal om, konstaterar hennes föräldrar.
De anställer därför fröken Kevser som lärare åt sin dotter, men de två kommer inte överens – Hürü är alldeles för nyfiken och alldeles för ointresserad av att lära sig saker utantill och fröken Kevser är ett kapitel för sig. När föräldrarna reser bort och Hürü är utlämnad åt henne blir det katastrof. Efter att nästan ha blivit våldtagen av en imam som är vän till familjen ger hon sig av, och på den vindlande vägen till Bagdad råkar hon ut för alla möjliga äventyr. Förklädd till pojke försörjer hon sig som soldat, tjänare och narr, men när Orfeus magiska lyra kommer i hennes väg blir hon sångerska istället.
Den som har läst Tusen och en natt känner igen sig i Hürüs värld: det är magiker, dervischer, kalifer, eunucker, slavinnor, djinner och demoner och en karamellhandlare i vars konfektkar hon nästan blir kanderad. Inte minst blir hon vän med Sheherazade, hon som berättar alla historierna i Tusen och en natt.
Det är lätt att dras in i historien och roligt att läsa. Den snirklar sig fram som en flod med många bifloder, kanske Tigris, som också mynnar ut i Bagdad. Men det är något mer också. Kan man säga om en skämtsamt skriven nittonhundratalsroman i Tusen och en natt-miljö att den ger någon sorts bild av islam? Då säger jag det: vi får en annorlunda bild av islam. Det är avspänt, trivsamt och tolerant, ganska sekulärt och det tassas inte på tå för någon eller något. Däremot kan ett och annat huvud rulla.
I slutet finns en ordförklaring som man lämpligen kan läsa först. Där får man också veta att Hürü i boken är baserad på en gammal turkisk sagofigur. Låter det läsvärt? Mitt exemplar hittade jag på ett antikvariat på nätet, och det verkar finnas fler att få tag i. Om du inte råkar snava över den på en bokbytardag, i en bokbytarhylla i kollektivtrafiken eller i en hylla på biblioteket.
