Fler och fler säger nej till traditionell cancervård, rapporterade Aftonbladet förra veckan. Istället provar många alternativa behandlingsmetoder. Läkarna som uttalar sig i artikeln tycker att detta är mycket problematiskt eftersom den traditionella cancervården gör att fler överlever längre.
I ett vårdgivarperspektiv är det en mycket begriplig synpunkt – att patienten borde välja den vård som förlänger livet mest. Men för patienten kan andra saker spela in. En traditionell cancerbehandling innefattar till exempel ofta cytostatika, det vill säga cellgifter. En del kan leva ganska normalt under en sådan behandling, andra har mycket svåra biverkningar och en usel livskvalitet. Statistiskt sett ökar överlevnaden, men ibland är det en balansgång att döda cancern utan att patienten också stryker med.
När fler och fler väljer bort en traditionell behandling kan det bero på flera saker. Läkarna i artikeln varnar för lurendrejeri och ger exempel på behandlingar som silversmulor i vatten eller resor till radioaktiva grottor. Och det är förstås problematiskt att somliga tjänar stora pengar på sjuka människor som i desperation betalar vad som helst för ingenting.
Men att välja alternativ vård behöver inte handla om övertro. Många gånger har patienten i första hand valt bort den traditionella vården och sedan bestämt sig för att testa något annat. Det kan vara en risk man tar med öppna ögon och väl övervägda skäl. Och kanske diskuterar man valet av alternativbehandling med andra i samma situation på nätet. Det behöver inte, som det framställs i Aftonbladet, betyda att patienten ”tror mer på” en okänds ord om något mumbo-jumbo än på vetenskaplig evidens.
Det kan som sagt vara en fråga om att välja ett kanske kortare men bättre liv framför ett kanske längre men sämre. Det kan handla om misstro mot vården på grund av dåliga erfarenheter eller vårdskandaler. Utifrån patientens perspektiv är den vård som statistiskt sett ger ett längre liv inte alltid bästa. Det kan vara det, men en annan prioritering betyder inte nödvändigtvis att patienten är lurad. Det bör vården respektera – och även vi andra. Framför allt bör de som fattar beslut om vården fundera på hur den skulle kunna inge mer förtroende hos patienterna.
