Vad världen fick i Katowice

Klimatuppgörelsen är försenad, så långt var medierapporteringen korrekt. Men inte med ett drygt dygn, utan med nästan ett decennium. Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 tog det tills nu innan vi fick en regelbok för klimatet på plats – och inte fullt ut ens nu. Kanske var den avgörande pushen att vi kom till årets Cop24 med IPCC:s 1,5-gradersrapport i färskt minne. Den visar hur oerhört stor skillnad det är på 1,5 och 2 graders temperaturhöjning, men också att vi bara har ungefär 12 år på oss innan vi måste vara nere i princip på nollutsläpp i vår del av världen för att klara målet. Vi hade också med oss WMO:s larm om att 2018 blir det fjärde varmaste året någonsin – det varmaste med nedkylande La Niña – och en sommar då klimatförändringarna i stora delar av världen blev väldigt påtagliga. Dessutom FN:s Gap report, som både visar att klimatlöftena är otillräckliga och att vi inte ens gör vad vi lovat.

Regelboken antagen

Men världen kom också till Katowice förberedd på ett ordförandeskap som skulle präglas av den polska regeringens inriktning att ha kvar kolet i tvåhundra år till, klimatskeptikern Bolsonaro som nyvald president i Brasilien, gula västarnas protester mot höjda drivmedelsskatter i Frankrike, USA:s skuld till Gröna klimatfonden som en fortsättning på att de drar sig ur Parisavtalet … Sammantaget var alltså insatserna höga och utgången minst sagt oviss.

Med det som bakgrund får man trots allt vara glad att vi fick ett avtal i Katowice, även om den första reaktionen från de allra flesta miljöorganisationer, tankesmedjor och faktiskt näringslivsrepresentanter var som barnet som besviket öppnar ett paket och finner att det inte var alls vad hen önskat sig. Det var inte en färdig leksak, utan en byggsats, och dessutom en där instruktionsboken är svårbegriplig och flera delar uppenbart saknas.

Vad vi fick

I ett nästa steg bör vi besinna oss och inse att det var väldigt nära att vi inte fick något alls – u-länderna hotade på Cop:s näst sista dag med att lämna in sitt veto, Turkiet och Brasilien var ända in i de sista skälvande timmarna nära att kullkasta processen, där det ju räcker med en som är emot för att det inte ska bli något. Men sen på lördag kvällen kunde Cop-ordförande Michal Kurtyka slå klubban i bordet och förklara regelboken på drygt 130 sidor antagen.

Det innebär bland annat följande:

• Golvet är lagt. ”It does not present a credible respons to the challenges we face” sa miljöorganisationerna i sitt gemensamma slutanförande, och det stämmer. Parisavtalet och regelboken lägger golvet, sen måste regioner som EU, länder som Sverige, kommuner, företag, organisationer och individer göra mer. Men det underlättas av att det finns ett globalt avtal att stå på. Skarpa mål kan förhoppningsvis komma på FN:s generalsekretarares Climate summit i september, och i viss mån på Cop25 nästa år.

• IPCC välkomnades – inte. Hur IPCC:s rapport om 1,5-gradersmålet skulle tas emot blev denna Cop:s stora symbolstrid, som klimatminister Lövin fick ett särskilt ansvar att lösa. I sluttexten välkomnar Cop att rapporten levererades i tid, men noterar bara innehållet – så kunde man lösa den symbolfråga som hotade att förlama hela Cop24.

• Mekanismen för överföring via utsläppsminskningar mellan och inom länder, artikel 6, sköts på, eftersom Brasilien ville ha skrivningar som de flesta andra bedömde skulle äventyra säkerheten i att utsläppsminskningarna faktiskt sker. Det blir därmed en av de stora frågorna för Cop25, men räkna inte med att det blir lätt då heller. Flera länder insisterar på stor frihet i vad de kan handla med, vilket står mot kravet på verkliga, beständiga och additionella utsläppsminskningar.

• Internationell finansiering efter år 2025 hanteras längre fram, som tidigare sagts, men flera utvecklingsländer protesterade. Att även lån ska kunna räknas med, när i-länder visar att man kommer upp till 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering, väckte också missnöje. Flera finansieringslöften gladde däremot. Norge och Tyskland ska båda dubbla sina bidrag till Gröna klimatfonden, där Norge nu av allt att döma övertar Sveriges position som största givare per capita. Sverige gav 50 milj kronor vardera till Anpassningsfonden och LDC-fonden (u-landsfonden), och den som ville kunde genom ett kreditkortsbolag själv bidra till att AP fick mer medel.

• NDC:erna, nationally determined contributions, får en process för att de successivt ska bli mer lika, för transparens i hur man räknar och för att skärpa ambitionerna senast 2020. U-länder får lägre krav på vad de ska redovisa, och även för övriga länder är friheten större än man skulle önska sig, vilket fortsatt försvårar både jämförelser och att ställa till svars.

• Klimatanpassning är i Parisavtalet lika viktigt som utsläppsminskning, ”adaptation and mitigation” heter det, men i praktiken behandlas det inte alls lika konkret, bland annat eftersom det till stor del är lokala frågor. Regelboken låter länderna fortsatt i stor utsträckning bestämma hur mycket anpassning de ska ha med i sina NDC:er, där svårigheten att kvantifiera gör anpassning svårare att hantera. En framgång på området är att den befintliga Anpassningsfonden inordnas under Parisavtalet från årsskiftet, efter att tills nu ha lytt under det gamla Kyotoprotokollet. Loss and damage, de klimatförändringar som inte går att anpassa sig till, och som många utvecklingsländer ser som väsensskilt från anpassning, nämns bara i förbigående, mycket för att många i-länder har svårt att se vad som är klimatrelaterat och vad som helt enkelt är dåligt styre i respektive land. Ingen särskild fond har skapats för detta, vilket vissa länder önskar, men det kan gott komma längre fram.

• ”Just transition” diskuterades mycket och i positiva ordalag, efter att i många år mycket ha setts som ett sätt för länder med mycket fossil energi att begära medel för sin omställning. Den pågående protesten från Frankrikes gula västar och själva det faktum att konferensen var mitt i Polens kolgruveområde, stärkte bilden av att vi nog måste arbeta hårdare på att få med oss också de motsträviga om vi ska nå ända fram – vilket också FN:s generalsekreterare António Guterres lyfte fram som sitt enskilt största misstag. På Cop24 hanterades frågan främst i ordförandeskapets initiativ Silesiadeklarationen, med mindre tyngd än regelboken, där det bara finns med i en not – men i praktiken får man se det som den fråga som kanske vuxit mest.

• Åtskilliga klimatinitiativ från näringslivet pekade på högre ambitioner, bland annat modeindustrins klimatåtagande (med svenska HM) och den finansiella sektorn, som nu går från att ta ut sina pengar från kol och olja – divestering – till att mycket bredare och skarpare ifrågasätta om investeringar är i linje med Parisavtalet – även till exempel i fastighetssektorn.

• Miljöorganisationerna hölls kort på Cop, där Polen i förväg genomdrivit – mot bland annat våra protester – särskild lagstiftning som begränsade demonstrationsrättigheten. Men det blev inte den konfrontation som många befarat, utan både klimatdemonstrationen och flera formellt sett olagliga manifestationer fick ändå hållas. Kanske värre var att så många – också från näringslivet – vittnar om att de inte fick lika många ackrediteringar som observatörer som förut, vilket förstås minskar möjligheten att lära sig på plats och bli en del av klimatrörelsen. I Sverige hördes vissa röster som ville slänga ut delar av energisektorn under pågående möte, men eftersom de var officiellt inbjudna av UNFCCC och inte begått något fel, så var det bara intressant i den mediala debatten, inte på mötet.

• … men Cop24:s stora stjärna, förutom FN:s generalsekreterare António Guterres som medverkade tre gånger trots pågående Jemen-medling utanför Stockholm, var svenska femtonåriga Greta Thunberg, vars rättframma tal refererades av oerhört många och säkert bidrog till höjda ambitioner på många håll. Guterres uttryckte det själv väldigt bra: ”Hon höll det tal som jag önskar att jag kunde hålla”.

Sammantaget är glaset halvfullt, och det får vara gott så. Resten får vi göra själva!