Energi · Omöjliga intervjun

”Är det ett frihetens land?”

William Godwin.

William Godwin (1746–1836) var filosof, samhällskritiker och författare, ibland kallad den förste anarkisten. Rikard Rehnbergh reste till hans London och talade med honom om livet och politiken.

Den 1 januari år 1814. Den uppsluppna feststämningen har lagt sig något och det råder ett osedvanligt lugn i London. Få droskor och människor i rörelse på de eljest så livliga gatorna.

Smogen har ännu ej lagt sin svarta handske över staden – ett halvår före industrialismens förbannelse. Människan kommer att fjättras vid maskinen, sättas i löneboja; produktion och inkomstklyftor öka; förbränningen försura luft och vattendrag; fabriker sätta existensen på spel.

Spankulerar på, njuter av lugnet. Bäst att passa på. Jag är i god tid till mötet med skriftställaren och tänkaren William Godwin vars två omfångsrika böcker om individens maktlöshet versus kronan och spiran, staten och kapitalet, lagen och moralen, fått ett visst anseende – och väckt rabalder. Godwin anses för radikal, tänker jag.

Det är böcker från golv till tak i William Godwins kombinerade bibliotek och arbetsrum
Det är böcker från golv till tak i William Godwins kombinerade bibliotek och arbetsrum. Foto: Morguefile

Engelska akademin

The Storm bell är ett veckoblad. Vi behandlar politik, klimat och kultur. Egentligen är journalistiken en bisyssla, om än nog så viktig – min huvudsyssla är en avhandling om effekterna av den franska revolutionen, främst inom den engelska akademin och intelligentian. I dess följd kom Edmund Burkes kritiska pamflett Reflections on the revolution in France (1790), Thomas Paines panegyriska uppsats Rights of man (1791–1792) och Godwins egensinniga traktat Enquiry concerning political justice (1793) efter revolutionen 1789.

Number 10, Down Street. En utsirad träport. Knack. Knack. Knack. Tre gånger med kräklan som jag låtit ornamentera min käpp med i protest mot kyrkans maktställning. Godwin tar själv emot. Ingen butler här inte. Gott! Tar i hand, tar av mig slängkappan och slokhatten. Vi träder in i det kombinerade arbetsrummet och biblioteket. Böcker från golv till tak.

– Mr Godwin, pro primo ett tack för att ni tar er tid och tar emot mig för denna pratstund. Hur är det ställt?

– Tackar som frågar. Alls icke bra nuförtiden. Spleen har sipprat ner i mitt lekamliga system och gjort mig tungsint!

– Vadan detta?

– Ja, jag möts ju av motgångar från alla håll. Inom intelligentian tas mina, förvisso radikala, idéer och teorier emot med förakt, då de hotar den samhälleliga hierarkin och de besuttnas privilegier.

– Privat har jag heller icke mycket att glädjas över. Som du väl vet dog min kära Mary [Wollstonecraft, min anm.] i barnsäng, och vår dotter Mary har flytt sin gamle far för en milt sagt uppe-i-det-blå diktare vid namn Shelley [Percy Bysshe, min anm.]. Med sig tog hon även sin syster Claire. Nu, i förödelsens stund, när jag behöver dem som mest.

– Har det någonsin slagit er att det kan te sig en smula dubbelmoraliskt att ni, som är för fria relationer och människans autonomitet, lät er vigas med er Mary och sedan fördömer er dotters äktenskap med Shelley?

– Ja, det är småskuret av mig, jag vet det. Men jag har alltid hävdat att familjen är den institution där samhällskontraktet tar sin början. Den bör hålla ihop.

The Polygon i London – här bodde William Godwin och Mary Wollstonecraft när deras dotter, som senare skulle bli Mary Shelley, författare till Frankenstein, föddes
The Polygon i London – här bodde William Godwin och Mary Wollstonecraft när deras dotter, som senare skulle bli Mary Shelley, författare till Frankenstein, föddes. Bild: Wikimedia commons

Födda lika

– Nog om den saken. Pro secundo, huvudorsaken till mitt besök: effekterna av den franska revolutionen.

– Just det! Jo, först blev jag upplyft över folkets stormning av Bastiljen, såg hur allmogen och arbetaren reste sig mot såväl monarkin som aristokratin. Sedan blev jag varse att ett förtryck blott ersatts med ett annat. Tyrannen bytte bara kläder.

– Vad menar ni borde ha skett?

– Vad jag vill se är en kommunal och federativ ordning, ett kommunalt råd där samhällets alla skrån är representerade, där skomakaren har samma inflytande som affärsidkaren. Följden därav blev just att jag skrev Political justice.

– Ja, när vi nu är inne på ämnet: hur tänker ni er den politiska rättvisan?

– Jag skriver, bland annat, i den inledande ”Sammanfattningen av principer som framläggs och underbyggs i denna bok” …

Han plockar bland böcker som ligger i travar på hurtsar och pulpeter och lägger händerna på en cirka 700-sidig lunta. Han bläddrar i dess början, finner den rätta sidan och läser högt med tydlig diktion:

”Regeringsmaktens omedelbara uppgift är trygghet och säkerhet. De medel som regeringen använder är inskränkningar, en begränsning av individens självständighet. Utan självständighet kan människorna varken bli visa, eller nyttiga, eller lyckliga.”

Godwin harklar sig, läppjar på teet, tänder den slocknade kritpipan, tar ett par bloss och fortskrider:

– Följaktligen ser jag en dikotomi, ett rent motsatsförhållande mellan stat och individ, i det att det förstnämnda ovillkorligen blir en förlängning av den besuttnes makt och våld gentemot den medellösa, den fjättrade, den livegna människan. En stat värd namnet ska verka för det allmännas bästa, för den enskilde medborgarens väl och ve; icke verka som de besuttnas, de adligas, de kyrkligas väktare över rikedom. Och det säger ju sig självt att rättslöshet och korruption inträder när staten vill ha sin del av kakan.

– Tacka den för att dylika passager ses som ett hot mot den rådande, orättvisa och naturlagsvidriga ”ordningen”. Och den medellöse individens rättslöshet visavi den besuttne är i det närmaste total.

– Var det det som fick dig att skriva din hittills enda roman, Things as they are; or The Adventures of Caleb Williams, om en engelsk Candide?

– Ja, så var det. Jag insåg snart att de jag i förstone talar till, allmogen och arbetaren, varken har tid, råd eller möjlighet att läsa traktater. Så jag sökte utveckla mitt resonemang i en populärskrift, en sorts grym pikaresk. Kunde Swift, kan jag!

Återigen börjar han leta bland böckerna tills han finner vad han söker och läser, efter lite bläddrande, en klunk och ett bloss:

”Är det ett frihetens land, där tusen försmäktar i fängelsehålor och bojor? Ge dig ut och besök våra fängelser! Se med egna ögon hur smutsiga och ohälsosamma de är, hur tyranniska fängelsedirektörerna är, hur djupt fångarnas elände är! Visa mig sedan någon som vågar skryta med att England inte har någon Bastilj!”

– Och kyrkans roll i det hela?

– Tja, mitt efternamn kan läsas som en vinst för gud fast samtidigt som en vinst över gud. Jag föredrar som du förstår det senare.

– Och kvinnans?

– Alla människor, oavsett börd och härkomst, ställning och status, ålder och kön är födda lika. Här instämmer jag, åtminstone på papperet, i USA:s självständighetsdeklaration anno 1776. Fastän jag ren innan jag läst Marys avhandling A Vindication of the rights of woman år 1792 kommit till samma slutsats stärkte hon mig, självfallet, mycket i min övertygelse.

”Betecknande”

Jag avrundar med att informera Godwin om att han kommer att ses som den förste anarkistiske skriftställaren, fast han aldrig nämner ordet anarki. Han ber mig upprepa det.

– Hm, säger han med ett underfundigt och samtidigt förnöjsamt leende och suger: A-nar-ki. Det torde vara grekiska för ledarlös, tvångsfri, utan överhuvud. Det var banne mig betecknande. Den skriver jag gladeligen under på, avslutar han.

Med ens blir han uppåt. Själv lämnar jag William Godwin med en känsla av ofullständighet: att blott fått ena sidan av saken, blott halva arket fullt. Denna triad är jag inte färdig med, det här familjedramat vill jag gräva djupare i. Hövligt nog nämnde han att makarna Shelley flytt över kanalen. Nästa anhalt: Frankrike. Revolutionens vagga. Stormklockan klämtar!