Kaffebusken som det mesta kaffet vi dricker kommer ifrån heter Coffea arabica på latin, och ordet kaffe har vi lånat, via en massa andra språk, från arabiskan. Men det var i Etiopien man började dricka kaffe. Det finns en historia om fåraherden Kaldi, på 400-talet eller 900-talet, beroende på källa, som undrade varför hans får blev så spralliga när de åt röda bär som växte på en sorts låga träd. Fåren var dansade omkring och var som tokiga. Kaldi provsmakade bären och så började han dansa runt med fåren.
Sedan plockade han mer kaffebär och tog med dem till en munk i ett kloster i närheten. Men munken gillade inte bären utan kastade dem i elden. Efter en stund började det lukta gott och de andra munkarna kom in. De plockade ut de rostade kaffebönorna ur elden, malde dem och blandade dem med varmt vatten till världens första kopp kaffe.
På Etiopiens officiella språk, amhariska, heter kaffe ingenting som liknar kaffe. Det heter buna – men platsen där man började odla kaffe hette på den tiden Kaffa. I handeln mellan östafrikaner och araber användes swahili som lingua franca, och på swahili heter kaffe kahawa. Man skulle kunna tro att det är ortnamnet som har tagit den vägen till det arabiska qahua, men vissa källor anser att det är tvärtom: provinsen är uppkallad efter ett arabiskt ord som betyder bärdryck.
Om man får tro Svenska Akademiens ordbok, SAOB, betydde det arabiska ordet från början vin – ”senare i överförd anv. (sannol. i Yemen skedd, sufisk mystisk omtolkning): kaffe (i bet. 1).” Men särskilt mystiskt är det nog inte. Både vin och kaffe kan ju beskrivas som bärdrycker.
När vi ändå är inne på fika så här i advent: saffran är också arabiska. Ordet finns i många olika former i olika europeiska språk, och alla kommer de från medellatinets safranum, av arabiska za’farān, som betyder järnoxid. Om man ser en liten hög med järnoxid och en liten hög med pulveriserat saffran finns det klara likheter, men det är bara den ena som funkar i lussekatterna.
På svenska dök saffran upp på 1500-talet, som krydda, textilfärg och medicin. Till exempel i det här botemedlet mot smärtor efter förlossning: ”För pijna efter födslan. Quinfolcken måge stekia rödhlök i färskt smör medh lijtet safran och gijfwa henne ätha.”
Shenet.se berättar att saffran är kramplösande och lugnande, vilket i så fall förklarar saken. Det har också använts vid aborter. I stora doser är det giftigt – 10–20 gram saffran kan döda en vuxen människa.
Eftersom saffran är så dyrt har det alltid varit vanligt med förfalskningar, bland annat har gurkmeja använts som falsk saffran. En granne till mig kom över en dag med nybakade lussekatter. Hon hade fått en stor påse saffran av en vän som hade köpt den billigt i Spanien, men hon undrade om inte bullarna smakade konstigt. Jo, litegrann, och den gula färgen stötte mer i grönt än i rött. Hon visade påsen. Det stod azafran på den, men innehållet var ett gult pulver som definitivt var gurkmeja.
Även gurkmeja är ett ord som vi har fått från arabiskan, där det heter karkum eller kurkum. Det har ingenting med gurka att göra, istället kommer det från sanskritordet kunkuma, som betyder – saffran.
Saffran har använts i många tusen år. Till Indien kom det för 900–2 500 år sedan. Om det nu var saffran som kom och inte gurkmeja. Att de kallade gurkmejan för saffran kan ju förklaras av att de trodde att det var saffran. Hur länge det dröjde innan de upptäckte bluffen förtäljer inte historien.
