Teater som självförsvar

Sverige befinner sig i en ideologiskt framkallad identitetskris. Vi ligger fortfarande på tio i topp på olika listor över välbeställda länder samtidigt som ett konstlat krismedvetande dominerar debatten. Osäkerheten och oron inför framtiden börjar nu synas i teatern.

Radikala krafter har länge varnat för den utvecklingen vi ser i samhället nu, med ökande klyftor och högerextremism. Författare, musiker, konstnärer och dramatiker likaså. Det finns en viss fördröjning i kulturvärlden, med nödvändighet, en bok tar ett par år mellan manus och färdig produkt. Pjäser måste skrivas, repeteras och sättas upp. Vilket är bra. Sociologen Neil Postman talar gärna om det han kallar termostatteorin när det gäller skolan.

När utvecklingen går snabbt ska skolan fungera sammanhållande och påminna oss om att allt inte bara flyter. Under tider av stagnation ska den fungera pådrivande och ifrågasättande.

Långsamheten är en av kulturens styrkor. Den kan inte bara slänga ur sig saker som för tillfället känns rätt, utan måste räkna med att verkligheten lätt springer ifrån en roman eller en dokumentär, och på senare tid har intresset för politisk konst ökat.

På Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm hade nyligen pjäsen Revolution premiär, skriven av Kawa Zolfagary och i regi av Figge Norling. Pjäsen, som spelas fram till den tionde december, handlar om ett möte i ett icke namngivet politiskt ungdomsförbund på vänsterkanten. En ung kvinna med invandrarbakgrund, spelad av Stran Çetin, har sökt sig till mötet eftersom hon är frustrerad över öppettiderna på den fritidsgård hon jobbar på. Ungdomarna hinner knappt dit innan de stänger, säger hon.

När mötet går i gång visar det sig vara lite si och så med intresset från de tre medlemmarna hon möter. De verkar mest intresserade av att bli valda till olika uppdrag, av att skapa en politisk karriär, än av verklig politisk kamp. Med min bakgrund i den organiserade vänstern känns situationen igen. Ofta träffar den helt rätt. Den uttalade feminismen hindrar inte att Happy Jankells rollfigur förväntas koka kaffe och att Jesper Adefelts politiska broiler blir extremt irriterad när det visar sig att han kanske kommer att förlora sitt ordförandeskap till en kvinna.

Mest igenkänning skapar Figge Norlings överåriga medlem. En sådan som det finns överallt i alla ungdomsorganisationer. Lite gnällig, rätt dryg och framför allt totalt upptagen av sin egen tankevärld. En person som aldrig riktigt vågat bli vuxen nog att ta steget till moderpartiet. En solidarisk person som vill väl, men som i praktiken utgör ett hinder för tankens utveckling. En tankepropp.

Samtidigt som mötesdeltagarna kämpar sig igenom dagordningen inser de att något inte står rätt till. Utanför stadshuset där de sitter samlas uppretade folkmassor. Exakt vad det är för människor, om de tillhör någon organisation eller rörelse blir aldrig sagt, men det är tydligt att det är frågan om något slags högerextrem, rasistisk och kanske fascistisk rörelse. Kampviljan i rummet i stadshuset förbyts till rädsla, gruppen faller samman och de som kan räddar sig själva.

Handfallenheten inför ett samhälle som inte längre fungerar som vi är vana vid och fegheten hos det politiska etablissemanget ställs framför en skrattspegel och ansluter sig till nittonhundratalstänkaren Simone Weils kritik: partier blir lätt sina egna mål, ideologier underordnas medlemmarnas karriärambitioner. Åsikter blir varor och partierna varumärken.

Det är ingen slump att i synnerhet förra seklets teater gärna lånade sig till radikala politiska idéer, och jag blir nyfiken på hur teatern kommer att se ut de närmaste åren. Kommer den att börja ställa upp alternativ, som under sextio- och sjuttiotalet? Kommer vi att få se mer folklig och progressiv teater igen? Och framför allt, kommer den att gå från rädsla till motstånd? Det både tror och hoppas jag.