”Daddy” är extrapappa för Husbys unga

Unga och äldre hejar på honom och slår följe när vi promenerar genom hans bostadsområde. Daddymam Jobe är född i Gambia och har bott i Husby sedan början av 90-talet. Här trivs han och känner sig hemma. Men han försöker inte att sockra bilden av sin förort:

– Bilbränderna som vi har haft här får vi aldrig acceptera eller försöka tona ner. Det får aldrig bli okej att sätta eld på grannens bil. Men vi måste ta tag i roten till problemen.

– Det är förbjudet för er att vara här! ropar plötsligt en äldre man argt bakom oss.

– Varför det? frågar jag men mannen svarar inte, han blir bara mer högljudd och allt argare.

Daddymam Jobe går inte in i någon diskussion, möter den upprörde med ett svagt leende men står kvar. Att hantera ilska med ilska brukar inte fungera, det är hans filosofi.

– En som nog har lite för lite att göra, kommenterar han lugnt när mannen sedan passerar förbi oss.

Att försöka förstå, utan att för den skull acceptera att någon beter sig illa, det är det som Daddymam Jobe gör. Själv vet han vad det vill säga att bära på svåra upplevelser.

Revolt mot vuxenvärlden är ju vanligt oavsett var man bor. Men det går inte att förklara och urskulda sånt som bilbränder med det, anser han. Bilbränder är istället ett tecken på att något har gått riktigt fel.

– Tydliga gränser och kännbara konsekvenser? OK, det är viktigt. Men det räcker ju inte. Det gäller också att kunna förebygga på ett effektivt sätt. Annars dyker bara symptomen upp igen.

Utsatta områden

Vad händer om en tonåring som bor i ett välbärgat område börjar leva destruktivt, skada sig själv och andra? Det gör det inte mindre smärtsamt för de som berörs, men där finns det fler föräldrar med ekonomiska resurser, som till exempel kan hoppa över långa köer till psykolog och har råd att betala för olika former av hjälp.

När det gäller unga på glid i Husby tror Daddymam Jobe att det viktigaste är att prata.

– Man får aldrig sluta att prata med den som har valt fel väg, och det gäller att nå fram till ledarna i destruktiva gäng. Träffar man dem ensamma brukar de inte vara lika tuffa som tillsammans med kompisarna. Och det hjälper inte att skrika, hota och vara arg.

Han påpekar att när han kom till Sverige för snart trettio år sedan fanns det fler fritidsgårdar.

– Det är jätteviktigt att det finns ställen där barn och ungdomar kan vara. Med vuxna som har tid att lyssna och lära sig om de ungas värld, vad som intresserar och är viktigt för dem. Det behövs vuxna som inte ger upp, även om en tonåring sätter på sig en tuff och avvisande mask.

Det blir inte mindre viktigt i bostadsområden där en hel del kan växa upp med egna eller andras krigstrauman i familjen. Och där en ensamstående förälder kanske kämpar för att räcka till både känslomässigt och ekonomiskt.

Den privata hyresvärden i Daddymams hus har inte brytt sig om att göra något åt sånt som flagande färg eller rör som gått sönder.

– Det bidrar inte till trivseln. Miljön där man bor påverkar ju också, kommenterar han.

Utlopp för kreativitet

Att unga vill öppna sig för just honom tror han kan bero på att många inte har någon att prata med om sina problem, att de kanske inte vågar prata med sin föräldrar.

– Genom åren har det spridit sig att jag kan lyssna och inte skvallrar. Jag har själv barn som är stora nu och även föräldrar kommer till mig för att få råd. Jag ser också lite annorlunda ut än en hel del andra vuxna. Det hjälper nog också till.

Daddymam Jobe gillar att klä sig modernt och i en egen stil. Han är duktig på att sy och skapar nytt av återvunnet hemma i sin lägenhet. Han är också musiker och sångare, komponerar egna låtar och spelar till exempel djembe-trummor. Och så gillar han att berätta historier och skämta. Det är en murbräcka i sig.

Är det du som tar kontakt eller kommer unga fram till dig?

– Det är både och. Jag kan träffa på flera i området eller så söker de upp mig när de behöver prata.

Vad kan du säga till någon som lever ett destruktivt och kriminellt liv?

– Att det går att välja en annan väg. Det gäller att hitta ett konstruktivt utlopp för sin kraft och kreativitet. Att det är viktigt att ta hand om sig själv och vara stolt över den man är. Kan de stå för det lidande som de utsätter sig själv och andra för?

Han fortsätter:

– Jag kan också försöka inspirera dem till att komma igång med att skapa egna saker, visa hur jag har sytt väskor och kläder som jag har kunnat sälja och tjäna pengar på.

Han visar upp en armbandsklocka med stor urtavla. Den har han fått av en ung granne som numera är klockdesigner.

– Det händer då och då att jag träffar någon som har lyckats att komma bort från det destruktiva. Och det betyder allt för mig.

Uppväxt med motstånd

Daddymam Jobe vet vad det vill säga att vara utanför och utsatt, och unga som annars misstror vuxenvärlden kan känna att han förstår dem.

Han var sex år när hans pappa dog i Gambia. Mamman försörjde familjen genom att sy klänningar och dockor som turisterna köpte.

– Jag hade hunnit bli tolv år när mamma gifte om sig. Jag var bortskämd hemma som enda killen i huset. Min farmor bestämde då att jag skulle flytta till min farbror. Min mamma kom från Senegal och hade inte så mycket att säga till om. Det var pappas rikare familj som bestämde.

Från en varm och humoristisk mamma-famn till tuff tjänstgöring i farbrorns hushåll, dag som natt. Han berättar om hur han fick slita som städare, hembiträde och rycka in i farbroderns affärsverksamhet och till exempel packa glass på nätterna. Stryk hörde också till vanligheterna. Samtidigt skulle han hinna med skolan. En orealistisk ekvation.

– Men om man, som jag, har blivit misshandlad, kan man lättare förstå andra. Man utvecklar medkänsla och vill inte göra någon illa. På så sätt har min tid hos min farbror också lärt mig att kämpa och omvandla det svåra där till en kreativ kraft.

Sy och skapa nytt

Han hade sett hur mamman och systrarna sydde. Under dagens varmaste timmar, när farbrodern låg och sov, fick han ett andningshål. Då tyckte han om att vara hos skomakaren och ta tillvara på läderspill och annat.

– Det blev mitt hörn av frihet. Jag började sy plånböcker av spillet och gjorde till exempel halsband. Och lärde mig att laga mina skor och stövlar när de gick sönder.

Gambia, som flera andra länder i världen, har en lång tradition av återbruk. Här kan till exempel gamla bildäck förvandlas till skosulor.

– Istället för att gå till skomakaren började mina kusiner komma till mig. Sedan delade vi på pengarna som de fått av sina föräldrar för att få saker lagade.

Skapa konst, musik och hantverk fick inte en pojke göra i pappans klan. Men varken hot, våld eller tillsägelser kunde få den unge Daddymam Jobe att trycka ner sin lust att skapa. Och det har han fortsatt med.

Revolutionärt barn

Daddymam visar sina färgglada väskor, tavlor, bonader och dukar som han har gjort av återvunnet material. Något av det som han har skapat tar han med ut i dagsljuset, till gården utanför hyreshuset där han bor. Det lyser upp en annars rätt sliten miljö. En tonårstjej hälsar glatt på honom när hon går förbi.

Han fortsätter att berätta om sin barndom.

– Det gick inte att få ordning på mig. Jag var ett revolutionärt barn. Och jag blev en rolig historieberättare, som min mamma. Det blev mitt sätt att klara mig.

Efter skolan fick han jobb hos den gambianska regeringen och lagade bilar. När många med honom senare blev arbetslösa, bestämde han sig för att starta ett nytt liv utomlands. Efter ett kort mellanspel i Tyskland kom han till Sverige.

– Jag kände mig hemma direkt. Här får jag vara mig själv och folk ser mig som en individ.