Tusentals rohingyer i flyktingläger i Bangladesh protesterade på torsdagen mot planerna på att de skulle börja återvända till Myanmar. Nu har processen avbrutits.
I slutet på förra veckan skulle flyktingarna börja återvända till hemlandet, som en del av ett avtal som slöts mellan regeringen i Myanmar och Bangladesh i slutet av oktober. Planen var att 2 260 personer från 485 familjer skulle återvända inom loppet av 15 dagar.
Men processen avbröts efter att stora demonstrationer hade brutit ut i flera av Bangladeshs 27 flyktingläger, som blivit hem för över en miljon rohingyer. Protesterna inleddes förra torsdagen i ett av de mindre flyktingläger som ligger nära gränsen till Myanmar och spreds sedan vidare till andra platser, däribland till det största flyktinglägret, Kutupalong.
Många med svåra trauman
Utanför flyktinglägret Unchiprang hade bussar som skulle föra flyktingar över gränsen börjat anlända medan demonstranter ropade slagord och höll upp banderoller med budskapet att de vägrar återvända till hemlandet utan att först få försäkringar om trygghet, medborgarskap och rättvisa.
Sedan våldsvågen bröt ut i delstaten Rakhine i augusti förra året har fler än 700 000 människor flytt över gränsen från Myanmar till grannlandet. FN:s barnfond Unicef uppger att en majoritet av flyktingarna är barn. Bangladeshs myndigheter har tillsammans med FN och lokala och internationella biståndsorganisationer arbetat hårt för att förse alla flyktingar med skydd, sjukvård och mat.
Många av flyktingarna plågas av svåra trauman efter att ha bevittnat eller själva utsatts för svåra övergrepp, däribland våldtäkter.
– Varför skulle vi återvända?, ropade den 26-åriga trebarnsmamman Nahar i samband med protesterna.
Hon säger att det skulle vara samma sak som att resa till ett dödsläger att återvända till Myanmar.
Yousuf Ali, som bor i det närliggande flyktinglägret Shamlapur, frågade:
– Vill ni att vi ska begå självmord?
Processen skjuts fram
Mohammad Abul Kalam, Bangladeshs kommissionär för flyktinghjälp, säger till IPS att man var redo att påbörja processen med att sända tillbaka flyktingar – men eftersom ingen var redo att återvända frivilligt måste processen skjutas fram. Enligt honom blev de första 50 familjerna som valts ut för att återvända intervjuade under veckan.
– De vägrade att åka nu, men vi är fortsatt beredda att hjälpa dem att återvända. Vår motpart i Myanmar var också beredd på andra sidan gränsen, och så vitt vi vet hade Myanmar förberett sig för den återvändandeprocess som skulle inledas, säger Mohammad Abul Kalam.
Tidigare i veckan uppmanade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, Bangladesh att inte börja skicka tillbaka flyktingar och sa att det skulle kunna stå i strid med internationella lagar. Hon varnade samtidigt för att flyktingarnas liv skulle stå på spel om de skickades tillbaka.
FN-experten Marzuki Darusman sade nyligen att det största absoluta hindret för att flyktingarna ska kunna återvända till Myanmar hänger samman med regeringens ”hårdnande” inställning.
– Om det inte blir ett slut på straffriheten kommer cyklerna av våld att återkomma, varnade han.
FN kräver att det genomförs en fullständig utredning om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott har begåtts i delstaten Rakhine.
”Frivilligt återvändande”
Förra torsdagen sade Bangladeshs utrikesminister Abul Hassan Mahmood Ali att man inte kommer att tvinga flyktingar att återvända till Myanmar.
– Det har förekommit uppgifter om att Bangladeshs regering skulle skicka tillbaka dem under tvång. Men vi har från börjat sagt att det handlar om ett frivilligt återvändande, sade han.
Caroline Gluck vid FN:s flyktingorgan UNHCR i Cox’s Bazar, säger till IPS att varje person har ett fritt val, om de vill återvända eller inte. Men deras beslut måste baseras på pålitlig information om hur förhållandena är i hemlandet. För närvarande kan dock inte UNHCR bidra med denna information, på grund av de restriktioner som råder i delstaten Rakhine.
Hon menar att det är viktigt att återvändandet inte påskyndas för snabbt och säger att UNHCR är beredda att hjälpa flyktingar att frivilligt återvända på ett säkert och värdigt sätt, när tiden är inne.
