Lo Lindström bor i Skellefteå och har så alltid gjort. Farmors och farfars släkter kommer från småorter och landsbygd i Norsjö kommun i Västerbottens norra inland – nybyggare och bönder vars arv lever starkt i Lo Lindström.

– Bygden och min historia är viktiga för mig och min identitet – att ha en plats och en berättelse att återvända till och utgå ifrån – något som alltid finns där som en grund i mig, säger hen.

Men att bo kvar kan ha sina sidor och den som stannar blir inte sällan betraktad som passiv och misslyckad. Den som inte försökt tillräckligt. Som hopplöst blir kvar. Som när Lo Lindström äntligen skulle komma sig iväg och gå gymnasiet i stora staden Umeå, 13 mil söderut.

– Men det blev inte av och då tänkte jag att ingen kan växa som människa i Skellefteå – om man inte gillar hockey – och satte livet på snooze.

Glesbygden

Varifrån kommer de här berättelserna som framställer storstaden och det urbana som en förutsättning för utveckling och framgång, medans glesbygden får rollen som den tärande och misslyckade avvikelsen? Vad betyder de här föreställningarna i sin tur när beslutsfattare styr och ställer? Och vad gör berättelserna med hur vi ser på oss själva och på varandra?

– Jag började fundera mer och mer på de här frågorna och såg att berättelserna om glesbygden så ofta var skrivna ur ett storstadsperspektiv, eller möjligen av en hemvändare. Men var fanns berättelserna av och om människorna som faktiskt lever här.

En starkare röst

Från barnsben var det i dansen som Lo Lindström fick utlopp för kreativitet och glädje, men under tonåren vaknade den politiska blicken och en lust att påverka. De fullskrivna dagböckerna fanns travade hemma i bokhyllan. Men att skrivandet kunde bli en starkare röst än så, fick en svensklärare på gymnasiet hen att förstå.

– Vi hade skrivit novell och när jag fick mitt omdöme blev jag chockad. ”Du är ju en färdig författare”, sa läraren och det var helt oväntat. Kunde andra tycka att det jag skrev var intressant?!

Många små bananskal och en stark vilja att göra skillnad ledde Lo Lindström och hens texter från skolbänken, till poesiläsning för kommunpolitiker, via Rivhuset – det gamla brödfabrikskontoret som ungdomarna förvandlat till kulturhus – mot den första diktsamlingen Västerbottensbarn som kom ut våren 2016.

När Rivhuset kommer på tal stannar Lo Lindström upp och börjar med yviga gester och värme i rösten att berätta.

– Rivhuset och människorna där har varit jätteviktiga för mig. Huset startade upp när jag var 17-18 år, och är ett riktigt gräsrotsställe med härlig undergroundkänsla – fyllt av ateljéer för konst, film, musik, teater, kafé och allt du kan tänka dig. Att gå runt där är som en absurd dröm i tre våningar – ett härligt tillhåll, helt enkelt, säger hen.

Året därpå, 2017, utsågs Lo Lindström som en av åtta unga konstnärer att bidra med var sitt verk till en utställning i projektet Ung kultur utmanar den urbana normen*.

Tanken med projekt och utställning var att belysa den urbana normen och vidga bilden av landsbygden. Här ställdes frågor som: Vad är centrum och vad är utkant. Varifrån riktas blicken? Har platsen betydelse för hur vi formas? Allt för att väcka tankar och samtal på de platser där utställningen visades.

Lo Lindströms verk i utställningen var en poesi- och ljudinstallation med titeln Att stanna.

– Det var så häftigt att få träffa andra som brinner lika mycket som jag för de här frågorna. Nu fick jag möjlighet att under två månader göra en djupdykning i min relation till uppväxt och hembygd. Det var som en brottningsmatch. När jag kom ut på andra sidan var jag lite mer sliten men mycket mer ödmjuk, säger hen och klappar förstrött taxen Raga som kommer in och vill ha lite uppmärksamhet.

Att förlåta sin plats

Under arbetet med Att stanna insåg Lo Lindström hur de berättelser hen tidigare mött hade format bilden av vem hen är och borde vara.

– Med tiden fattade jag att jag är en bra person även om jag stannar. Att jag faktiskt inte måste flytta. Att jag inte vill bo någon annanstans men att jag måste slå mig fri från självföraktet.

– Det måste ju inte vara den som flyttar ifrån som gör något av sitt liv. Kanske följer den personen bara strömmen och struttar med i normen, medans jag som bor kvar verkligen måste brottas med allt det gamla och jobbiga och på något sätt hitta en lösning. Tänk, jag som tyckt såååå illa om Skellefteå kom fram till att jag måste förlåta min stad, och blev nästan lite förälskad i den, säger hen och skrattar mjukt.

Ut kom en diktsvit med 14 dikter som i utställningen kunde höras i en 20 minuter lång inläsning. Gensvaret var starkt och direkt och Lo Lindström möttes ofta av kommentaren ”Jag har aldrig tänkt på att man kan förlåta sin hembygd …”

Mötet med Sara Lidman

Just nu är Lo Lindström i färd med att slutföra sin andra diktsamling. Under två veckor i höst har hen varit inhyst i författaren Sara Lidmans födelsegård i Missenträsk i Västerbotten. Gården, som numera ägs av Umeå universitet, kan hyras av författare och forskare som söker en avskild arbetsmiljö.

– Det kändes som en blandning av helig mark och hemma, och jag bodde in mig ganska bra.

Sara Lidman har blivit något av en förebild för Lo Lindström, och då handlar det lika mycket om aktivisten Sara Lidman som om författaren. Tycke uppstod genast vid första mötet när Lo Lindström i 18-årsåldern läste Sara Lidmans debutroman från 1953, Tjärdalen.

– Det som slog an hos mig var att berättelsen lika gärna kunde ha handlat om min nybyggarsläkt i norra Västerbotten. Det var första gången jag läste något som jag kunde koppla till min egen historia och det kändes så starkt. Efter det är jag ett riktigt fan av Sara Lidman.

I Lo Lindströms poesi ryms ilska, sorg, styrka och humor. Här finns nakna och ärliga berättelser om den som valt att stanna. Som inte vill bo någon annanstans. Om politiska strukturer och vad de kan göra med oss och vår identitet. Allt berättat med en stark röst från en person som hittat hem.

* Ung kultur utmanar den urbana normen som drevs av organisationerna Unga på landsbygden, Hela Sverige ska leva, Riksteatern och Förbundet Vi unga, och finansierades av Postkodlotteriets kulturstiftelse.