USA:s försvarsminister Jim Mattis ser ut att försöka lugna sina europeiska allierades oro genom att prata om ett nytt nedrustningsavtal. Men Nato-medlemmar ser hellre att Washington får Ryssland att följa det nuvarande INF-avtalet.
USA:s president Donald Trump sade den 20 oktober att landet planerar att dra sig ur det historiska nedrustningsavtalet INF, som slöts mellan USA:s dåvarande president Ronald Reagan och Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov 1987.
När INF undertecknades gick det i korthet ut på att alla medeldistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer avskaffas. Avtalet har hittills löpt parallellt med olika versioner av det så kallade Startavtalet, som slöts 1991.
USA har anklagat Ryssland för att bryta mot avtalet och anger dettas om skäl till att dra sig ur, medan Ryssland förnekat några överträdelser samt riktat samma anklagelser mot USA.
Europeiska Nato-medlemmar har uppmanat Washington att hellre få Ryssland att följa avtalet än att själv dra sig ur, delvis för att försöka undvika en splittring i försvarsalliansen som Moskva skulle kunna utnyttja, enligt diplomater. Men USA diskuterar hellre ett nytt avtal.
– Vi är i samråd med våra europeiska parter, jag talade om det för en dag sedan med den tyska försvarsministern, och samråden fortsätter, säger USA:s försvarsminister Jim Mattis till reportrar under ett stopp i Prag.
Han träffar sin tjeckiska motsvarighet samt premiärminister Andrej Babis under sin korta vistelse i landet. Nato-ländernas försvarsministrar möts i Bryssel i december och mötet ser Mattis som någon slags kulmen i samtalen.
USA:s europeiska allierade ser nedrustningsavtalet INF som ”en viktig pelare i den europeiska säkerhetsarkitekturen”, samtidigt som man accepterar att Moskva bryter mot det genom att fortsätta utveckla nya vapen. Oron är att om endera part drar sig ur eskalerar situationen med en ny kapprustning där risken är att USA placerar en ny generation kärnvapen på kontinenten.
Några av de nedrustningsavtal som har slutits mellan USA och dåvarande Sovjetunionen eller Ryssland.
1963. Provstoppsavtalet. Förbjuder kärnvapenprov i atmosfären, i rymden och under vattnet. Däremot är kärnvapentester under jord tillåtna.
1968. Icke-spridningsavtalet. Supermakterna förband sig att inte sprida kärnvapen till länder som inte redan hade sådana.
1972. Salt 1. Richard Nixon skrev under det första Salt-avtalet i Moskva. Det satte för första gången ett tak för kärnvapenupprustningen.
1972. ABM-avtalet. USA och Sovjetunionen skulle begränsa antiballistiska robotsystem som används som motanfall mot robotavfyrade kärnvapen. USA drog sig ur avtalet 2002.
1979. Salt 2. Begränsade antalet bärare (robotar och bombplan) av strategiska kärnvapen till 2 400 för vardera sidan.
1987 INF-avtalet. Går ut på att alla medeldistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 km ska avskaffas.
1991. Start 1. Skulle minska USA och Rysslands kärnvapenarsenaler med en tredjedel.
1993. Start 2. Enligt avtalet fick USA och Ryssland år 2003 inte ha mer än 3 500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera. Trädde aldrig i kraft, ersattes av Sort-avtalet 2002.
2011. Nya Startavtalet. Begränsar bland annat antalet strategiska kärnvapenstridsspetsar till vardera 1 500. Löper ut år 2021.
Källa: Nationalencyklopedin och laromkarnvapen.se
