Energi · Recension

Vardagligheter för många kvinnor

Ekvationer. Jag gick i åttan och fick inget grepp om det där med X och Y. Så jag stannade kvar efter sista lektionen och bad Mats förklara. Han var vår nya klassföreståndare, lärare i matte och fysik, tystlåten och från Norrbotten. Jo, sa han, kom till kartrummet om tio minuter.

Min kompis Teija gick med, för vi skulle ha sällskap hem. Hon tyckte det var skumt att vi skulle gå till kartrummet – vad skulle en mattelärare göra där? Kunde vi inte bara gå hem?

I kartrummet fanns inga fönster, men däremot hela världen på ihoprullade kartor. Mats sa till mig med grumlig röst att stänga dörren. Han tittade liksom för långt ner på mig och sträckte ut händerna. Efter matteboken, trodde jag.

– Här. Längst ner på sidan 38. Men Mats såg inte boken, händerna fortsatte framåt och landade på min blåvitrandiga polotröja. Det var något som inte stämde, här fanns ingen hjälp att få med ekvationerna. Så jag vände mig om, gick ut igen och stängde dörren om hans protester.

– Vad hände? sa Teija.

– Jag vet inte, sa jag. Ingenting. Nej, jag visste inte – jag fick inte ihop den ekvationen heller, så jag sa inget till någon. Men jag bad aldrig Mats om hjälp igen. Teija hade nog anat oråd från början, men för mig tog det många år innan polletten ramlade ner: min mattelärare hade lurat in mig i en skrubb och tagit mig på brösten. Metoo.

Grejen med metoo var att det handlade om sånt. Inte om spektakulära rättegångar och uthängda kändisar, utan om vardagligheter, som att en elev blir tagen på brösten av en lärare som ska hjälpa henne. Just att det är en vardaglig historia, att de flesta kvinnor har varit med om ovälkomna sexuella närmanden. Flera gånger. Att ett ovälkommet närmande är ett övergrepp och att det behöver sägas.

En och annan berättade om våldtäkter, en del kända namn nämndes och några kände sig oskyldigt utpekade. Så klart. Det var bara så synd att det tog över debatten.

Draw the line ägnar på ett befriande sätt inte en ruta åt Fredrik Virtanens förlorade heder. Istället handlar det om sånt som att hitta en främmande, ovälkommen hand på rumpan när man åker buss. Att inte få vara i fred på simhallen, att bli trakasserad på jobbet, att ”ställa upp” på sex när den inte så lyhörda partnern vägrar uppfatta att det inte är läge.

Här finns strippar som är alldeles lysande tecknade och berättade, i bästa fall bådadera samtidigt. Några är röriga och onödigt mångordiga. Men sammantaget är det kul, läsvärt och viktigt. Här är tre av mina favoriter:

Daria Bogdanska berättar i det självbiografiska seriealbumet Wage slaves om livet som underbetald svartjobbare på Malmös restauranger – rakt, slagkraftigt och med humor. Hennes stripp i Draw the line går i samma stil, fast mer kort och kärnfullt. Sensmoral: busstafsare får skylla sig själva.

Jessica, den runda reklamaren i Lisa Medins Boss lady, jobbar ihop med ett gäng hånflinande översittare som kan alla härskartekniker och några till på sina fem fingrar. De snor hennes idéer och trakasserar henne för att hon är tjock. Det är vältecknat och detaljerat och ansiktsuttrycken är så välfångade att man skulle kunna läsa den här serien bara för det. Men det finns fler anledningar. Jessicas hämnd, till exempel.

I I can’t believe I still have to protest this shit har Hanna Strömberg illustrerat och besvarat autentiska mäns invändningar mot metoo. En av hennes gubbar undrar hur han ska våga umgås med kvinnor utan att de tror att han flirtar med dem. En säger att det bara vore trevligt om hans kvinnliga arbetskamrater daskade honom i rumpan ibland. Alla får de sakliga och dräpande svar med ett fniss som silverkant.

Tanken med Draw the line är att metoo ska leva vidare, och det tror jag att det gör. Vi nådde ändå någonstans i vintras, och det är därifrån, härifrån, kampen för förändring fortsätter.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV