Miljardtravets bortglömda offer

På asfalten runt banan har pölar samlats efter nattens regn. En Zara Larsson-låt spelas i högtalarna. Det är en mulen oktoberlördag och dagens första V5-lopp på Åby travbana i Mölndal utanför Göteborg ska just börja. Musiken tystnar, en röst berättar att det bara är en minut kvar och snart ökar startbilen farten och släpper iväg de tävlande. Gruset skvätter runt hästarnas ben. En handfull åskådare är på plats för att se dagens tävlingar.

– Förr kom mycket folk. Nu ser de loppen hemma på datorn, eller inte alls, säger en äldre man som lutar armarna på staketet in mot travbanan.

33 svenska travbanor

Sporten har funnits länge – redan i romarriket anordnades travtävlingar. 1836 hölls de första officiella tävlingarna i Frankrike, och i Arvika 1882 bildades Sveriges första travsällskap. 1898 blev det förbjudet att spela på hästar i Sverige – det ansågs vara syndigt, beroendeframkallande och djurplågeri för hästarna. Men 1907 öppnade Jägersro i Malmö som landets första travbana. Genom att bilda en förening där medlemmarna kunde spela privat kom man förbi förbudet. 1923 hävdes förbudet i Sverige och Jägersro nyinvigdes. När Sundsvalls bana invigdes som den tredje i Sverige (efter Solvalla) 1932 var 5 000 besökare på plats. 1954 sågs en tävling mellan Sverige och Sovjet på Solvalla av 30 000 i publiken. Den svenska travsporten fortsatte växa och år 1999 passerade spelet på hästar 10 miljarder kronor i omsättning. Enligt Svensk Travsport, huvudorganisation för travsporten i Sverige, har de varje år runt 1,2 miljoner besökare på sina 33 banors nästan 900 tävlingstillfällen.

Regnet hänger i luften när hästen Ekebo Easy vinner dagens andra lopp på Åby travbana. Kusken blir intervjuad när han fortfarande sitter kvar i sulkyn. Ekebo Easy kastar med huvudet upp och ner, till synes för att få av sig utrustningen som sitter på huvudet – och till slut flyger den gröna öronkappan av. En man springer in på banan för att lugna hästen.

Olika typer av utrustning

En öronkappa används som hörselkåpor för att dämpa ljud. I hästens öron sätts även skumgummi av samma anledning. På upploppet kan kusken rycka av öronkappan, för att hästen ska tända till lite extra – därför kallas den även ryckhuva.

Inom travsporten används många olika typer av utrustning, med grundsyftet att göra hästen så snabb som möjligt och öka vinnarchanserna.

Uppfinningsrikedomen har varit stor: bett som trycker upp i gommen, remmar för att binda fast tungan, svansen och huvudet samt huvor för att begränsa hästens syn och hörsel är bara några exempel på vad hästen kan ha på sig på travbanan.

När Kalla fakta 2008 granskade den svenska travsporten berättade banveterinären Anders Darenius att 10 procent av alla travhästar har akuta skador i munnen efter bettet och 70 procent visar tecken på att någon gång ha haft sådana skador. Trots att teveprogrammet har tio år på nacken används fortfarande samma typ av utrustning på samma sätt.

Jordbruksverket, den myndighet som är ytterst ansvarig för hur hästar inom travsporten får behandlas, menar att det inte är tillåtet att använda utrustning på ett sådant sätt att djuret skadas.

– Banveterinärerna arbetar bland annat med att kontrollera att utrustning inte används på fel sätt och att hästarna inte utsätts för lidande av utrustningen, säger Märta North, djurskyddshandläggare på Jordbruksverket.

Men Svensk Travsport anser att kunskap om en del utrustning saknas.

– Vi arbetar ständigt med att utveckla travsportens regelverk för att förbättra både hästars och människors välbefinnande och säkerhet. I dag saknas dock vetenskapligt underlag kring många delar av travhästens utrustning och hur den påverkar hästen. Det är ett område där mer forskning behövs, säger Linda Höijer, chef för hästvälfärdsavdelningen på Svensk Travsport.

Hästvälfärdsgruppen är ett opinionsbildande nätverk som fokuserar på att informera allmänheten om hur hästar behandlas inom rid- och travsporten. Gruppen består av människor som själva antingen varit yrkesverksamma i hästbranschen eller har akademisk utbildning i hästens etologi och biologi. De har i flera år granskat banveterinärernas rapporter som skickas in till Jordbruksverket.

– Mycket av den utrustning som används inom travsporten är konstruerad för att orsaka obehag. De vill att hästarna ska springa så fort som möjligt och är inte rädda för att manipulera och experimentera med både tillåten och otillåten utrustning – vilket vi ser exempel på i banveterinärrapporterna. Djurskyddslagen säger att djur inte får utsättas för lidande, men travsporten är långt ifrån att uppfylla det i praktiken, säger Adina Hargeby från Hästvälfärdsgruppen.

En högrisksport

Eftersom travsporten innefattar höga farter, prispengar och prestige klassificerar Jordbruksverket trav som en högrisksport utifrån ett djurskyddsperspektiv. Det innebär att en veterinär alltid måste finnas på plats under tävlingar. Enligt Svensk Travsport är arbetet med hästarnas välfärd ständigt i fokus hos dem.

– Att säkerställa och utveckla djurskyddet inom travsporten är kanske vårt viktigaste uppdrag. Vi har under de senaste åren infört ett nytt djuromsorgsprogram och även implementerat ett nytt antidopningsprogram. Våra krav på hästvälfärd går i vissa hänseenden längre än vad lagen kräver, säger Linda Höijer på Svensk Travsport.

Men Hästvälfärdsgruppen anser att livet som travhäst är så slitsamt att det innebär svåra skador, och ibland även dödsfall.

– De sätts tidigt i träning och råkar inte sällan ut för skador, luftvägsinfektioner, hältor och ryggsmärtor. Dessutom är magsår vanligt förekommande och en del hästar har blödningar i lungorna. När hästarna reser land och rike runt utsätts de även för en hög smittrisk, säger Adina Hargeby.

En undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) – där över 500 tränare svarat på frågor om sammanlagt drygt 1 200 travhästar som avslutat karriären – visade att 43 procent av hästarna slutade tävla på grund av skador eller sjukdomar. Bara 11 procent slutade för att de kommit upp i den högsta åldern för att tävla, som är 15 år för kallblod, 12 år för varmblodiga hingstar och valacker samt 10 år för varmblodiga ston.

I djurskyddslagens föreskrifter om träning och tävling med djur står det bland annat att den som tränar eller tävlar med ett djur bara får ställa sådana prestationskrav på djuret som är anpassade till det enskilda djurets fysiska och psykiska förmåga.

– Syftet med lagstiftningen är naturligtvis att förhindra skador så långt som möjligt. Har man en hög skadefrekvens finns det saker som bör förbättras, säger Märta North på Jordbruksverket.

Hästarnas tragiska öden

Det var den 11 augusti 2015 och på Jägersro hade ett V64-lopp just startat. Efter några meter låg den fyraåriga hingsten Chocolate Day på en andraplats utanför det ledande ekipaget och jk < att gå om. Men så i andra kurvan började Chocolate Day dra vagnen ut mot kanten, galopperade kort och föll sedan ihop på banan. Kusken flög ur sulkyn och landade framför Chocolate Day som låg ner men fortsatte springa med benen. ”När jag kom fram var hästen redan död. Orsaken är troligtvis att stora kroppspulsådern brustit och han förblött invärtes, det blödde kraftigt ur näsan”, sade banveterinären direkt efter loppet.

Bara under de föregående fyra månaderna hade sex travhästar dött på svenska banor.

– Det är alltid en tragedi när en häst dör i samband med tävling. Dödsfallen är mycket få och de verkar ha ett slumpmässigt utfall inom den tävlande hästpopulationen, säger Linda Höijer på Svensk Travsport.

Hästvälfärdsgruppen för statistik över antalet hästar som dör inom svensk travsport – 73 stycken under de senaste tio åren.

Är det verkligen så många sett till att omkring 9 000 travlopp körs i Sverige varje år?

– Vår statistik baseras enbart på de fall som uppmärksammas i media, och mörkertalet är antagligen stort. Svensk Travsport hävdar att dödsfallen är få sett till antalet lopp, men vi menar att det är ett systemfel, att man försöker normalisera hästarnas tragiska öden. Hade det varit människor som plötsligt dog på tävlingsbanorna hade man förmodligen reagerat annorlunda. Inte räknar vi med några dödsfall i fotbolls-VM, säger Adina Hargeby från Hästvälfärdsgruppen.

Operationer

Förutom operationer kopplade till skador som uppkommit på travbanan, händer det att hästarna även opereras i vad vissa kallar förebyggande syfte: stressade brunstiga ston får kulor inlagda i livmodern för att framkalla skendräktighet, stons slidor sys ihop för att luft inte ska sugas in under loppen, gomseglet tas bort för att underlätta andning och benbitar opereras bort. Enligt Jordbruksverket görs operationerna för hästarnas skull.

– I många fall utförs operationerna efter att veterinären konstaterat kliniska symptom, och man har gjort bedömningen att hästarnas välfärd blir bättre efter ingreppet, säger Märta North på Jordbruksverket.

Men Adina Hargeby från Hästvälfärdsgruppen tycker inte att det är så enkelt:

– Givetvis bör en häst opereras om symptomen är så pass allvarliga att välfärden går ut över den enskilda individen. Däremot blir det ett djuretiskt problem när man sätter förebyggande operationer i system, med det faktiska syftet att hästen ska kunna prestera på tävlingsbanan. Travindustrin är överrepresenterad när det kommer till dessa rutinmässiga ingrepp, vilket är en indikation på att hästar opereras på tvivelaktiga grunder.

När showen är slut

När hästarna lämnar karriären och rampljuset väntar en osäker framtid. Ordentlig statistik över vad som händer med hästarna när de slutar tävla finns inte att tillgå, men i undersökningen från SLU, som gjordes i samarbete med Svensk Travsport, finns en del svar. Den visar att nästan 30 procent av hästarna i enkäten gick till slakt eller avlivades.

– När en travhäst inte springer tillräckligt snabbt längre, eller när den skadat sig så att tillfrisknandet kommer att ta för lång tid, åker den med stor sannolikhet till slakt. De som inte skickas direkt till slakt slumpas bort till någon välvillig hästmänniska gratis eller för en billig peng. Det finns givetvis undantag, men många travhästar går ett sorgligt öde till mötes, säger Adina Hargeby från Hästvälfärdsgruppen.

Djurskyddslagstiftningen slår fast att man ska skydda djur från lidande och sjukdom. Och enligt lagen ska djuren kunna bete sig naturligt – men lagen skyddar inte djurens liv.

– Det finns inget som reglerar av vilket skäl man får avliva ett djur så länge det sker med de metoder som är tillåtna, säger Märta North på Jordbruksverket.

För en del hästar väntar en fortsatt karriär utomlands. Förutom till våra grannländer skickas många hästar till Malta, där de får tävla upp till 17 års ålder. Statistik från Svensk Travsport visar att 762 travhästar har exporterats till Malta de senaste tio åren, men Hästvälfärdsgruppen menar att det finns ett stort mörkertal – och de anser att hästarna på Malta far illa:

– Många hästar exporteras till Malta för att fortsätta tävla i några år till, vilket ökar skaderisken ytterligare. Bortsett från de långa transportresorna till ön, som i sig är påfrestande, är hästhållningen emellanåt bristfällig med dammiga stallmiljöer, hårda underlag och utebliven utevistelse, säger Adina Hargeby.

Expressen rapporterade 2009 om den utbredda dopningen av travhästar på Malta. 34 procent av dopingkontrollerna visade positiva svar – och då gjordes extremt få kontroller: 26 tester på ett år. Nya offentliga siffror saknas, men synen på dopning verkar inte ha blivit mycket bättre med åren – i somras fick flera hästar som testade positivt behålla sina vinster. För att jämföra görs omkring 3 500 dopningskontroller inom svensk travsport varje år. I medierna har det varit tyst kring vad som väntar de svenska hästarna på Malta, men på internetforum och travbloggar vittnar ryttare, kuskar och privatpersoner om sjuka hästar, obefintliga hagar, extrem dopning och hästar som dött av uttorkning.

Jordbruksverket kan inte förhindra att hästar skickas till Malta:

– Det ligger inte inom Jordbruksverkets kontroll vad som sker med hästar som lämnat Sverige, och vi kan inte förbjuda djurägare att sälja sina djur till länder som tar emot dem, säger djurskyddshandläggaren Märta North.

Hästar skickas även utomlands i av en annan anledning, helt i det fördolda. Enligt en artikel i Sydsvenskan från 2013 försvinner 4 000–9 000 hästar spårlöst i Sverige varje år: ”En del transporteras iväg för att tävla i andra länder efter att ha blivit för gamla för att tävla i Sverige. Andra, och det här talas det inte högt om inom hästnäringen, skickas till slakt utomlands.”

I Svensk Travsports hästhållningspolicy står det: ”Hästen skall garanteras rätt omhändertagande vid tävling, och att den behandlas humant den dag dess tävlingskarriär är över.”

Vad har ni för ansvar när det kommer till hästarna som skickas till Malta efter avslutad karriär?

– Vi har i många år varit drivande internationellt inom European Trotting Union (UET), där Malta ingår, i avseende att få till striktare regler för till exempel medicinering och antidopning. Däremot kan inte vi bestämma över om en ägare ska få exportera sin häst, säger Linda Höijer på Svensk Travsport.

De som inte fick en karriär

Fler hästar än vad som tävlar föds upp och tränas inom den svenska travsporten. Undersökningen från SLU visade att 40 procent av de drygt 450 hästarna i enkäten som aldrig började tävla – oftast på grund av att de inte höll måttet – slaktades eller avlivades. Då var de vanligen runt fyra år gamla.

– En häst som inte kommer kunna prestera på travbanan är värdelös i sportens ögon. Det indikerar att travsporten besitter ett enormt djurskyddsproblem som inte tas på allvar – och det är hästarna som betalar med sina liv som insats, säger Adina Hargeby från Hästvälfärdsgruppen.

Svensk Travsport har inte befogenhet att besluta om vad som ska hända hästarna som inte börjar tävla.

– Om friska hästar avlivas är det givetvis väldigt beklagligt, men vi kan däremot inte bestämma över ägarens förfoganderätt över sin häst, säger Linda Höijer.

Det handlar om pengar

Travsporten i Sverige omsätter varje år drygt 13 miljarder kronor. Cirka 750 miljoner kronor i prispengar går ut till hästägarna i Sverige varje år.

Adina Hargeby från Hästvälfärdsgruppen anser att de stora summorna och prestigen överskuggar hästarnas välfärd.

– Det är ett stort djurskyddsproblem, säger hon.

Aktiebolaget Trav och galopp (ATG) är trav- och galoppsportens spelbolag. ATG ägs till 90 procent av Svensk Travsport och galoppförbundet Svensk Galopp äger de resterande 10 procenten. ATG framhåller vikten av att hästarna som tävlar mår bra.

– Ingen tjänar på att en häst skadas och måste avsluta sin karriär i förtid. Förutom att veterinär närvarar vid tävlingarna bevakas de också av måldomare, bandomare och ekipagekontrollanter, säger Maria Guggenberger, hållbarhetschef på ATG.

På Åbytravet startar lopp efter lopp. När ett är slut, vinnaren har blivit filmad och intervjuad på storbildskärmen lämnar hästarna banan, som direkt intas av de som ska springa nästa lopp. Åskådare huttrar framför en banderoll med texten ”Bli en del av upplevelsen”. Några av dem som stannat ett par timmar går in för att värma sig i restaurangen, där även de färgglada tipskupongerna står välordnade i hyllor.

Hästvälfärdsgruppen vill förbjuda spel på hästar helt.

– Spänningen som många upplever är kopplat till travsporten går att finna i andra spelsammanhang som exkluderar djur. Mänskliga idrottsutövare, som praktiserar sin sport frivilligt, är något som bör främjas istället, säger Adina Hargeby.