Historikern som klär av fascismen inför ny publik

Från en vardag till brädden fylld av forskningsanslag, vetenskapsråd och akademiska titlar är det nu nya samhälleliga sammanhang som gäller.

– Jag har ändrat riktning på livet, säger Lena Berggren och lutar sig tillbaka i kökssoffan efter att precis ha avslutat en middag bestående av soppa med höstens rotsaker och tunnbrödmacka med ost.

Hon förklarar att det handlar om att vara sann mot sig själv, att göra nytta, att jobba annorlunda och allt det nya hänger ihop. Men det började med en katastrof.

Lena Berggrens forskning omfattar antisemitism, ultranationalism och fascism – doktorsavhandlingen från 1999 bär titeln Nationell upplysning: drag i den svenska antisemitismens idéhistoria. Efter det har hennes arbeten toppats av rubriker som Den svenska flyktingdebatten under krigsåren, Blodets renhet: en historisk studie av svensk antisemitism och Vad är egentligen fascism?. Parallellt med forskningen har hon hela tiden undervisat och är en mycket uppskattad lärare.

Några tuffa år

Hon talar med respekt om sina rötter i idéhistoria och den ansedda krets som ämnet genom åren samlat vid Umeå universitet: Ronny Ambjörnsson, Kerstin Thörn, Mohammad Fazlhashemi, Sverker Sörlin med flera.

– Där skolades vi i att kliva ut från akademien och ta plats på andra arenor, att skriva texter på svenska och göra våra böcker lättillgängliga, berättar Lena Berggren.

Hon har gjort ett år vid Oxford Brookes University, två perioder vid University of California, Los Angeles, och varit ledare för olika forskningsprojekt. Dessutom representant i Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och Vetenskapsrådets projekt Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen och ingått i styrgruppen för Vetenskapsrådets forskningsprogram. Det har rullat på och i år var planen att komma ut med en översikt över svensk fascism, men någonstans här sa kropp och själ: Stopp!

– Jag brände rakt in i väggen och fick en rejäl panikångestattack när jag klev in på jobbet. Då fattade jag att det här funkar inte längre, säger hon krasst och rör om i kaffet för att det ska svalna.

Det blev några tuffa år med sjukskrivning i olika omfattning, men som så många andra vittnat om fick krisen också positiva följder.

– Jag började fundera på vad som är viktigt, säger hon, och förklarar hur yogan blev en betydande del i läkningen och – från att ha varit en fysisk aktivitet i hennes liv – blivit till en livsfilosofi.

Det ena ledde till det andra. En känsla av frihet, en våg av kreativitet och nyfunnen glädje gav henne modet att gå utanför de gängse ramarna och släppa sargen.

– Jag började tänka ”kanske kan de kunskaper jag fått genom åren komma bättre till nytta om jag kliver av det akademiska och ut i samhället”. Givetvis med samma krav på evidens som inom forskningen men med en annan typ av berättande, säger hon och talar som den folkbildare hon också är.

Offentliga föreläsningar

Sagt och gjort. Lena Berggrens kliv har inneburit att tillvaron allt mer börjar fyllas av sådant som kulturkrönikor, essäer och offentliga föreläsningar. I teateruppsättningen Varför ska vi ha demokrati? där Västerbottensteaterns ungdomsavdelning Unghästen spelar en föreställning för gymnasieungdomar blandas teater med fakta, och här har Lena Berggren rollen som experten. Mest spektakulärt så här långt är ändå Kalle Johanssons dokumentära seriebok Vad är egentligen fascism? Den baseras på samtal med Lena Berggren, som också blivit till en av seriefigurerna …

När hon synar dagens politiska klimat ser hon bland annat en radikalnationalistisk icke-demokratisk miljö som försöker påverka landets politiska agenda och Sverigedemokraterna som, enligt Lena Berggren, är demokrater men inte definierar demokrati på samma sätt som andra riksdagspartier.

– SD är demokrater av en annan typ. Om de får tillgång till makten kan de tänkas slå fast vad som är rätt eller fel historiebeskrivning, vad som är bra eller dålig kultur och att ett nationellt kulturarv som exkluderar vissa ska stå i centrum. Anmärkningsvärt är att SD kallar ungerska Fidesz för ett föredöme. Alltså det parti vars ledare öppet deklarerar att man vill skapa en illiberal demokrati, där mycket av det som vi ser som självklarheter i en demokrati urholkas eller avskaffas helt.

Idémässiga ekon

Hon säger sig uppfatta idémässiga ekon från 1920- och 1930-talen och pekar på hur en radikalnationalistisk retorik blivit allt vanligare, främst i sociala medier men också i andra sammanhang, och att det öppnat dörrarna för en slags normaliseringsprocess där det är okej att uttrycka ren rasism och fascism, men sällan under dess rätta namn.

– Ingen vill kalla sig fascist idag och ingen vill kalla någon annan fascist. Ordet är så negativt laddat och byts därför ofta ut mot begrepp som radikalnationalist, ultranationalist, nationalkonservativ eller något annat. Det gör att vi lätt får uppfattningen att det här är något nytt, men det är i grunden samma idéer som levde då, slår Lena Berggren fast.

Hon pekar också på hur vi i Sverige generellt tycks tro att demokratin här är så mycket starkare än i andra länder.

– Vi tror gärna att de angrepp vi ser gentemot demokratin i länder som USA, Polen, Ryssland, Ungern och Turkiet inte kan drabba oss, men det som händer där kan också hända här.

– Kanske har vi också fått för oss att vi är smartare än människan var förr, att vi därför inte har något att lära av historien och struntar i att titta bakåt, men jag skulle nog säga att vi människor i grunden är ganska lika också genom historien.

Hon oroas av de dåliga kunskaper vi generellt har om vad rasism och fascism egentligen innebär, både historiskt och idag.

– Visst är det stor skillnad på SD och till exempel Nordiska motståndsrörelsen, NMR, men båda finns i samma spänningsfält. Och för att kunna syna dem krävs kunskap, säger hon.

Motvapen är kunskap

Värsta scenariot beskriver Lena Berggren som ett samhälle där den liberala demokratin totalt har urholkats inifrån så att den fullständigt brutit samman och en diktatur tagit makten.

– Det skulle leda till en politik som inte bara drabbar den som betraktas som icke-svensk eller icke-vit utan också andra som skulle stå utanför en snävt definierad folkgemenskap; personer med annan sexuell identitet än heterosexuell, landets etniska minoriteter, politiskt oliktänkande, fritänkande konstnärer, författare med flera. Även om man till en början skulle tillhöra dem som får vara med och leka, så är den här formen av regim otroligt nyckfull och ingen kan känna sig säker.

Jag lovar – man vill inte leva i ett sådant land, säger Lena Berggren och skakar eftertänksamt på huvudet.

Hennes motvapen är kunskap. Och därför återfinns hon numera även på teaterscenen, som seriefigur och i andra nya sammanhang där hon delar med sig av sina kunskaper. Nyligen blev hon kontaktad av en konstnär.

– Vi får se vad det samarbetet kan leda till, säger hon och börjar packa ihop sina prylar.

Efter en intensiv period väntar en veckas skrivande på en lugn och vacker plats. För allt hänger ihop; att jobba annorlunda, att göra nytta och att vara sann mot sig själv.