Från en vardag till brädden fylld av forskningsanslag, vetenskapsråd och akademiska titlar är det nu nya samhälleliga sammanhang som gäller.

– Jag har ändrat riktning på livet, säger Lena Berggren och lutar sig tillbaka i kökssoffan efter att precis ha avslutat en middag bestående av soppa med höstens rotsaker och tunnbrödmacka med ost.

Hon förklarar att det handlar om att vara sann mot sig själv, att göra nytta, att jobba annorlunda och allt det nya hänger ihop. Men det började med en katastrof.

Lena Berggrens forskning omfattar antisemitism, ultranationalism och fascism – doktorsavhandlingen från 1999 bär titeln Nationell upplysning: drag i den svenska antisemitismens idéhistoria. Efter det har hennes arbeten toppats av rubriker som Den svenska flyktingdebatten under krigsåren, Blodets renhet: en historisk studie av svensk antisemitism och Vad är egentligen fascism?. Parallellt med forskningen har hon hela tiden undervisat och är en mycket uppskattad lärare.

Några tuffa år

Hon talar med respekt om sina rötter i idéhistoria och den ansedda krets som ämnet genom åren samlat vid Umeå universitet: Ronny Ambjörnsson, Kerstin Thörn, Mohammad Fazlhashemi, Sverker Sörlin med flera.

– Där skolades vi i att kliva ut från akademien och ta plats på andra arenor, att skriva texter på svenska och göra våra böcker lättillgängliga, berättar Lena Berggren.

Hon har gjort ett år vid Oxford Brookes University, två perioder vid University of California, Los Angeles, och varit ledare för olika forskningsprojekt. Dessutom representant i Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och Vetenskapsrådets projekt Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen och ingått i styrgruppen för Vetenskapsrådets forskningsprogram. Det har rullat på och i år var planen att komma ut med en översikt över svensk fascism, men någonstans här sa kropp och själ: Stopp!

– Jag brände rakt in i väggen och fick en rejäl panikångestattack när jag klev in på jobbet. Då fattade jag att det här funkar inte längre, säger hon krasst och rör om i kaffet för att det ska svalna.

Det blev några tuffa år med sjukskrivning i olika omfattning, men som så många andra vittnat om fick krisen också positiva följder.

– Jag började fundera på vad som är viktigt, säger hon, och förklarar hur yogan blev en betydande del i läkningen och – från att ha varit en fysisk aktivitet i hennes liv – blivit till en livsfilosofi.

Det ena ledde till det andra. En känsla av frihet, en våg av kreativitet och nyfunnen glädje gav henne modet att gå utanför de gängse ramarna och släppa sargen.

– Jag började tänka ”kanske kan de kunskaper jag fått genom åren komma bättre till nytta om jag kliver av det akademiska och ut i samhället”. Givetvis med samma krav på evidens som inom forskningen men med en annan typ av berättande, säger hon och talar som den folkbildare hon också är.

Offentliga föreläsningar

Sagt och gjort. Lena Berggrens kliv har inneburit att tillvaron allt mer börjar fyllas av sådant som kulturkrönikor, essäer och offentliga föreläsningar. I teateruppsättningen Varför ska vi ha demokrati? där Västerbottensteaterns ungdomsavdelning Unghästen spelar en föreställning för gymnasieungdomar blandas teater med fakta, och här har Lena Berggren rollen som experten. Mest spektakulärt så här långt är ändå Kalle Johanssons dokumentära seriebok Vad är egentligen fascism? Den baseras på samtal med Lena Berggren, som också blivit till en av seriefigurerna …

När hon synar dagens politiska klimat ser hon bland annat en radikalnationalistisk icke-demokratisk miljö som försöker påverka landets politiska agenda och Sverigedemokraterna som, enligt Lena Berggren, är demokrater men inte definierar demokrati på samma sätt som andra riksdagspartier.

– SD är demokrater av en annan typ. Om de får tillgång till makten kan de tänkas slå fast vad som är rätt eller fel historiebeskrivning, vad som är bra eller dålig kultur och att ett nationellt kulturarv som exkluderar vissa ska stå i centrum. Anmärkningsvärt är att SD kallar ungerska Fidesz för ett föredöme. Alltså det parti vars ledare öppet deklarerar att man vill skapa en illiberal demokrati, där mycket av det som vi ser som självklarheter i en demokrati urholkas eller avskaffas helt.

Idémässiga ekon

Hon säger sig uppfatta idémässiga ekon från 1920- och 1930-talen och pekar på hur en radikalnationalistisk retorik blivit allt vanligare, främst i sociala medier men också i andra sammanhang, och att det öppnat dörrarna för en slags normaliseringsprocess där det är okej att uttrycka ren rasism och fascism, men sällan under dess rätta namn.

– Ingen vill kalla sig fascist idag och ingen vill kalla någon annan fascist. Ordet är så negativt laddat och byts därför ofta ut mot begrepp som radikalnationalist, ultranationalist, nationalkonservativ eller något annat. Det gör att vi lätt får uppfattningen att det här är något nytt, men det är i grunden samma idéer som levde då, slår Lena Berggren fast.

Hon pekar också på hur vi i Sverige generellt tycks tro att demokratin här är så mycket starkare än i andra länder.

– Vi tror gärna att de angrepp vi ser gentemot demokratin i länder som USA, Polen, Ryssland, Ungern och Turkiet inte kan drabba oss, men det som händer där kan också hända här.

– Kanske har vi också fått för oss att vi är smartare än människan var förr, att vi därför inte har något att lära av historien och struntar i att titta bakåt, men jag skulle nog säga att vi människor i grunden är ganska lika också genom historien.

Hon oroas av de dåliga kunskaper vi generellt har om vad rasism och fascism egentligen innebär, både historiskt och idag.

– Visst är det stor skillnad på SD och till exempel Nordiska motståndsrörelsen, NMR, men båda finns i samma spänningsfält. Och för att kunna syna dem krävs kunskap, säger hon.

Motvapen är kunskap

Värsta scenariot beskriver Lena Berggren som ett samhälle där den liberala demokratin totalt har urholkats inifrån så att den fullständigt brutit samman och en diktatur tagit makten.

– Det skulle leda till en politik som inte bara drabbar den som betraktas som icke-svensk eller icke-vit utan också andra som skulle stå utanför en snävt definierad folkgemenskap; personer med annan sexuell identitet än heterosexuell, landets etniska minoriteter, politiskt oliktänkande, fritänkande konstnärer, författare med flera. Även om man till en början skulle tillhöra dem som får vara med och leka, så är den här formen av regim otroligt nyckfull och ingen kan känna sig säker.

Jag lovar – man vill inte leva i ett sådant land, säger Lena Berggren och skakar eftertänksamt på huvudet.

Hennes motvapen är kunskap. Och därför återfinns hon numera även på teaterscenen, som seriefigur och i andra nya sammanhang där hon delar med sig av sina kunskaper. Nyligen blev hon kontaktad av en konstnär.

– Vi får se vad det samarbetet kan leda till, säger hon och börjar packa ihop sina prylar.

Efter en intensiv period väntar en veckas skrivande på en lugn och vacker plats. För allt hänger ihop; att jobba annorlunda, att göra nytta och att vara sann mot sig själv.

Donald Trump och hans advokater har hävdat att hans tal vid ett politiskt massmöte – där han uppmanade sina anhängare att gå till kongressen och ”fajtas utav helvete” – föll inom ramen för den dåvarande presidentens immunitet.

Det avslår nu den federala domstolen, som anser att Trump talade som en presidentkandidat inför nästa val, och inte som en president som utför sina plikter.

De tre domarna konstaterar samtidigt att deras dom inte innebär sista ordet i saken och att Trump kan överklaga beslutet hela vägen till Högsta domstolen.

Beslutet har i första hand bäring för tre separata civilrättsliga fall, där demokratiska kongressledamöter respektive poliser som arbetade i Kapitolium den ödesdigra dagen vill stämma Trump som ansvarig för stormningen för att få ersättning för sveda och värk.

Fredagens beslut får även påverkan för åtalet där Trump ska ställas inför rätta för sina försök att få resultatet efter presidentvalet ogiltigförklarat. Det federala åtalet som letts av den särskilde åklagaren Jack Smith anses vara det tyngsta av de nu pågående rättsprocesserna mot honom.

Så sent som den 15 november klubbades det nya mediestödet, som ska ersätta tidigare stödformer för svenska medier, i riksdagen. Både sena besked och vad som sedan tidigare varit känt om utformningen av stödet har redan lett till neddragningar och farhågor om tidningsnedläggningar, något som Syre rapporterat om tidigare.

Att stödet behövt godkännas av Europeiska kommissionen är också en faktor i beslutsprocessen. Två veckor efter riksdagsbeslutet, den 30 november, gav kommissionen sitt klartecken.

I en kommentar efter EU-beslutet avfärdar kulturminister Parisa Liljestrand (M) branschens kritik för att så mycket varit osäkert in i det sista, rapporterar TT.

”Det har varit tight från start men processen har inte kunnat påskyndas mer än vad vi gjort”, skriver hon.

I ett uttalande på regeringens hemsida beskriver hon bevekelsegrunderna för utformningen av förordningen, som beslutades vid det extrainsatta regeringssammanträdet på fredagen:

– Utgångspunkten har hela tiden varit ett teknikneutralt system som riktas mot de medier som verkligen behöver stöd. Detta för att främja en mer långsiktig bärkraft, även för små aktörer. Utifrån ett demokratiskt perspektiv är det viktigt att värna den lokala journalistiken i hela landet, säger kulturminister Parisa Liljestrand.

På regeringens hemsida finns frågor och svar om innehållet i förordningen, som nu analyseras på berörda redaktioner runt om i landet, vilket även gäller Syre.

Den nya lagstiftningen om mediestöd träder i kraft 1 januari 2024. Förordningen är ännu inte offentliggjord, men kommer enligt regeringen ”att kungöras i närtid och finnas tillgänglig på svenskforfattningssamling.se”.

Den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna firar 75 år den 10 december. Vid ett riksdagsseminarium som uppmärksammade detta på torsdagen konstaterades dock – av bland andra FN:s högkommissarie Volter Türk – att de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång, inte minst när det gäller våld och hatpropaganda mot utsatta grupper.

Detta är något som också framkommer i en ny rapport från Institutet för mänskliga rättigheter, som framför allt bygger på en webbenkät från hösten 2022. I den svarar 47 procent ja på frågan om man upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade i Sverige i dag. Bland dessa upplever i sin tur de flesta, 56 procent, att rätten till frihet från hat, hot och våld är hotad, följt av frihet från diskriminering och rätten till vård och omsorg.

Att hot och hat sticker ut är inte direkt överraskande, säger utredaren Anna Jacobson som har arbetat med rapporten.

– När jag tänker på vad vi ser i media så är det ingen stor chock, men att det sticker ut så som en hotad rättighet är oroande, det är en viktig grund för vårt samhälle att vi ska kunna känna oss trygga.

Risk för självcensur

Knappt hälften av de tillfrågade, 43 procent, upplever att det finns grupper av människor vars rättigheter är särskilt hotade. Här fanns möjlighet att precisera i ett öppet svar, och knappt hälften uppgav att ”utlandsfödda”, ”invandrare”, ”asylsökande” och ”flyktingar” är grupper som är särskilt utsatta. Också ”kvinnor”, ”hbtqi-personer”, ”samer”, ”muslimer”, ”judar”, ”personer med funktionsnedsättning” – med flera – förekommer ofta när grupper vars rättigheter ses som hotade nämns. Några uttrycker även en oro för vad de beskriver som att ”svenskars” rättigheter hotas.

Hat och hot i olika sammanhang kan å ena sidan drabba minoriteter som har skydd i de internationella konventionerna, där muslimer och judiska grupper är särskilt utsatta just nu. Men även civilsamhället mer brett är utsatt, konstaterar Anna Jacobson.

– Det finns en risk för att förtroendevalda, journalister och forskare börjar med självcensur och väljer bort vissa ämnen för att slippa hamna i hatstormar. Det är väldigt oroande i sig, självcensur är ett stort hot mot det demokratiska systemet.

God allmän kännedom

Anna Jacobson berättar att politikerna själva under veckans riksdagsseminarium också betonade de förtroendevaldas ansvar:

– Att hålla en schysst nivå på debatten utan behöva ta till hat, hot och påhopp. Det finns bättre sätt att prata om meningsskiljaktigheter på.

Enkäten från MR-institutet levererar inte bara nedslående resultat. De flesta svenskar är i alla fall medvetna om att de har mänskliga rättigheter: 63 procent svarade att de känner till sina mänskliga rättigheter ganska eller mycket väl, och endast två procent svarar att de inte alls känner till sina mänskliga rättigheter. Kännedomen om specifika rättigheter och hur de formuleras i internationella dokument konventioner är dock inte lika utbredd. De mest välkända rättigheterna är enligt undersökningen Barnkonventionen och FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Bland de som svarat på undersökningen finns också en relativt stor grupp som också upplever att det är svårt att få information om hur man utkräver sina rättigheter, om behovet uppstår. 23 procent uppger att man upplever att det finns hinder för att kräva sin rätt, och 43 procent uppger sig vara ovetande om huruvida det vore problemfritt eller ej.

– Det är inte helt tydligt hur vi ska tolka detta, det kan dels handla om att man tycker att det mesta funkar bra och då inte behöver sätta sig in i hur det fungerar, och dels att det faktiskt kan vara lite svårt. Bland de som upplever hinder upplever flest att myndigheter inte kan eller vill agera, att det kostar tid och pengar och på olika sätt är krångligt, säger Anna Jacobson.

Vill inte dra för stora slutsatser

Men att 63 procent är medvetna om sina mänskliga rättigheter, är det mycket eller lite? Det går att resonera om, menar Anna Jacobson.

– Många kanske har det så pass bra att man inte behöver fundera så mycket på det, förrän man faktiskt hamnar i en situation där ens rättigheter hotas eller kränks. Men vi försöker se den här rapporten som en startpunkt för vad vi ska undersöka vidare, snarare än att dra för stora slutsatser.

Inom kort planerar Institutet för mänskliga rättigheter att genomföra två högaktuella undersökningar om religiösa organisationers utsatthet, med studier av judiska och islamiska föreningar. Dessa kommer senare finnas med i underlaget för nästa års rapportering om hur Sverige efterlever konventionen mot rasdiskriminering.  

Urholkar demokratin

Människorättsorganisationen Civil rights defenders har stor erfarenhet av att pejla läget för demokrati och medborgerliga rättigheter. Chefsjurist John Stauffer tycker att MR-institutets rapport bekräftar en utbredd oro för att mänskliga rättigheter hotas.

– Det pekar på en negativ trend. Vi ser i våra egna undersökningar att oron för demokratin ökar. I år svarade 65 procent att man upplever att våra demokratiska grundprinciper hotats under de senaste 12 månaderna, vilket är en ökning med 25 procentenheter jämför med förra året, och det behöver man ta på allvar. Det faller på ansvariga beslutsfattare att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras och efterlevs i politiken, men den utveckling vi ser visar att den lagstiftning som presenteras i allt högre grad inskränker mänskliga rättigheter. Det ser vi som allvarligt, eftersom mänskliga rättigheter är grunden för en stabil demokrati, och när de hotas urholkas demokratin.

Samtidigt har Civil rights defenders undersökning visat att allmänheten i allra högsta grad tycker det är viktigt att leva i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.

– I princip alla svarade att man vill leva i ett demokratiskt land, och även om vi ser dessa tendenser till urholkning av demokratin så är den svenska demokratin fortfarande stark. Men det är viktigt att vara vaksam för att kunna se när rättigheter försvagas, och att man reagerar på det.

Kännedomen om mänskliga rättigheter, som enligt MR-institutets rapport alltså är god eller medelgod hos dryga 60 procent av de tillfrågade, tycker John Stauffer inte är ett tillräckligt bra resultat, men inte heller jättedåligt. För att öka kunskapen menar han att det inte räcker med olika utbildningar utan mänskliga rättigheter måste kopplas till aktuella samhällsfrågor.

– Frågorna behöver kläs i en MR-uniform för att vi ska kunna förstå att mycket av det vi pratar om handlar om våra rättigheter. Då kommer det ganska naturligt att kunskapen och förståelsen för vad mänskliga rättigheter är ökar. Men mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan, och det är istället andra frågor som är prioriterade. Mänskliga rättigheter prioriteras inte på samma sätt som tidigare.