För fyra år sedan ringde kyrkklockorna i Jönköping för att varna för fara. Det var när Svenskarnas parti demonstrerade och nazister marscherade på våra gator. Jag tror att det är dags att ringa i klockorna igen. Den 8 oktober presenterade klimatpanelen (IPCC) sin senaste rapport där de dels beskriver läget, dels ger en genomgång om vad som händer vid 1,5 respektive 2 graders uppvärmning. Kortfattat skulle man kunna tolka rapporten med tre ord: ”vi är körda”. Men det vore att göra det för enkelt för sig.
När klimatpanelen den här gången förtydligar skillnaderna mellan 1,5 grader och 2 grader är det inte med vaga ord som att extremväder nog blir vanligare eller att havsytan stiger mer ju varmare det blir. Nu går man igenom skillnader i punkt efter punkt. Om temperaturökningen planar ut vid 1,5 istället för 2 grader resulterar det i ungefär en decimeter lägre havsvattennivå som i sin tur drabbar ungefär tio miljoner färre människor (baserat på populationssiffrorna från 2010).
En och en halv grad istället för två resulterar i färre extremväder; ”bara” 70–90 procent av korallreven försvinner, istället för över 99 procent, och att ”bara” 6 procent av insekterna riskerar att få sin utbredning minskad med över hälften, istället för 16 procent.
I område efter område: skogsbränder, isutbredning, längden på vintrarna, värmeböljor, havsvattennivån, vattenkvalitet, marint liv, växtlighet, torka, översvämningar, malaria, denguefeber, allt det jag nämnt blir värre. Men det stannar inte där, listan är lång. Att hålla temperaturen nere till 1,5 grader kan bespara upp till flera hundra miljoner människor klimatrelaterade risker och fattigdom.
Saken är den, att vi kan göra något åt det här. Den mängd koldioxid vi hittills släppt ut kommer inte ta oss över 1,5 grader. Alltså räcker det med att vi bara gemensamt slutar släppa ut i dag. IPCC har lagt fram några vägar vi kan gå för att klara målen, i samtliga halverar vi i princip våra utsläpp till 2030 för att sedan vara på nollutsläpp 2050. Det räcker tyvärr bara om vi samtidigt hittar ett sätt att ta stora mängder koldioxid ur luften.
I december samlas världens länder återigen för ett större klimatmöte, COP24. Inför det mötet behöver världens länder höja sina ambitioner, kraftigt. Med nuvarande åtaganden inom ramen för Parisavtalet är vi inte i närheten av vare sig 1,5 eller 2 grader utan 3 grader. De tre graderna når vi i sin tur bara om länderna faktiskt gör det de säger att de avser att göra. Därför samlades EUs klimatministrar i tisdags för att bestämma vilken hållning EU ska ha under klimatmötet. Resultatet?
”EU ska till 2020 kunna kommunicera eller uppdatera sina åtaganden i enlighet med Parisavtalet”.
Det här är alltså dagen efter att IPCC presenterade att mänskligheten behöver göra förändringar i en omfattning som hittills aldrig skådats.
När man ser EU:s handfallenhet, trots en sommar av torka och bränder, när man ser arroganta världsledare som Trump, Putin och Orban tillåtas vid makten. När länder som Tyskland vägrar göra sig av med sitt brunkolsberoende och hoppet står till att världens samhällen inom 10 år gör en radikal omställning med hjälp av teknik som inte ens finns i dag.
Då är det lätt att bli modstulen, att ge upp. Men som en vis man sagt till mig: ”Det är aldrig för sent att ge upp.” Så låt oss vänta med det, vi har tid att ge upp sen, om 10, 20 eller 50 år. Låt klockorna ringa, för vi har en värld att rädda.
När det klimatförhandlas i EU står Sverige på den sida som ställer högst krav på sig själv.
Tramsargumenten i regeringsdebatten om vilket av de för små blocken som är störst, egentligen.
