Här lever fascismen

El Palmar hade kunnat vara vilken andalusisk by som helst. Tiden står stilla här. Vägen kantas av vetefält och olivplantager så långt ögat når, tills man är över den sista kullen och ser katedralen. De rikt dekorerade kyrktornen tittar ut över byn. Mellan kullarna ekar kyrkklockornas säregna melodier.

I El Palmar de Troya bor mestadels socialdemokrater, men invånarna har vant sig vid vallfärdande fascistiska katoliker från hela världen som besöker den palmarianska kyrkan. Palmarianerna bröt med Rom och utropade sin egen påve 1978.

Från katedralen har man utsikt över byn, men det är svårt att titta in. Katedralen är inhägnad med en sex meter hög mur, kantad med säkerhetskameror. Ingången är en enorm bronsport med en liten lucka där dörrvakten skeptiskt tar emot besökare. Sekten misstror omvärlden och det är svårt för journalister att få inblick.

En helig uppenbarelse

Kyrkans namn är Den karmelitiska orden av det heliga ansiktet, och den tillkom 1968. Fyra flickor från byn sa sig ha sett jungfru Maria i en buske där katedralen i dag står.

Nyfikna katoliker sökte sig till platsen. Många hade egna uppenbarelser och med tiden blev det tydligt att den nya rörelsen leddes av Clemente Domínguez y Gómez och Manuel Alonso Corral från det närbelägna Sevilla, senare vigda till påvar i kyrkan.

På kort tid blev kyrkan en knutpunkt för konservativa katoliker som var missnöjda med Vatikanens progressiva reformer under 60-talet, via det Andra vatikankonciliet. Årtiondets turbulens sågs som ett tecken på jordens stundande undergång. Pilgrimer från hela världen flockades i byn.

I en andalusisk by som El Palmar de Troya känner alla vanligtvis varandra. Men här lever två samhällen sida vid sida utan kontakt. I princip alla palmarianer kommer utifrån, de flesta från andra länder. Det bor cirka 20 inflyttade palmarianska familjer här. I det annars välkomnande samhället hälsar inte grannar på varandra.

”Vi är kyrkans fristad”

– Du filmar inte, va? För du får absolut inte ta några bilder här, vi skyddar våra anhängare från dem som vill skada oss, förklarar 75-årige Jorge från Chile.

Misstankarna är många när vi besöker den palmarianska kyrkan. Väl inne stängs bronsportarna och man får inte röra sig fritt i kyrkans område. Men även om tilliten är svag finns en nyfikenhet på utomstående och Jorge delar med sig av sina tankar.

– Vi är kyrkans fristad i en apokalyptisk tid. Vi skapades av himmelska mysterier när Rom förföll i andlig dekadens. Frimurarna, kommunisterna och judarna kom dit för att infiltrera kyrkan. De slutade uppoffra sig för Gud, säger han.

Jorge syftar på Vatikanens reformer, som avskaffade mässan på latin. Tillsammans med sin fattiga mamma åkte han 1982 till El Palmar på pilgrimsfärd från Chile, efter att ha haft kontakt med missionärer. Där träffade han sin nuvarande spanska fru och 1983 flyttade han dit permanent. I dag har de åtta barn. Jorges mamma blev nunna i kyrkan och ligger begravd på den undanskymda kyrkogården.

– Fyra av mina barn har lämnat kyrkan, de är fria att välja vilken väg de vill. Det är en fråga om tro. Lyckligtvis får jag i dag ha kontakt med dem, påven har gett mig den tillåtelsen, berättar Jorge glatt.

Jorge är en kortväxt, pratglad äldre man med en rökig röst, tidigare dörrvakt i kyrkan. Han är stolt över sin son som varit präst i tio år. Men de får inte prata med varandra utanför kyrkans fyra årliga högtider, och då endast i 15 minuter.

Segregerad högtid

Det är El Palmar de Troyas viktiga helgonhögtid ”Vår fru av berget Karmel”. 300 hängivna eremiter till jungfru Maria står innanför kyrkans murar. Kvinnorna står till vänster och männen till höger om palmallén som leder från murens bronsport till kyrkans utsmyckade, stängda dörrar.

Kvinnorna bär bruna blusar och kjolar eller klänningar som når ner till anklarna. De får inte bära byxor och huden ska täckas ut till händerna och upp till halsen. Håret täcks med en brun, beige eller svart sjal. Männen bär finskor, kostymbyxor och sidenskjortor i den bruna, karmelitiska färgen, instoppade i byxorna. Alla skjortknapparna måste vara knäppta och jeans tillåts inte. De får inte heller ha långt hår, örhängen, piercingar eller tatueringar.

– I vår kyrka ska du vara välklädd som på ett bröllop. Utanför högtiderna klär vi oss inte i brunt, men respekt är mycket viktigt, säger 31-årige Alejandro.

Alejandro är en av Jorges söner, född och uppvuxen i El Palmar de Troya. Han är en blyg person som är mer intresserad av att prata fotboll än jordens undergång. Han jobbar på kyrkans äldreboende i Friedenweiller, Tyskland, där de tar hand om 15 äldre palmarianer.

Tyskland är ett fäste, tillsammans med Irland. 28-årige Stephen vallfärdade till byn från Irland för högtiden, med sin spanska fru och tre barn. Han ursäktar sin knaggliga spanska.

– Världen som den är i dag är katastrofal och den romerska kyrkan gör ingenting. Irland var väldigt katolskt innan men på sistone har det blivit dåligt. Nu har vi laglig abort och dålig moral, säger Stephen.

Likt alla palmarianer vi träffar, föddes han in i kyrkan.

Två skilda världar

Timmarna före palmarianernas högtidsfirande bakom de höga murarna samlas byn i den angränsande katolska kyrkan för en öppen procession för jungfru Maria. Brunklädda palmarianer tittar på på avstånd.

Sekten lever ett avskärmat liv, förbjudna att ha nära kontakt med icke-palmarianer. Nästan alla bor nära katedralen. Ska de äta ute gör de det på samma restaurang, känd som deras krog.

Tvärs över gatan driver 25-årige Samuel den enda trendiga baren i El Palmar, där tatuerade ungdomar röker cannabis och dricker öl mittemot pilgrimerna. Hans vän Esteban är en av Jorges söner som lämnat kyrkan, men Esteban pratar inte med journalister. De växte upp tillsammans, men när de blev äldre fick de inte längre ha kontakt. Då Esteban lämnade kyrkan sökte han upp Samuel.

– Palmarianerna rör sig som om vi inte finns, de hälsar inte på oss. De lever i en annan värld och vill inte ha med samhället att göra. 20 familjer bor här, men inte ens barnen får ha relationer med klasskamraterna, förklarar Samuel.

Samuels granne är en av de kvinnor som såg jungfru Maria 1968. Hon förklarar att hon inte vill prata eller påminnas om detta.

Byns invånare har ingen klar bild av vad som egentligen hände, men kyrkan är här för att stanna, menar borgmästaren Juan Carlos González García, som har vuxit upp i skuggan av katedralen.

– De här kvinnorna har inte velat prata med någon på 50 år, inte ens deras makar vet vad som hände. De som lyckades dra nytta av situationen var väldigt smarta, för de skapade detta, säger Juan Carlos.

Borgmästaren berättar att byn alltid varit väldigt fattig. Den byggdes av politiska fångar under Francisco Francos fascistiska diktatur, som varade från 1939 till 1975. Palmarianerna tog läkare till byn och gjorde mycket för att hjälpa. Ändå är det få i samhället som delar palmarianernas värderingar. Av 1 100 röster i senaste valet fick högern endast sju. Resten gick till socialdemokraterna och vänsterpartiet.

– Att de är fascister påverkar inte oss, för vi har ingen relation med kyrkan. Jag hade velat att kyrkan var mer öppen, men de stör inte. Det största problemet var när de reste statyn av Franco på framsidan av kyrkan, då ingrep jag. Det är emot lagen, säger Juan Carlos.

Bland de första som helgonförklarades i den palmarianska kyrkan var just Franco. Den förra påven Gregorio XVIII lät bygga statyn 2014. I dag står diktatorn bakom kyrkan, innanför inhägnaden. Det är en tre meter hög staty av den annars kortväxta Franco, iklädd militäruniform, med en gyllene gloria runt huvudet.

Juan Carlos förklarar att 50 pilgrimer kommer under den karmelitiska högtiden och runt 150 till påsk. Stephen är en pilgrim som regelbundet vallfärdar till kyrkan och den palmarianska krogen.

Han svettas i sin varma uniform, och säger att han skulle haft mindre kläder om det tillåtits.

– Vi bor på jorden, men vi är inte en del av världen. Vi måste leva och arbeta, köpa hus, bil och så. Men vi lever avskilda från livet. Världen är en förvisningsort för oss, utan andlighet, religion eller moral. Det finns många faror som vi skyddar oss från, som internet och tv, berättar Stephen.

En ”master plan”

Carlos de Andrade berättar att nya anhängare är vilsna, på jakt efter en mening med livet. Han själv föddes i en inflytelserik brasiliansk familj och jobbar i dag som kyrkans dörrvakt. Carlos har hela tiden ett brett leende på läpparna.

– Frimurarna och judarna har en komplott som förstört allt. Med satanistiska redskap förstör de kyrkan, via drogbruket, det dåliga modet och pornografin. De vill försvaga människan och bryta upp kärnfamiljen, menar han.

Likt många andra palmarianer är han öppet antisemitisk. Hans son heter också Adriano, berättar han, och lämnar över en broschyr från kyrkan. Om frimurarnas ”master plan”. På framsidan av den 40-sidiga, tättskrivna boken finns bilder på jungfru Maria, Jesus och den palmarianska katedralen. Var är den riktiga kyrkan? heter boken, och svaret är: i El Palmar de Troya.

Utgångspunkten är idén att frimurarna konspirerat att förstöra mänskligheten genom att störta den katolska kyrkan. De kopplar samman kommunismen med judendomen och frimurarna till en stor komplott som infiltrerat Vatikanen och tillsatt sina egna påvar. Så här skriver kyrkan:

”Satans synagoga, som med tiden kallats frimurarna, grundades under Kristi tid av judarna som, efter att ha mördat Jesus, blev den heliga kyrkans värsta fiender och började sprida oordning i världen. Genom århundranden infiltrerade de sig listigt i kyrkan och de katolska regeringarna för att inifrån förstöra kyrkan som Jesus grundat.”

Rika donatorer

De tror att den romerska påven Paulus VI hölls fången av frimurarna, och mördades 1978. Därför valdes Clemente Domínguez y Gómez av Jesus till efterträdande påve. Han blev palmarianernas första påve, med namnet Gregorio XVII.

Således kunde grundarna inplantera sekten i byn och bygga upp dess apokalyptiska världssyn. De väntar sig att tredje världskriget ska straffa världen för allt syndande. Då kommer människan söka sig till den rätta tron i El Palmar de Troya.

Palmarianerna hade en gång stora ekonomiska tillgångar. Rika donatorer från USA, Schweiz, Österrike och Tyskland gav pengar, och anklagelser om pengatvätt har framkommit. Allt investerades i pompösa utsmyckningar.

Statyn av Jungfru Maria som paraderas under högtiden är över tre meter hög och bärs runt kyrkan på en vagn täckt med silver. Hon bär en klänning sydd av guldtråd, med ädelstenar överallt. Statyns ansikte är av elfenben och guldkronan är stor. Inne i kyrkan är lyxen lika slående.

En ledande expert på den palmarianska kyrkan är Magnus Lundberg, professor i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet. För Magnus var grundarna Clemente och Manolo utomstående opportunister som såg möjligheten att förvandla en lokal, mystisk händelse till den institutionen det är i dag. De var kyrkans första påvar, döpta till Gregorio XVII och Petrus II.

– De var parhästar: Gregorio fick uppenbarelserna och Petrus var administratören, hjärnan. Petrus var utbildad jurist och hade en masterexamen i marknadsföring. De var väldigt olika typer. Gregorio var en enkel figur med kontorsjobb, sen hade vi den listiga advokaten Petrus, säger Magnus Lundberg.

Kyrkan har tidigare varit stark, men både resurserna och engagemanget minskar. Tidigare ägde de många fastigheter runtom i Europa, men i dag finns lite kvar. De har sålt nästan allt och kyrkorna runtom i Spanien har stängt. Magnus uppskattar antalet medlemmar till 1 500, och Nigeria är det land där de är flest.

– Med Gregorio blev Palmar de Troya internationellt. Ortsbefolkningen är ju väldigt trötta på de här jobbiga människorna. I ganska stor utsträckning är det folk långt bortifrån som blir prästvigda. Det vore förvånande om ens tio procent var spanjorer, förklarar Magnus Lundberg.

En fängslad påve

Under högtiden i kyrkan spelas den spanska nationalsången många gånger. Vissa anhängare gör fascistiska hälsningar med sträckt arm, andra sjunger med. Sekten anser Franco vara en katolsk kung som räddat landet från kommunismen. De tror inte att han mördat hundratusentals politiska fångar.

– Att regeringen vill flytta Francos rester från hans grav i Valle de los Caídos är en provokation. Kommunisterna försöker vrida tillbaka klockan till inbördeskriget, men vill de ha krig, är det vad de kommer få, säger Jorge.

Den tredje påven var en fascistisk militär som hade sökt sig till kyrkan. Som Gregorio XVIII styrde han från 2011 till 2016 med järnhand. Många kastades ut, däribland Jorge. Sen övergav påven kyrkan i en lyxig BMW tillsammans med Nieves, en nunna som sedan blev hans fru. Numera är båda fängslade några kilometer bort.

Efter två år i rampljuset bröt de sig in i kyrkan i juni, iklädda rånarluvor. Väskorna var fyllda med handfängsel, knivar och andra verktyg. I kyrkans källare, under den dagliga mässans gång, stötte de på fader Silvestre och tumult uppstod. Alla tre blev knivhuggna och Ginés var nära döden. Inkräktarna bröt fader Silvestres ben och slog honom i huvudet med en hammare.

Under högtiden paraderar Silvestre som krigshjälte, i rullstol med bandage runt huvudet.

– Vi förstår fortfarande inte varför. Vi vet inte om det var för pengar, dokument eller något annat. När sådant här händer ses vi tråkigt nog som en absurd sekt, som något löjligt och överspelat, säger Jorge.

Efter processionen går samtalet direkt till fotboll. Ingen missade en match under VM. Palmarianerna går till videorummet för internutbildning och besökaren får lämna området. Vardagen fortsätter i den palmarianska kyrkan.