Glöd · Ledare

Läggdags i tunnelbanan

Vi har firat en kompis födelsedag i Högdalen och på väg till tunnelbanan hinner vi precis handla innan Matdax stänger. Utanför affären sitter ett barn på ungefär sju år med en liten hund. På marken, lutad mot väggen, stilla, med halvslutna ögon och för lite kläder på sig. Det är något som inte stämmer.

Om han sitter kvar när vi kommer ut ska jag fråga om han behöver hjälp, tänker jag. Det gör han inte, men på väg ner mot tunnelbaneperrongen ser vi honom igen. Han ligger hopkurad på en stor väska med hunden bredvid sig. Lite bakom honom sitter en kvinna med ett litet barn invirat i ett täcke. Barnet gnyr och mamman hyschar.

De har en barnvagn med sig, tungt lastad med väskor och kassar med kläder, leksaker, prylar, en liten gitarr i ett fodral av fuskpäls. Skräp och gamla pet-flaskor. Snabbt hoprafsat, tröjärmar, toapapper och små traktorhjul hänger ut ur kassarna. De kanske är på väg hem, men det ser inte ut som om de är på väg någonstans. Det ser ut som läggdags i barnfamiljen. På Högdalens tunnelbanestation.
Tåget mot Hagsätra kommer och går. Vi pratar om ifall vi ska göra något. Men de kanske bara har varit ute på en resa? Eller väntar på någon? Så kommer nästa tåg, vårt tåg, och vi åker hem.

Allt fler barnfamiljer blir hemlösa, ser jag nästa dag på SVT. Jag vet inte om familjen på Högdalens tunnelbanestation är en av dem, men kanske.

Kronofogden skriver att 392 barn blev vräkta förra året, men barnen utan hem är fler än så. Enligt tidningen Dagen är det 24 000 barn som har hemlösa föräldrar. Det betyder inte alltid att barnen inte har tak över huvudet, men ibland betyder det precis det.

Orsakerna varierar. Det är ensamstående föräldrar som blir vräkta när de inte kan betala hyran. Föräldrar som flyr med barnen från en våldsam partner och inte har någonstans att ta vägen. Eller som inte hittar en ny bostad när andrahandskontraktet går ut.

Socialtjänsten brukar försöka hjälpa till om familjen har kontakt med dem, men ibland går det inte.
– Ibland får vi veta sådant väldigt sent när familjen redan står inför fullbordat faktum och då är det inte alltid vi får med oss hyresvärden, säger Hanna Jakhammer på socialtjänsten i Skarpnäck till Mitti.

I Stockholm finns en tak-över-huvudet-garanti – alla som inte har någon bostad ska åtminstone kunna få någonstans att sova. Några hundra barnfamiljer bor på hotellhem, vandrarhem, campingplatser. Men att kunna ta hunden med sig är ingen självklarhet, inte på kvinnojourerna heller.

Men hur kan det vara så att socialtjänsten måste förlita sig på hyresvärdens goda vilja?

Hur kan rätten att bli rik på andras behov av bostad gå före rätten att bo och barnens rätt till en trygg uppväxt?

Det kan hänga ihop med sambandet mellan rikedom och makt – de som stiftar lagarna är sällan de som har verkliga erfarenheter av att inte ha någonstans att bo. Men ändå. ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster” står det i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Vi borde börja där och sedan se på vem som ska äga bostäderna och hur den ekonomin ska se ut.

Björn Söder är inte vår talman, ens till namnet.

Stockholmspolisen planerar en storsatsning – mot dans i skogen.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV