Energi · I blickfånget

”Statligt övervåld var vardagsmat”

Themba Hadebe/AP/TT | Arbetarrörelsen i Sydafrika kämpar för bättre löner och villkor.

Isobel Frye växte upp i Sydafrika under apartheidtiden och kämpade mot systemet redan i skolan. I dag driver hon den ideella organisationen SPII som kämpar för demokrati och ekonomisk rättvisa i landet. De förespråkar basinkomst som en viktig del av lösningen.

Det är gråmulet utanför ABF huset på Sveagatan i Stockholm. Här och var träder höstens toner fram i trädkronorna. Genom fönstret till kafét fångar Isobel Fryes klarröda hår och intensiva blick omedelbart min uppmärksamhet. Vi ler, hälsar och sätter oss ner på uteserveringen.

Isobel Frye har kommit till Stockholm efter en inbjudan från Svenska kyrkans internationella arbete, för ett informellt möte med svenska civilsamhällesorganisationer som jobbar med social och ekonomisk rättvisa internationellt. För dem har hon berättat om läget i södra Afrika och om Studies in poverty and inequality institutes (SPII) verksamhet. Tanken, säger hon, är att öppna upp för möjliga samarbeten, erfarenhetsutbyten, samt att organisationerna ska få en lägesanalys för området där de verkar. När vi träffas har hon precis lämnat mötet, och är väldigt röksugen, berättar hon med ett skratt.

Barn under apartheid

Isobel Frye föddes och växte upp i Kapstaden i Sydafrika under apartheid som barn till en anglikansk präst. En man hon säger gav henne en idé om vad rättvisa var i ett land där den inte fanns. Under skoltiden på 80-talet tog hon sina första steg i aktivismen.

– Statligt övervåld var vardagsmat. Våra skolor var uppdelade, segregerade efter hudfärg, men vi hade ungdomsrörelser. Militären var i många av townshipskolorna och dödade och fängslade. Så både när man organiserade sig och demonstrerade så greps man och tillbringade lite tid i fängelse, säger Isobel Frye nästan som om det vore helt normalt.

Juridik studier

Kanske var det denna kamp mot de orättvisa apartheidlagarna som ledde henne till juridikstudier vid Kapstadens universitet. Själv finner hon det svårt att sätta fingret på vad som varit det dominerande inflytandet till hennes val, något hon ser som mer komplext. Hennes tid på universitetet var en omvälvande tid för hela Sydafrika, under höjden av protesterna mot apartheid.

– 90-talet var underbart. Det var en underbar tid för att tänka på idéer om frigörelse och frihet och vilken typ av samhälle vi ville ha efter apartheids förtryck. Jag studerade konstitutionell lag medan konstitutionen höll på att skrivas. Vilket också var fantastiskt för ett ungt och radikalt sinne, berättar Isobel Frye och lyser upp.

Efter universitetstiden gav hon sig in i affärsjuridiken och flyttade till Storbritannien i ett par år. När hon återvände kändes det som om det gick att göra normala saker, som att koppla av på helgerna. Först runt millennieskiftet började det bli allt mer uppenbart att landets politiker inte genomfört de förändringar som folket ville se. Fattigdom och arbetslöshet hade förblivit enorma problem.

– Efter åtta års praktik kom jag till insikten att lag och rättvisa ligger väldigt långt ifrån varandra.

Moraliskt uppvaknande

Själv hade Frye inga klara svar på vad som skulle göras men hon visste att hon inte kunde fortsätta att upprätthålla lagar som tjänade en liten privilegierad grupp – storföretag och de som hade råd med advokat. Samtidigt genomgick Isobel Frye vad hon beskriver som ”ett moraliskt uppvaknande”, varpå hon gick med i kommunistpartiet och arbetarrörelsen. I dag är hennes självbild starkt präglad av kollektiv tillhörighet. Med arbetarkampen kom också en känsla av läkande.

– Att jobba för arbetarrörelsen lärde mig att det är bättre att arbeta genom strukturer. Visst kan det finnas en individ med en bra idé, men du måste också ha förmågan att se dig själv och din egen plats i ett bredare kollektiv som specifikt leds av de som främst berörs av frågan, förklarar Frye med ett allvar i sin isblå blick.

Numer är Isobel Frye chef för Studies in poverty and inequality institute (SPII), i Johannesburg, Sydafrika, en ideell organisation hon grundat och som delvis finansieras av Svenska kyrkan. SPII:s syfte är att bekämpa den utbredda fattigdomen i landet och i regionen som helhet för att öka demokratin och den sociala och ekonomiska utvecklingen. De förespråkar basinkomst som en viktig del av lösningen.

Precis innan besöket i Sverige har Isobel Frye varit på en basinkomstkonferens i Tammerfors i Finland, där hon suttit i en panel anordnad av Unicef för att diskutera universellt införande a basinkomst, steget bortom piloter och analyser. Mycket har hänt de senaste tio åren, konstaterar hon med ett leende.

– En mängd pilotprojekt har tagit fram grundlig data, och allt fler beslutsfattare deltar. Skottland hade en betydande delegation på plats då landet påbörjar pilotstudier inom kort.

Pilotprojekt 2008

Basinkomstdebatten och -rörelsen har kommit mycket längre i södra Afrika än den har i Europa – exempelvis genomfördes ett av världens första pilotprojekt 2008 i Otjivero i Namibia. En stor del av förklaringen går att finna i de ekonomiska förutsättningarna. Länderna i regionen har många likheter när det kommer till hur deras resurser tas tillvara på. Man exporterar råvaror som rikare länder sedan förfinar och tjänar de stora pengarna på. Detta gäller särskilt gruvdriften (en potentiell resurskälla för basinkomsten) som numer anställer färre och färre.

Hög arbetslöshet och stora ekonomiska klyftor är också normen. Sydafrika har de största i världen, och Namibia, Botswana, Zambia, Lesotho och Swaziland återfinns alla i topp tio. Redan i maj 2002 rekommenderade en statligt tillsatt granskningskommitté att basinkomst borde införas i Sydafrika.

– Regeringspartiet, ANC, står i dag relativt ensamma som tveksamt inställda, förklarar Isobel Frye och tar ett bloss på sin cigarrett.

Deras närmaste allierade i fackföreningsrörelsen (Cosatu – landets största fackföreningsfederation), civila ledare bland de mer politiserade delarna av samhället, ANC-trogna intellektuella samt oppositionspartiet Democratic alliance (som främst företräder rikare delar av samhället) är alla för.

Men det finns även motstånd bland fackföreningarna. Där handlar det ofta om en rädsla att förlora eller få en mindre andel av det välfärdssystem man kämpat till sig genom hårda konflikter. Därför arbetar SPII för att skapa förändring genom att förse makthavare med fakta.

– Världsbanken och Internationella valutafonden har nyligen medgivit att införandet av basinkomst “inte är en dålig idé”, berättar Frye med ett stort skratt. Det är en stor seger i arbetet för att övertyga andra.

Pott för basinkomst

Framöver ligger fokuset främst på det strategiska arbetet att skapa allierade i de sektorer som just nu är emot basinkomst på grund av okunskap eller rädsla. Hon vill även se till att regeringspartiet, ANC, inför nästa års val fokuserar ordentligt på omfördelningspolitik – inte bara av land utan även inkomst. Särskilt fördelningen av den rikedom som ansamlats genom apartheid, vilken Frye anser bör ingå i en pott för basinkomst.

– SPII lanserar även ett nytt index för fattigdom, ett som rör sig bort från överlevnadsmåttet på fattigdom mot nivåer som innebär att en människa har ett värdigare liv, säger hon.

Isobel Frye är inspirerande att lyssna på. Hon har gjort mycket och överblickar lätt bakgrunden för basinkomströrelsen och var den nuvarande kampen utspelar sig i Sydafrika och regionen. Mot slutet av intervjun undrar jag om hon någonsin slappnar av (aktivism kan vara utmattande) och hon skrattar. Hennes svar är betryggande.

– Jag försöker följa vad min tolvåriga dotter håller på med, vilket just nu är slime.

Isobel Frye

• Född 1971 i Kapstaden, Sydafrika.
• Grundare och vd för Studies in poverty and inequality Institute (SPII) i Johannesburg, Sydafrika.
• Studerade juridik och skatterätt på Kapstadens universitet.
• Jobbar just nu bland annat för att basinkomst ska införas i Sydafrika samt samtliga femton andra medlemsländer i Southern African Development Community (SADC).