Skräpet som går under radarn

Elavfall är den snabbast växande typen av avfall i världen. Under 2016 producerades 44,7 miljoner ton elavfall i världen, vilket motsvarar cirka 4 500 Eiffeltorn. Detta enligt siffror från rapporten Global E-waste monitor 2017, som ges ut av bland annat FN-universitetet. 27,5 procent av dessa, eller 12,3 miljoner ton, står Europa för.

Trots att elavfallet också klassas som farligt avfall hamnar det mesta utanför ett kontrollerat återvinningssystem. Vart exakt allt tar vägen är omöjligt att spåra, men man vet att mycket hamnar i Afrika och Asien, där det mesta tas omhand utanför det officiella systemet.

FN-universitetets rapport visar att den officiella mängden insamlat och återvunnet elavfall i Afrika under 2016 totalt uppgick till 4 000 ton, vilket motsvarar noll procent av de 2,2 miljoner ton som produceras där. I Asien återvanns 15 procent, men av en betydligt större mängd: 2,7 miljoner ton av totalt 18,2 miljoner ton uppkommet avfall.

Mycket går till spillo

Totalt räknar man med att 80 procent av elskrotet i världen ”försvinner från radarn”. Att så mycket hamnar utanför ett system där det tas omhand korrekt innebär ett enormt hälso- och miljöproblem i dessa länder. Produkterna innehåller flera hälsofarliga ämnen såsom flamskyddsmedel och tungmetaller, vilket innebär att de klassas som farligt avfall som absolut inte ska behandlas och återvinnas utanför regelrätta anläggningar.

Ett annat problem är att mycket av innehållet som hade kunnat användas i nya produkter går till spillo. En rad av de komponenter som finns i dagens elektronikprodukter, som mobiler och datorer, innehåller sällsynta jordartsmetaller och konfliktmineraler, där brytningen kopplas samman med väpnade konflikter, tvångsarbete och inhumana arbetsvillkor.

Europa är den kontinent som samlar in mest i världen och det är tack vare att det finns ett producentansvar. WEEE-direktivet, som tillkom 2003 och implementerades i Sverige 2005, innebär att de företag som sätter en produkt på marknaden ansvarar för att det också ska finnas ett system som samlar in och återvinner produkten när den är förbrukad. Men trots det uppskattas så mycket som 65 procent av elavfallet på den europeiska marknaden hamna utanför den officiella insamlingen. Det visar en rapport som gjorts av CWIT, ett samarbetesprojekt mellan bland annat Interpol, WEEE Forum (en sammanslutning av 36 europeiska länders producentansvarsorganisationer) och FN-universitetet.

Återvinns på fel sätt

Rapporten, som baserar sina siffror på 2012 års statistik, visar hur större delen av de 65 procenten som inte tas upp av den officiella insamlingen, 3,15 miljoner ton, återvinns i Europa på ett inkorrekt sätt. 1,15 miljoner ton beräknas exporteras ut ur Europa. Dessutom uppskattas 750 000 ton plockas isär för utvinning av värdefulla delar för att sedan exporteras vidare till framför allt Asien. Ytterligare 750 000 ton beräknas hamna i de vanliga soporna.

I Sverige är det den icke-vinstdrivande organisationen El-kretsen som står för insamlingen av det mesta elavfallet och alla batterier. Det svenska producentansvaret började gälla redan 2001, alltså fyra år tidigare än EU-direktivets införande. Med detta som utgångsläge, samt avtal med samtliga landets kommuner och drygt 1 700 anslutna företag, har man skapat ett system som internationellt sett har blivit något av ett föredöme.

– Vi har en bra lagstiftning och tydliga roller och ett bra samarbete. Jämför du med exempelvis Storbritannien så har de motsvarande 40 olika ”elkretsar”, och då är det klart att det är svårt att få en bra helhetsbild av situationen, säger Mårten Sundin, marknadsansvarig på El-kretsen.

De svenska siffrorna är betydligt bättre än Europagenomsnittet. I rapporten Global E-waste monitor listas alla länders uppkomna elavfall, och där beräknas svenskarnas elavfall till 21,5 kilo per person år 2016, vilket innebär att 69 procent samlades in i det officiella systemet. Detta var det tredje bästa resultatet i Europa efter Schweiz och Norge.

– Många länder har haft svårt att nå upp till direktivets mål att samla in 4 kg elavfall per invånare, medan Sverige ligger runt 15–16 kg per person och år. Men det är ändå inte tillräckligt, säger Mårten Sundin.

Men att beräkna uppkommet elavfall innebär komplexa uppskattningar kring hur mycket som årligen sätts på marknaden och på produkters livslängd, så vad som händer med allt som inte officiellt samlas in är svårt att veta. Vad ligger kvar i byrålådorna och vart tar resten vägen?

Ulrika Hagelin jobbar med gränsöverskridande avfallstransporter på Naturvårdsverket. När det gäller elavfall, som generellt klassificeras som farligt avfall, är export utanför Europa och OECD-länderna förbjudna.

– Men det kan ju också röra sig om begagnade produkter, vilka är tillåtna, och det där är ett dilemma: ska det ses som avfall eller inte? säger hon.

Många typer av avfall

Bland de transporter som finns redovisade i statistiken över illegala gränsöverskridande transporter hittar man många typer av avfall. Vanligast – efter en stor kategori övrigt – är bildelar och skrotbilar, följt av elektronik, där även kylskåp och frysar ingår.

– Det är allt möjligt i de transporter som stoppas. Jag får ofta frågan om hur vanliga illegala transporter är, men det är svårt att säga. Dels är det ju ett väldigt stort flöde av transporter totalt sett och fysiska kontroller görs ju långt ifrån av allt som transporteras. Att hitta de olagliga avfallstransporterna bland alla transporter som går är en utmaning för de få tillsynsmyndigheter som jobbar med detta område. Resurserna är ju små och behovet av kontroller stort.

Statistiken visar dock på att fler och fler illegala avfallstransporter hittas på senare år.

– Den ökning vi ser beror på att kontroller och tillsyn ökat de senaste tio åren och inte på att antalet illegala transporter ökar. Tillsynsmyndigheterna har jobbat mer aktivt med kontroller och hittat sätt att hitta de illegala transporterna. Men eftersom det är så mycket transporter totalt sett som går till och från Sverige hela tiden är det ju i princip omöjligt att hitta alla illegala transporter. Det är som att leta efter en nål i en höstack. Men går man ut och letar hittar man, säger Hagelin.

Anledningen bakom transporterna är i många fall ekonomiska intressen. FN-universitetet uppskattar att det totala värdet på allt råmaterial i elavfallet i världen uppgår till 55 miljarder euro.

– Man kan bli fundersam ibland hur någon kan tjäna pengar på något som exempelvis ska till Ghana och som i våra ögon inte är värt någonting. Men uppenbarligen har detta ett värde där. För några år sedan skickades många begagnade kylskåp till Ghana och där kanske du kan få 1 000 kronor per kylskåp för att ett nytt är jättedyrt. Det som vi i rika Sverige tycker är skräp behöver inte vara det där. De kan göra ett fungerande kylskåp av tre trasiga, säger Ulrika Hagelin.

Avfall i någon annans land

Likafullt blir även dessa begagnade produkter i ett senare skede till avfall i det mottagande landet, som många gånger inte har ett lika utbyggt återvinningssystem som länder som Sverige.

– Jag har varit på internationella konferenser där man frågat representanter från afrikanska länder om de tycker det vore bra om Europa helt ströp tillförseln av det begagnade flödet. Det ansågs dock inte som en bra idé eftersom det finns en stor marknad för den begagnade elektroniken som många är beroende av i dessa länder. Samtidigt är det ju också bra ur miljösynpunkt att saker används fler gånger. Men de skulle samtidigt behöva bygga upp ett eget fungerande återvinningssystem för att bättre kunna ta hand om sitt avfall så att inte allt läggs på växande deponier, säger Ulrika Hagelin.

Mobiler återanvänds

Men gamla produkter som inte används längre tar också andra vägar. Numera har de stora teleoperatörerna erbjudanden om att lämna in gamla telefoner och få rabatt på nya. Vi mejlade de fyra största och frågade vad som händer med dessa mobiler. Tre och Telenor svarade, medan Tele2 hänvisade till sin hemsida och Telias svar uteblev helt. Sammanfattningsvis kan man säga att mellan 95 och 99 procent av dessa inlämnade telefoner uppges återanvändas. De skickas till olika länder runtom i Europa. Telenor svarade att man huvudsakligen skickar mobilerna till Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Baltikum. Tre svarade att försäljningen sker lokalt i Sverige men också inom Norden samt övriga Europa. ”All försäljning sker i dagsläget inom Europa och utöver Norden är Östeuropa en subregion som har stort intresse i denna typ av enheter”.

Mårten Sundin på El-kretsen menar att denna typ av återanvändningskedja kan ses som både bra och dålig.

– Det är en stor skillnad på de telefoner som mobiloperatörerna samlar in och de som vi får in. De som lämnas till oss kan betraktas som skräp och är i genomsnitt minst sju år gamla, alltså så pass gamla att de varken har ett ekonomiskt eller personligt värde kvar.

Han menar att det alltid är bra att produkter kan få en extra livscykel innan de kasseras, men det finns två problem som han ser det.

– Dels tappar man statistiken på dem och dels vet man inte hur de hanteras i slutändan. Man kan misstänka att det inte sker på ett lika bra sätt som här. Runt om i Asien och Afrika hanteras elavfall till stor del inom den informella sektorn, ofta helt utan hänsyn till hälsa eller miljö, säger han.

Men även om en återvinning i Sverige sker på ett korrekt sätt är det långt ifrån alla komponenter som blir till ny råvara. Christer Forsgren, teknik- och miljöchef på återvinningsföretaget Stena Recycling International förklarar att det i princip bara är guld, silver, platina och koppar som återvinns ur mobiltelefoner och liknande produkter, beroende på det höga värdet. Även järn och aluminium återvinns – de är enkla att sortera ut med olika typer av magneter. Andra metaller och mineraler finns i så små mängder att det blir olönsamt.

– Metallvärdet i en mobil ligger i dag på ungefär en dollar. Det är för att man har lärt sig att göra allt tunnare lager av metallerna, och värdet minskar hela tiden, säger Christer Forsgren.

Pressa tillverkarna

Han menar att det producentansvar som i dag finns i Sverige och Europa inte blir effektivt, eftersom det inte sätter tillräckligt stor press på producenterna att designa produkten för att effektivt återvinna de komponenter som skulle göra störst samhällsnytta. Ett exempel är tantal som utvinns från coltan och räknas som en konfliktmineral.

– Det finns ingen i världen som återvinner tantal i dag, säger Christer Forsgren.

Detta då producentansvaret har satt som mål en viss procentsats av vikten som återvinningsgrad, beroende på typ av produkt, inte vilka komponenter som ska återvinnas.

– Så länge man har ett kollektivt producentansvar där regeringen inte har styrmedel och straffsanktioner som ger tillräckliga incitament för företagen att börja arbeta med mer hållbara, långsiktiga lösningar så kommer det inte att förändras. Det som verkligen skulle behövas är att man ökar funktionsförsäljningen istället för att sälja grejer. Om produkter som bilar eller tv-apparater skulle produceras med målet hyra ut dem för att sedan ta tillbaka dem så skulle designen av produkterna se ut på ett helt annat sätt. Men förutsättningarna för att göra det finns inte i det ekonomiska system vi har i dag, säger Christer Forsgren.