Rösterna från förorten duger inte åt högern

Fåglar demonstrerar, nazister sjunger, en leopard jagar en citronfjäril genom centrum. Jag går runt i min förort under en mattgrå morgonhimmel i tystnad och ensamhet. Hösten har kommit. Det är kyligt i luften i vår upp-och-nervända värld.

Vid Järvafältet betar en hjord elefanter i gräset. Antiloper leker med tigerungar. Jag tuggar solrosfrön. Valrörelsen är över och den politiska debatten är sig lik. Visionslös, polariserande, gapig, ovärdig. Det är så det har blivit. Medierna har banat vägen för ett smutsigt samtalsklimat, en vidrig samtid.

Ivar Arpi gick i taket

Jag tänker på Leila Ali Elmi från Göteborg, en ung kvinna med somalisk bakgrund som har tagit sig till riksdagen. Att en folkvald svart kvinna lyckats med bedriften att både tala svenska och somaliska – och faktiskt dra nytta av sina erfarenheter i sin personkampanj till riksdagsvalet – har väckt ett ramaskri.

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi gick i taket och drog omedelbara kopplingar till etniska röster och klanmentalitet. Arpis falang av förtäckta demokratikämpar och Sverigevänner såg samma hot mot demokratin – och anslöt till skaran av oroliga, skeptiska, nojiga, välvilliga fosterlandsvänner.

Samma misstänkliggörande har också riktats mot flera andra politiker med kurdisk bakgrund. Dessutom har flera andra röster ifrågasatt vänsterns framgångar i förorterna.

Hur historielös är man inte då? Har vi inte en betydande andel medborgare med bakgrund i Latinamerika och Mellanöstern i våra förorter? Känner man inte till socialismens långa, historiska rötter i många länder utanför Sverige? Socialismens ideologiska drivkraft i människors organisering är central i förorterna. En nervtråd som förbinder generationer, barn med sina föräldrar. Där och här, då och nu.

Så vad säger hatet om vår samtid? Vad säger det om vårt land när svenska minoriteter utövar sin demokratiska rätt och misstänkliggörs, förringas och förminskas på det här viset? Vilka signaler sänder det till aktivister, ungdomar och boende i min och andras förorter? Är vi kameler alla? Har vi inte armar och ben och egna viljor?

Att Ivar Arpi själv mer eller mindre leder en internetarmé av vita svenskar – det kan absolut inte klassas som vare sig identitetspolitik, etnisk politik eller klanmentalitet. Men att en kvinna med somaliska rötter väljs in till Sveriges riksdag, och på vägen till kammaren delat valinformation på ett minoritetsspråk, ska enligt Arpis logik tolkas som ett hot mot demokratin.

Demokratiskt underskott

Tidigare har det hetat att valdeltagandet i socioekonomiskt utsatta områden måste öka. Partiledare har slitit sitt hår i frustration. Man har talat om representation, mångfald, delaktighet, men när så inträffar kan man inte begripa hur fifflet gått till. Masspsykos, valfusk, flockmentalitet?

Jag blickar upp mot himlen och ser en bevingad flodhäst sväva runt. En krokodil korsar gatan med en duva. En apa klättrar ner från ett betonghus, sätter sig på min axel och frågar vad jag tänker på.

Jag tänker i vid bemärkelse på begrepp som postkolonialism, kamp och motstånd. Vår samtid präglas av ett hårt samhällsklimat och värre kommer det att bli. Få påståenden om förorten, muslimer eller invandrare behöver bevisas med fakta numera. Det handlar om att disciplinera vilden, den farlige andre, invandraren som söker sin frigörelse.

Därför måste minoriteter skydda sig. Vi måste lära oss lagarna, dokumentera vår samtid, ingå allianser, omge oss med fina vänner, folkbilda och utmana. Inte minst minoriteter. Jag ser ett klart demokratiskt underskott i offentligheten.

Annars finns risken att hycklare och nyliberaler kapar och manipulerar historieskrivningen. De kommer att måla ut sig själva som förkämpar mot rasism, och alla oss andra tappra, som offerkoftor och sekteristiska, identitetspolitiska uppviglare.

Jag vill ändå hävda att allt är som det ska. Vi ska inte låta rädslan paralysera oss. Det är så rasistiskt förtryck fungerar. Isolering, smutskastning, svartmålning och rasistiska undertoner i politiska debatter är ett logiskt sätt att avskärma frihetskämpar från offentligheten. Härska och söndra, var ordet.

Bygga broar

Jag går på runt på Södermalm. En fladdermus käkar pommes frites. En rosa gris växlar gröna sedlar vid ett gathörn. Vid en grön park dansar två brunbjörnar samba. En tredje björn hänger i en gran och funderar på medborgarlöner, ”det är så välfärden ska lösas”, filosoferar hon.

Några av mina arbetskamrater är veganer. De är lika noga med ingredienserna i en chokladkaka som en troende muslim eller en jude är med kött. Båda grupperna finns i Sverige, här och nu, samtidigt. Det måste gå att hitta sätt att bygga broar mellan människor. Precis som i våra hemländer.

Jag tror på journalistikens kraft i att förena och förändra. Det finns ingenting ett sammansvetsat folk inte klarar av att utföra tillsammans. Allt förutom de gudomliga egenskaperna, kan människan rå över. Fascism och nazism går att bekämpa. Med kunskap, motstånd, verktyg för egenmakt.

I runda slängar har en femtedel av Sveriges befolkning någon form av utomeuropeisk bakgrund. Det är en verklighet som alla måste förhålla sig till, även Ivar Arpi och Leila Elmi Ali och falanger. Vi kommer att höra dem vända sig till sina kamrater, vänner, kusiner, sysslingar, mostrar och fastrar i sina tilltal. Är det så konstigt? Journalister och politiker gör så. Så gör även poeter, konstnärer, dramatiker, filosofer, författare också, för all del.

Osämja med elefanten

För egen del går jag inte i god för något parti. Jag granskar alla med samma kritiska blick. Det ingår i mitt arbete som journalist och publicist. Vad som därför borde vara intressant i sammanhanget är granskningar av politikers arbete. Att partier faktiskt arbetar för sina vallöften, det politiker sagt och hävdat. Det borde hamna i fokus, inte enskilda riksdagsledamöters etniska, religiösa eller kulturella bakgrund.

Men att smutskasta och falskeligen anklaga demokratiskt folkvalda för saker kan bli farligt i längden. Rentav ödesdigert för demokratin. Det skadar förtroendet. Det kan också leda till att kamelen bli arg på tuppen, som kan springa iväg och skvallra till älgen, som i sin tur kan hamna i osämja med elefanten som börjar stånga alla andra djur i staden.

Det vore inte så bra för grannsämjan.