Glöd · Debatt

Teknikoptimismen leder oss vilse

Johan Nilsson / TT | Höstvete tröskas utanför Vallkärra norr om Lund i torkan.

DEBATT. Det finns en del blandade idéer om hur vi ska klara klimatkrisen. Författaren och mångåriga miljöaktivisten Naomi Klein vill avskaffa kapitalismen. Filosofiprofessorn Thorbjörn Tännsjö vill ha en världsregering under FN. Kristdemokraternas Ebba Busch Thorvill bygga kärnkraftverk. Annie Lööf vill tanka alla flygplan med biobränsle.

Om vi för ett ögonblick bortser från de komplikationer som kan finnas med förslagen och tycker att idéerna är utmärkta så har de ändå en egenskap gemensam som är lite störande. Alla förslagen tar tid. Man snyter inte världsregeringar eller kärnkraftverk ur näsan och det ligger långt i framtiden att kunna framställa biobränsle till hela flygplansflottan. Kapitalismen kan dock möjligen tänkas försvinna i en snabb krasch om alla världens finansiella bubblor spricker samtidigt.

Världen runt sprudlar det av idéer inom snart sagt alla områden: IT, energiteknik, jord- och skogsbruk, stadsplanering, växtförädling etc. Mycket är småskaligt, och det är viktigt att låta tusen blommor blomma och aktivt uppmuntra och understödja initiativen. Men störst fokus ligger trots allt på storskaliga lösningar, som till exempel eldrivna fordon laddade med sol och vind, eller genmodifierade risplantor som kräver mindre vatten och ger minskade utsläpp av metangas från fälten.

Delar av näringslivet ligger i framkant och vill hjälpa till. Svenskt Stål AB har satt igång ett lovvärt projekt som syftar till att reducera järnmalm med vätgas istället för koks och därmed nästan nolla utsläppen av koldioxid. Om projektet lyckas (det finns många hinder på vägen) så dröjer det ändå minst tjugo år innan vi kan se produktion i verkligheten i liten skala. Det är inte svårt att föreställa sig hur lång tid det kommer att ta att ställa om alla världens stålverk till fullskalig produktion. Tid som vi absolut inte har.

Vi tar några ytterligare exempel:

I år kommer det att stampas ut cirka 80 miljoner personbilar från världens bilfabriker. Lägger vi till lastbilar och bussar handlar det om ganska jämnt 100 miljoner motorfordon. Mindre än 2 procent kommer att vara elfordon eller laddhybrider. Fordon med vätgasdrift, som är en lovande och i princip utsläppsfri teknik, blir så få att de inte kommer upp i mer än någon enstaka promille. Även om fordon med el- eller vätgasdrift ökar rejält i antal under kommande år så pekar alla prognoser på att produktionen av fordon med förbränningsmotorer i absoluta tal kommer att öka ännu mer.

Av energiproduktionen i världen kommer 1,7 procent från sol och vind, det är faktiskt inte mer än så. Det fanns en förhoppning efter åren 2015 och 2016 att utsläppskurvan för fossil energi äntligen skulle vända nedåt, efter att den under de åren hade planat ut. Så blev det inte. År 2017 ökade utsläppen från fossil energiproduktion återigen med 2 procent. Energi från sol och vind klarade inte ens att balansera ökningen av fossil produktion trots att sol- och vindkraft byggdes ut väldigt mycket. Världens ständigt ökande behov av energi har hela tiden slukat det nya som tillförts från förnyelsebara källor utan att utsläppen av växthusgaser har minskat.

Under tiden som vi väntar på verkliga genombrott med ny teknik så fortsätter naturen att ge igen för våra excesser i materiell konsumtion, för vår kortsiktiga vinningslystnad och för vår mentala, och i praktiken nästan orubbliga, låsning vid ett ekonomiskt system som kräver ständig tillväxt. Avsmältningen av isarna på Grönland och Antarktis tar inte paus. Tvärtom bekräftar de senaste forskningsrönen att de smälter i allt snabbare takt och därmed också höjer havens nivå i en hastighet och med volymer som med råge överträffar tidigare förutsägelser. Vi ser också redan hur så kallade återkopplingar förstärker utvecklingen mot en allt varmare planet.

Skogsbränder släpper ut koldioxid som bidrar till ökad uppvärmning som i sin tur bidrar till fler skogsbränder i en ond spiral. När permafrost smälter frigörs växthusgaser som förstärker uppvärmningen, vilket i sin tur smälter ännu mer markfrost, och så vidare.

Forskningen säger att vi måste minska de fossila växthusgasutsläppen med 7 procent om året med start omedelbart om vi ska klara oss från en klimatkollaps. Inte ens det räcker eftersom den ansamlade mängden koldioxid i atmosfären måste minska. Parisavtalet om klimatet har som grundläggande förutsättning att vi från 2040 ska använda ny teknik för att dra koldioxid från atmosfären och lagra den i marken. Sådan teknik finns inte mer än som teoretiska modeller och kommer inte att finnas år 2040 heller i den skala som behövs.

Det är märkligt att så många har så svårt att förstå hur bråttom det är och att vi är på väg att förlora kapplöpningen mot tiden. Förhoppningsvis kan den dramatiska verklighet som vi har sett den här sommaren i Sverige och på många andra ställen i världen bidra till ett uppvaknande. Vi måste förvisso satsa mycket mer än hittills på innovationer och ny teknik, och vara glada för de goda insatser som redan sker. Men vi måste avvisa teknikoptimismen som vägledande tankefigur. Inom den tid som står till buds för att börja omställningen måste vi radikalt ifrågasätta mycket i våra invanda liv. Världen ser inte längre ut som vanligt och vi måste snabbt inrätta oss efter det. Tekniken kommer inte att rädda oss.