Energi · En syl i vädret

Vad hände med ”hushålla”?

En dag för några år sedan korrekturläste jag en text. Den var välskriven och intressant, men när det stod om hur man ”hushåller med jordens resurser” fnissade jag till. Hur hade någon kommit på idén att skriva så? Jag rättade till hushållar och läste vidare. Men lite senare såg jag hushåller i en annan text. Och en till.

Verbet hushålla är ju lite lustigt – det heter hålla, håller, höll, hållit. Men hushållar är vad jag alltid har hört och läst, och så står det också i ordböckerna. Allihop. Inom parentes finns några exempel i SAOB från 1500–1600-talet på hushöll och hushållit men det sägs vara utdöda former. Förklaringen är att verbet kommer av substantivet hushåll, inte av hus + hålla.

Över och under 45

I en Facebookgrupp för språkkonsulter var det en till som hade lagt märke till att det fanns två former och startade en diskussionstråd om det. Själv sa hon hushåller och var förvånad över att det inte stod så i ordböckerna. Vi hade en omröstning i gruppen, och hushåller vann. De som sa hushåller hade aldrig hört hushållar och tyckte att det lät knasigt. Och tvärtom.

Lars-Gunnar Andersson, professor i svenska, svarade på lyssnarfrågor i radioprogrammet Språket fram till för några år sedan. Han fick en fråga från en lyssnare som hade hört eller läst hushåller och undrade om inte det var fel. Jo, svarade Lars-Gunnar Andersson, det ska vara hushållar. Ett av hans argument, om än inte det tyngsta, var att ”hushöll låter ju hur konstigt som helst”. Jag håller fullständigt med, men de som säger hushåller tycker att det låter helt normalt.

Det visade sig finnas en skiljelinje mellan de två lägren i språkkonsultgruppen: ålder. De flesta som sa hushåller var under 45 och de flesta som sa hushållar var äldre än så. Liksom Lars-Gunnar Andersson, som är född 1949.

En av oss jobbade på Språkrådet och tog initiativ till en större undersökning, där hushåller vann stort, speciellt bland de yngre. Uppenbarligen hade något hänt sedan 2003. Då skrev Svenska språknämnden (som Språkrådet hette då) i en rekommendation: ”I dagens språkbruk är det tveklöst så att den sistnämnda, svaga böjningen dominerar, ja den är i stort sett allenarådande”. Den svaga böjningen är alltså hushållar, hushållade och så vidare, medan hushåller, hushöll etcetera är en stark böjning (med omljud, som jag skrev om i den förra sylen i vädret).

Slit-och-släng

Hur det gick till när hushåller blev möjligt, rent av vanligast, lär vi aldrig få veta. Men man kan ju alltid spekulera. Jag tänker mig att verbet hushålla blev ovanligare någon gång framåt 1970-talet. Att man talade mindre om att safta, sylta, baka och stoppa strumpor. Det var ju djupfryst, konserver och slit-och-släng som gällde och hushållande kändes väl passé.

Några decennier senare började man tala om att hushålla med jordens resurser. Då var de yngre inte så bekanta med ordet och många hade inte hört hur det brukade böjas. Så de använde den böjning som låg närmast till hands – precis som när barn säger att de springde jättefort. Men det är en gissning.

Jag kommer att fortsätta att ändra hushåller till hushållar i Syre. En tidning har ju en språklig policy, man gör vissa val – kafé eller café, kvalitet eller kvalité och nu hushållar eller hushåller. Men Språkrådet kommer inte längre att säga att hushållar är allenarådande, för det är det inte längre.

Hushåll och ekonomi

En annan intressant sak med hushåll och hushålla är att ekonomi har precis samma betydelse. Det är därför någon som jobbar i ett storkök kallas ekonomibiträde. Eko- kommer av oikos, det grekiska ordet för hus, och -nomi kommer av grekiska némein, som betyder tilldela och liknande. Det betyder hushålla, förvalta, och ekonomi är alltså att hushålla med det man har.

Alltså både det vi gör hemma i köket och det vi behöver göra med planetens resurser.