Talet om den nödvändiga tillväxten som ska skapa jobb och rädda framtiden har ett politiskt innehåll och ett politiskt syfte. Vi behöver se det som finns bortom tillväxtsagorna, skriver Hanna Hallin på veckans Under ytan.
För två år sedan fanns ett konstverk i Observatorielunden i Stockholm, belägen mellan Handelshögskolan och Stadsbiblioteket. På ett stängsel stod det ”Sagor om evig tillväxt” med en pil mot Handels och ”Andra berättelser” med en pil mot Stadsbiblioteket. Idén om evig tillväxt är just det, en berättelse lika löst förankrad i verkligheten som många sagor.
Berättelsen styr oss
Tyvärr är berättelser inte mindre betydelsefulla för att de är påhittade. Forskare har sedan länge pratat om människan som en narrativ varelse – vi förstår våra egna och andras handlingar utifrån en repertoar av för oss tillgängliga narrativ; berättelser håller kulturer samman och styr våra handlingar. I dag är den kanske mest inflytelserika berättelsen den om tillväxt.
Det spelar ingen roll att det inte finns enkla samband mellan högre BNP och fler jobb, mer välfärd, bättre hälsa, eller mindre fattigdom. All den forskning som visar att mer tillväxt betyder mer klimatpåverkan eller att grön tillväxt är blott en dröm står sig slätt så länge sagan om evig tillväxt fortsätter berättas och styr vårt tänkande och agerande.
Men hur ser berättelserna om evig tillväxt ut? Hur möjliggör och föreskriver berättelserna olika sätt att handla på i relation till tillväxt? De frågorna ställde jag mig när jag genomförde en studie av nyheter om tillväxt i Dagens Nyheter, en narrativanalys. Utgångspunkten för en narrativanalys är att de allra flesta berättelser har ungefär samma struktur även om de ser olika ut på ytan. De har en hjälte (ett subjekt) som försöker uppnå något (ett objekt, till exempel att rädda prinsessan) som någon kan dra nytta av (mottagaren, till exempel prinsessan som blir fri). Det här gäller även för nyheter även om det inte alltid är mänskliga aktörer eller ”hjältar”, till exempel. en politiker (subjekt) inför en reglering (objekt) som påverkar ’miljön’ eller ’ekonomin’ (mottagare). I min analys av 49 slumpmässigt utvalda DN-artiklar om tillväxt letade jag efter mönster i hur olika samhällsaktörer spelar de här olika rollerna.
Den helt dominerande berättelsen i artiklarna (78 procent) har ett politiskt subjekt (en stat, en politiker, ett parti) som strävar efter tillväxt (objektet). Och det överlägset vanligaste sättet att indikera nyttan av tillväxt är att prata om den tillsammans med jobb, arbetslöshet, jobbskapande och anställningar. Det implicerar att alla vi som är beroende av ett lönearbete för att försörja oss är mottagare.
Typexemplet för det här är hur Stefan Löfvén (S) beskrivs bjuda in EU:s ledare till ett toppmöte som ska handla om ”rättvisa jobb och tillväxt”. (2017-01-24), eller ett referat av ett debattinlägg av Elisabet Svantesson (M) där arbetsförmedlingens brister ”slår hårt mot jobb och tillväxt”. (2017-01-29). Inga av de här artiklarna innehåller beskrivningar av hur näringslivet oundvikligen gynnas när politiker ägnar sig åt jobbskapande (eftersom inget jobb i privat sektor blir till om det inte samtidigt genererar vinst). Inget sägs om det tveksamma i att fortsätta lita på att tillväxt genererar jobb när automatiseringen tilltar, och inga alternativa strategier för att säkra folks försörjning, som basinkomst eller arbetstidsförkortning, nämns.
Som citaten visar är det ofta politikerna själva som driver idén om det är deras jobb att skapa tillväxt och rättfärdigar det genom att tillväxt blandas ihop med jobbskapande.
”Ekonomin” bytte roll
I en variant av det övergripande mönstret (18 procent av artiklarna) spelas berättelsens hjälte av en nation eller en nations ”ekonomi”. I den här historien uppstår det rundgång: Nationen/ekonomin (subjektet) har som mål att ’ekonomin’ ska växa (objektet) för ”ekonomins” skull (mottagaren). Några beskrivningar av vad tillväxten ska ge, eller varför ”ekonomin” behöver växa finns inte. I en typisk artikel står det att det ”[är] framför allt i euroområdet som det finns ökad anledning till optimism kring ’ekonomin’. Tillväxten i år tros bli 2,1 procent från tidigare 1,8 procent” (2017-09-21). Varför tillväxt bör mötas med optimism är inte vidare specificerat. Istället bygger historierna på en idé om ”ekonomin” som en gemensam angelägenhet. Ett typexempel: ”Världsekonomin går bättre, men inte bra. Trots pågående återhämtning blir tillväxten lägre än före finanskrisen, framhåller OECD. Sverige spås gå relativt starkt [och] tillhör ljuspunkterna i OECD:s prognos. Hos oss väntas fortsatt stark konjunktur, även om BNP-tillväxten avtar till 2,7 procent i år och 2,3 procent under nästa år” (2017-06-08).
Citatet är ett exempel på hur nation och BNP-ekonomi blandas samman. När det står ”Sverige spås gå relativt starkt” reduceras Sverige till de aktiviteter som räknas i BNP – trots att BNP knappast täcker in alla de aktiviteter som påverkar medborgarnas välmående. Det borde stå: Sveriges BNP-ekonomi spås växa relativt snabbt. Att världsekonomin går ”bättre, men inte bra” förmedlar en känsla av att vi alla bör bry oss om hur ”ekonomin” presterar och att använda ”hos oss” för att beskriva den svenska BNP-ekonomin bygger ett ’”vi” i relation till ”ekonomin”. Vi:et bygger på en fiktion om att alla delar samma ekonomiska intressen och att ”ekonomin” är en enhet skild från de sociala aktörer vars handlingar utgör den (e.g. arbetsköparen, arbetaren, säljaren, köparen).
Medievetaren Mike Emmison har kartlagt hur enheten ”ekonomin” tog sig in i nyheter och hur representationerna av den ändrade form. Runt 80-talet skedde en förskjutning – ”ekonomin” gick från att beskrivas som en kamp mellan kapital och arbete till att framställas som en fristående enhet som inte stod på någons sida. Den här idén om ”ekonomin” döljer det faktum att alla inte alls gynnas på samma sätt när den växer.
Långt ifrån naturgivet
Något som skär igenom alla mönster är hur aktiva journalisterna är i att förmedla idén om en stat som främst är ansvarig för ”ekonomin”. Ett exempel finns i en krönika: ”En uppmaning till svenska politiker: kärva tider [lägre tillväxt] väntar efter nästa års val, så lova inte för mycket. Väljarna bör i stället förberedas på svåra beslut” (2017-12-22). Journalisten låter ’ekonomin’ definiera vad som är politiskt möjligt och får det att verka självklart att politiska krav måste hålla sig inom vad ”ekonomin” tillåter – en begränsning som är långt ifrån naturgiven.
Ett annat exempel finns i en artikel om Liberias förestående presidentval. Där beskrivs tillväxt som ett objektivt mått på politisk framgång: ”[…] men nu vill liberianerna se ekonomisk tillväxt, något som inte varit lätt att åstadkomma. 2014 års ebolautbrott, som sköt en knagglig ekonomi i sank och lamslog landets hälsosektor, har gjort det stört omöjligt att objektivt utvärdera Johnson-Sirleafs år vid makten” (2017-12-27).
Att betrakta tillväxt som ett objektiv mått på framgång är ingen politiskt neutral hållning. Att journalisten hävdar det på nyhetsplats, där det i teorin ska råda ”objektivitetsideal”, säger något om hur självklar ståndpunkten är. Att medborgarnas vilja beskrivs utifrån ekonomiska parametrar bör dessutom ses i ljuset av forskning som visat att journalister, oftare än att lita till källor eller opinionsundersökningar, rapporterar om vad ”folket” tycker och tänker baserat på magkänsla.
Finns annat att berätta om
Sammantaget bildar artiklarna en berättelse om en stat som finns till för ’ekonomin’ – det statsvetaren Wendy Brown har kallat för en tillväxtstat. I historierna rättfärdigas tillväxtstaten av att ”ekonomin” beskrivs som något som står på allas sida, som alla borde bry sig om och som alla gynnas av lika mycket. Bortsett från att jobb och tillväxt beskrivs som nära sammankopplade är det en så självklar berättelse att inga andra rättfärdiganden behövs.
Det här är inte hela den berättelse som behöver berättas om tillväxt. Berättelsen om tillväxt borde innehålla dess miljöpåverkan. Den borde innehålla alla de som hamnar i kläm när inskränkningar i arbetsrätt, lönesänkningar och lösare marknadsregleringar införs med hänvisning till tillväxt, och den borde innehålla alla de sätt som företag gynnas av att BNP är målet för hela samhället. Det här är viktigt eftersom de medvetna eller omedvetna narrativ vi lever efter ofta står i vägen för förändring.
Historier om tillväxtstaten måste ifrågasättas eftersom en stat som finns för ”ekonomin” inte är förenlig med en som sätter miljön först. Vi måste berätta nya historier med nya rollfördelningar som omformulerar målen för samhället, så att omoraliska och miljöfarliga praktiker inte kan gömma sig bakom tillväxtens dimridå.
