Krönikor

Mina pojkar och jag är inte längre välkomna

Tisdag förmiddag. Vi vankar fram i sakta mak nerför Norra promenaden i Norrköping. Pojkarna är pigga och glada, de ömsom springer, ömsom hoppar över vattenpölar. Äntligen hemma i Sverige efter en lång semester. Jag andas in den friska luften. Jag har alltid njutit av regn och ruskväder.

Men i dag känns något annorlunda. Något ändras i människornas ansikten när vi möter varandras blickar, eller korsar varandras vägar. Flera personer fnyser åt oss.

Sakta går det upp för mig att alltför många passerar mig och mina två söner med hatiska blickar. Inga leenden som barn ofta får när de är spralliga.

Jag känner ett tryck i bröstet. Våra lätta steg när vi lämnade hemmet i språng har förbytts till ett trögt skuffande. Vi skuffar oss fram, jag och mina pojkar, där vi inte längre är välkomna.

Jag känner igen känslan. Jag har upplevt den tidigare. Efter terrorattentaten i Stockholm, mot Charlie Hebdo, Utöya – till och med efter det värsta nazistattentatet i modern tid får muslimer skulden. Känslan av otillräcklighet, av skuld, som präntas in i ett barns medvetande, i ett barns självkänsla, ett barns rätt till identitet och tillhörighet.

Långt senare på dagen uppdagas det för mig att det skett bilbränder runtom i Sverige. Än en gång förstår jag hur den kollektiva bestraffningen manifesterar sig i människors ansikten.

Jag kan inte låta bli att sköljas av den kalldusch som orättvisor alltid för med sig. Den orättvisa som rasifierade får lära sig att leva med. För de som direkt påverkas av det färgblinda klimatet. Ett klimat där den politiska debatten saknar ett intersektionellt tänk. Där jag som beslöjad kvinna med icke-vita barn kopplas till vissa stereotyper. Stereotyper som i sin tur skapar slagord som ”åk tillbaka”, ”blattejävel” och ”jävla terrorist”. Vi lever i ett samhälle där min religiösa, geografiska, biologiska, kulturella och etniska identitet knyts an till och förkroppsligar den farlige andre.

En föreställning där den andre går fel, hälsar fel, väljer fel skola och utbildning, ber fel, klär sig fel, gifter sig fel. Skrattar och gråter fel, brukar religion eller ideologi fel. Kom till världen i fel kropp, fel färg och med fel språk. Som i ett stavningsprogram i Word blir vi till rödmarkerade ord. Ord och begrepp redo att redigeras och raderas från de samhällen vi berikar med vår mångfald av insikter och medmänskliga erfarenheter. Istället målas vi upp som skurken.

Den kollektiva bestraffningen och diskrimineringen blir normaliserad, rättfärdigad och legitimerad. Debatten, diskrimineringen och rasismen skapar ett samhällsklimat där jag och mina två små reducerats till skurkar, alltid redo för upptåg och bilbränder.

Fastän ingen vet vem som ligger bakom bilbränderna, blir jag och mina två små till ”lovligt byte”, för det var ju ändå vårt fel.

Mänsklig värme. Kunskap genom samtal.

SD, rasism. Ekorrhjul och flockmentalitet