Ska åtta procent av statsbudgetens utgifter gå till militären? Det kan bli fallet om nuvarande politiska trend håller i sig. Och det kan den göra eftersom oppositionen mot upprustning och krigsretorik helt tycks ha försvunnit.
Till och med det parti som har rötterna i fredsrörelsen har lagt ner allt motstånd mot den upprustnings- och krigsretorik som dominerar svensk försvarspolitik. Tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – med journalister som är, eller har varit, medlemmar i Krigsvetenskapsakademien – ligger i fronten för krigsretoriken.
Det mål som alltmer smygs in i debatten är att de militära försvarskostnaderna ska utgöra 2 procent av BNP, vilket motsvarar 8 procent av statens utgifter. Pengar som skulle kunna användas till klimatinvesteringar, skola, vård, rättskedjan och verkligt försvar av det vi kallar demokrati. Pengar som dessutom skulle kunna användas till upprättande av globalt arbetande svenska sjukvårds- och räddningsteam som kan stötta människor som drabbats av naturkatastrofer, krig och det som följer när klimatet och andra planetära processer förändras genom människans sätt att hantera vår planet.
Vi står inför ett vägval. Det är så det tycks vara.
Antingen gör vi det som den politiska och mediala nomenklaturan vill: rustar upp och deltar i den globala upprustningsspiral som pågår samtidigt som nya konflikter skapas, som till exempel när Sverige närmar sig Nato, undertecknar värdlandsavtal med Nato och – vilket den rödgröna regeringens försvarsministern meddelat utan hörbar reaktion från de gröna statsråden – låta USA öva på svensk mark.
Eller också vågar vi nedrusta, vågar ta initiativ för att bli ett land i Europa som bygger säkerhet på helt annat sätt.
Det kan ju verka som rena rama dårskapen, att lägga ner det militära försvaret. Det kanske rent av är rena rama dårskapen. Men. Att fortsätta som nu kan också ses som rena rama dårskapen. Vi laddar upp alltmer för krig, krigsretoriken når ständigt nya nivåer, vi ska vänja oss vid tanken på krig, allt medan medier hetsar genom rubriksättning, bildval och attityd.
Det kan gå överstyr. Medvetet eller ännu troligare omedvetet, av misstag. Någon måste bryta den vanvettsspiral som byggs upp. Varför inte Sverige?
Vi skulle kunna tillsätta en utredning, med internationell kompetens, i syfte att på allvar studera hur ett land som Sverige skulle kunna avmilitarisera och använda de frilagda resurserna för konfliktlösning och verklig demokratiutveckling. Med målet att efter ett antal år sjösätta en folkomröstning där vi kan välja mellan att fortsätta som nu eller att helt enkelt bygga ett avmilitariserat Sverige. Kunskapen om alternativet skulle öka, och vem vet, kanske skulle folket våga välja fred och ickevåld som väg. Det vore modigt, kanske vanvettigt, kanske farligt. Men. Inte mer vanvettigt, inte mer farligt än nu. Bara mer modigt.
Det vi behöver i dag är inte tal om krig utan om fred, inte tal om upprustning utan om nedrustning, inte ökande konfliktzoner utan konfliktlösande. Jag hör inget sådant, vare sig från den rödgröna regeringen eller från något oppositionsparti.
Folk blev förbannade när rasister skrev skit om Durmaz.
Rasister skriver skit på sociala medier – med eller utan fylla.
