”När du ser hur reven dör har det effekt”

New London ligger vid Thamesfloden mynning i Long Island-sundet på USA:s ostkust. En ganska sliten stad med sjöfartshistoria, en militärt präglad nutid, och inte minst ett starkt konst- och musikliv. På huvudgatan Bank Street med utsikt över floden och järnvägsspåret mellan New York och Boston ligger The Credabel Coral gallery & lab mellan en yogastudio och en loppmarknad. I skyltfönstret står ett akvarium med koraller och fiskar. Därinne finns målningar och skulpturer av lokala konstnärer. Motiven är fantasifulla tolkningar av livet under vatten. Längre in går det mjuka fönsterljuset över i kraftigt blått fluorescerande konstljus, och därunder i ett akvarium växer koraller.

Cellbiologen Michael Gerdes har sovit på soffan bakom akvariet. Han bor annars i Albany, tre timmars bilresa västerut. I grunden är han cancerforskare, men har odlat korall sedan universitetstiden i Houston på 90-talet. Nu driver han den udda kombinationen av galleri och biologilabb tillsammans med vännen Justin Credabel Grabel.

– Jag önskar jag kunde säga att det här var resultatet av en stor uttänkt plan, men det var slumpen som gjorde det. Efter att ha tillbringat en vecka här, var det väldigt uppenbart för mig att den här stan har ett väldigt starkt kulturliv och att vi skulle passa. Här skulle vi kunna göra något unikt.

Om Michael har rollen av den yvige vetenskapsmannen, så har Justin rockstjärnerollen, med sin förankring i stadens musik- och konstscen. Deras vänskap och samarbete går tillbaka till 2005.

Michael arrangerade en konferens i Washington. Bland talarna fanns representanter från USA:s regering och myndigheter. En gemensam bekant övertalade honom att bjuda in Justin.

– Han sa ”lita på mig, jag har träffat honom några gånger och han har listat ut hur man odlar ganiopora”. Då gav jag honom helt fria händer att föreläsa. En sån jävla stor grej var det för mig!

Karibiska reven

Det handlade om en korall som ”alla” var överens om var omöjlig att hålla vid liv mer än ett halvår. Sedan dess har de två haft ett tätt samarbete. Justin bjöd senare in Michael till den karibiska ön St Maarten, där han inlett ett samarbete med lokala forskare för att restaurera korallreven. De karibiska reven ligger nära hjärtat för Michael. Han föddes på Jamaica, men flyttade som fyraåring med familjen till delstaten Ohio som med sitt läge i Mellanvästern på nästan alla sätt är motsatsen till Jamaica. En dröm att återvända väcktes genom tv:n.

– På 70- och 80-talen gick alltid naturprogram på söndagar, och det var inte ovanligt att de visade de här underbara filmerna av Jacques Cousteau som var en pionjär inom undervattensfilm. Den här helt främmande världen var otroligt fascinerande för mig som barn. Hemma hörde jag jämt från mina föräldrar hur vackra reven i Jamaica var, och det fastnade hos mig – jag skulle åka dit och se dem, berättar Michael.

Riktigt så blev det inte. Som vuxen och med tillräckligt med pengar på fickan, förstod han att han inte hade något att åka till. De jamaicanska reven var borta.

– Jag var i 25-årsåldern då, och jag förstod att reven hade förstörts på bara sju-åtta år. Så fort kan det gå, säger Michael.

Han räknar upp orsaker som oreglerat och urskiljningslöst fiske som gör att ingenting finns som håller tillbaka tillväxten av alger. Korallreven är havets mest komplexa ekosystem och beroende av en miljö i balans. Klimatförändringar är ett stort problem, och det angriper från flera håll. Temperaturhöjningen är en sak, en annat är den försurning som följer av att haven absorberar de höjda koldioxidhalterna och hindrar kalkbildningen. Dessutom förstärker de här effekterna varandra.

– Man räknar med att korallreven står för en ganska betydande permanent absorption av koldioxid. När de bygger upp sina skelett ingår koldioxid från atmosfären i den kemiska reaktionen och förvandlas till sten. Så koldioxidhalterna ökar och ökar och korallerna minskar och minskar, så allt accelererar.

Händer inte linjärt

Trots att han har svårt att vara optimistisk har han nära till ett gnäggande skratt. Han kryddar språket rejält med svordomar och galghumor, när han talar om hur vi måste förbereda oss för ett värsta tänkbara läge. Hur nära ett sådant befinner vi oss?

– Det vet jag inte. Kanske är vi redan förbi det. Den värsta skiten händer inte linjärt. Det är som en jävla atombomb.

En kedjereaktion där ett blir två blir fyra blir sexton!

De politiska tendenserna i världen ställer han inte heller mycket hopp till.

– Vi måste samarbeta globalt. Men de politiska tendenser vi ser, inte minst hos oss i USA, är en ökande isolering. Det ska sättas upp murar och skyddas från folk från andra ställen.

Värsta rovdriften upphört

Dystra framtidsutsikter till trots finner Michael energi att kämpa emot. Såvitt han vet har den värsta rovdriften på korall upphört. Många regeringar har också förbjudit export. Han nämner att man i alla fall slutat skövla korallrev som råvara till betongindustrin. Men det är bråttom, och han tror att konstgjord odling kan spela stor roll. Det går att ta fram arter som klarar de sura miljöer vi börjat vänja oss vid. Det besparar de naturliga reven den efterfrågan som finns och möjliggör restaurering av det som redan är borta. Den kontrollerade odlingen öppnar också nya marknader. Vissa arter innehåller ämnen med medicinska egenskaper. Att skörda dem i naturen vore både ohållbart och för slumpmässigt. Att kunna erbjuda koraller som odlats under fullständigt kontrollerade former i vilken skala som helst är attraktivt, och labbet har ingått partnerskap med ett universitet i närheten. Man ser bland annat en möjlighet att använda koraller för att återskapa skelett vid stora kroppsskador.

– Det finns en gräns för hur stor en skada kan vara för att kunna läka, och har man ett hål som är större än det måste man fylla i med något.

Tanken att man ska kunna avbilda den bit som fattas med 3D-skanning, odla en viss typ av korall till rätt storlek och skära ut den med laser.

– Vi tror vi kan skapa ett fyllnadsmaterial som är helt integrerat med det mänskliga skelettet. Skillnaden är att korall består av kalciumkarbonat, medan vårt skelett består av kalciumfosfat. Men allt jag sett tyder på att det inte triggar immunförsvaret och stöts bort.

Möjligheterna tycks vara många för den märkliga varelse som växer i galleriets inre rum. Men vad har den ovanliga kombination av biologilabb och konstgalleri hunnit ge under det knappa år som det funnits? Michael lyser upp när han berättar om hur han fått människor intresserade av livet i havet.

”Många vet ingenting alls”

– Det är många som tror att de går in i ett vanligt konstgalleri. Jag brukar säga hej och ge folk lite tid. Sen frågar jag om de vill se vad vi gör här på riktigt. Det är inte ovanligt att människor som hade tänkt komma in och titta i fem minuter stannar här i trekvart och pratar om koraller. Många vet ingenting alls, mer än att det är något från havet som de aldrig har sett på nära håll. Vi låter folk röra vid dem, och när de går härifrån har de haft en helt annan kväll än de tänkt sig och vi har börjat samtalet om vad som händer i havet. Om du inte vet hur det som finns i havet ser ut, så vet du inte vad det är som håller på och dör där. Det ligger i vår natur – det man inte ser finns inte. När du har sett det på nära håll, och hör om hur reven dör, då har det en effekt.