Hur kan fascismens sagor om ett låtsassvenskt låtsasland tilltala så många? Det beror på en brist på sammanhang i ett samhälle där vi är mer kunder än medborgare, skriver Jerker Jansson på veckans Under ytan.
En av de mest sorgliga sakerna med den extrema högern är att den säger sig försvara svensk kultur utan att ha någon som helst koll på den. Jag har givit upp mina försök att föra ett samtal med dessa människor. Dels är de oftast inte intresserade av att kommunicera, dels hänfaller de till att gapa och skrika. Fakta och resonemang biter inte, helt enkelt.
Ändå kan jag inte låta bli att fundera. Om det är något man kan säga att högern har lyckats med är det att provocera. Det funkar. Men varför är det provocerande att någon säger sig vara stolt över sitt land eller sin kultur? Jag tror att den provokationen blir möjlig för att många av oss bär på en negativ bild, som delvis beror på extremhögerns framfart: eftersom vi inte gillar dem vill vi inte gilla det de gillar. Men det de gillar inte är svensk kultur, det är något annat. En febrig dröm.
Djupare förståelse
Fascismen är en form av imaginär nostalgi. På sätt och vis vill jag försvara svensk kultur. Men det försvaret måste bygga på en djupare förståelse både av vad en kultur är och av den svenska. De ofta medvetna missförstånden och önsketänkandet kring den egna kulturen bygger på att man tar avstånd från en öppen diskussion, sanningskrav, vetenskap och rent förnuft. Högern skapar ett parallellt universum med andra naturlagar och tankemönster. Det gapet går inte att överbrygga med argument – lika lite som med våld.
Snarare handlar det om att stärka min egen övertygelse. Freda mig själv med argument och kunskap. Ställa frågor till mig själv. Vad är den där kulturen? Vad är Sverige för land?
Vägen framåt tror jag är att inse att vi inte behöver vara rädda för svensk kultur. Som motreaktion mot rasistiska, ultranationalistiska och fascistiska resonemang förnekar många att vi har någon kultur, eller tar avstånd från den. Vilket är rätt dumt eftersom vi naturligtvis har en kultur, eller snarare en samling av överlappande kulturer. Det finns en svensk nationell kultur och olika regionala varianter av den, kulturer som bärs upp andra etniska grupper som antingen funnits här ursprungligen eller så länge att de ”tagits upp” som en del av nationen, och inte minst olika invandrade kulturer och subkulturer.
Det gäller att veta vilken kultur man menar. Är det den traditionella folkliga svenska kulturen? Den moderna, globaliserade digitala kultur där de flesta av oss lever stora delar av vår tid? Eller den offentliga majoritetskultur som omvandlas allt snabbare för att bereda plats för nya generationer? Eller det rasistiska slagg som historien lämnat efter sig? Små bitar av halvsmälta rester som man med mycket möda och förnekelse kan lappa ihop till ett vedervärdigt idésystem?
Goda grannar
Svenskarna levde länge i mindre samhällen. År 1800 levde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Runt 1930 var det ungefär lika mycket folk i städerna som på landet. 2010 bodde 85 procent i tätorter.
Min farmor föddes på en bruksort i Sörmland av vallonska föräldrar som tog totalt avstånd från henne när hon gifte sig med en man av svensk etnicitet. Vårt språk är ett språk för bönder, vilket Cornelis Vreeswiik en gång påpekade. Det är bara att titta på ordet bo och dess kamrater by, bygd, böle, boskap och bonde. Vi har en kultur med djupa rötter i ett samhälle där man levde i utvidgade familjegrupper, helt och hållet beroende av jorden och samarbete inom och mellan byar. Inga kosmopoliter, bara goda grannar. Och det är vi än i dag.
Ju närmare en människa du kommer, desto mindre rasism. Jag har träffat för många skinheads som varit hängivna anhängare av idén om den ariska rasens överhöghet, men som visat sig vara finnar, för att tro att det finns någon form av förnuft, systematik eller rimlighet i den fascistiska sfären. Deras tankesystem är lika logiska som religioner, lika genomtänkta som fyllesnack i taxin hem på natten.
Om de tittade på den kultur de omhuldat skulle de snart inse att de har fel om allt.
Fröet till en bättre framtid
Att ta sig hit efter att inlandsisen smalt bort måste ha varit en kollektiv prestation av stora mått. Bara den process som ledde fram till att vi, en afrikansk art av intelligenta, hårlösa apor, skaffade tillräcklig kunskap för att överleva på vägen norrut krävde, förutom samarbetsförmåga, också arbetsdelning. De djur man följde, renar främst, krävde avancerade metoder för jakt och senare skötsel.
Och bygemenskapen är fortfarande en av de viktigaste gemenskaperna. Också i storstäderna. Nationen som gemenskap var länge bara en fråga för ett fåtal. Den var centrerad kring storstäderna och fram till modern tid var nationella gränser flytande, minst sagt. Dels på grund av allt krigande, dels för att man inte hade koll. Många visste inte ens att de bodde i ett visst land. Att prata om nationen som något beständigt och evigt stämmer inte överens med verkligheten. Samhällen är inte statiska och är inte resultat av eviga sanningar eller principer utan mejslas fram av människor.
Det demokratiska och ovanligt egalitära samhälle som växte fram under förra seklet var ett direkt resultat av liberalt och marxistiskt tänkande på ett idéplan, och på ett praktiskt plan av folkliga rörelsers kamp för en bättre vardag: kooperationen, studieförbunden, facken, Folkets hus och park-rörelsen och inte minst frikyrkan. Där fanns och finns till viss del fortfarande fröet till en annan, bättre framtid.
Jag tror att enda vi kan göra är att bygga ett gott samhälle som inkluderar alla. Visst är det skit med en hel del. Men det goda samhället är inte dött, det hänger bara med huvudet. Solidaritet och medmänsklighet lever, även om de aktivt rensas ut från det offentliga. Och det stora problemet i byggandet av ett gott samhälle är inte demokratins fiender, utan den till nyliberalism förklädda reaktionen på det samhälle som man försökte bygga upp i vårt land fram tills nyligen.
Dessvärre kan vi inte räkna särskilt mycket med politikerna, som numera styrs mest av rädsla. Den trånga fästningen som byggts upp kring den politiska mittfåran har skapat en sorts mittenpopulism som i sin tur gör folk skiträdda för att ha några egentliga värderingar.
Vi behöver sammanhang
Ibland tänker jag mig de politiska partierna som glasspinnar. De smakar olika, de har olika färg och storlek och de kostar olika mycket, men de bygger alla på samma föreställning om vad en glasspinne är. Politik som varumärkesbygge där åsikterna spelar mindre roll än opinionssiffror. Det är ingen slump. Genom att göra oss till kunder istället för medborgare lyckas man göra oss till nyttomaximerande agenter till och med i våra egna ögon.
Att stora grupper i samhället ställs mot varandra kan vara rätt praktiskt för dem som har makten både över politik och pengar. Istället för att bygga demokrati och solidaritet fastnar en massa folk i att skrika åt eller kasta sten på sina fiender. Men ingen slutar att vara nazist för att någon hotar hen. Ingen blir demokratiskt sinnad av att få stryk.
Och det verkliga problemet kvarstår. Den ekonomiska grunden för vårt samhälle. Det är det primära, det är svårt att göra något permanent åt andra problem så länge inte basen för vårt samhälle är demokratisk, rättfärdig.
För vi är inte atomer. Tvärtom. Alla människor är förbundna med alla människor, och det är därför fascismen har kunnat få fäste.
Det sönderplottrade kundsamhället är inte ett samhälle för verkliga människor. Verkliga människor behöver andra, de behöver berättelser om vilka de är, vilka de har varit och vilka de skulle kunna bli. Högern erbjöd sådana berättelser i vakuumet efter att ideologier blev ute, fult, opraktiskt.
Coola, öppna och smarta
Men vi kan också berätta. Vi som vill väl kan också vara nöjda och stolta. Kanske inte över flaggan, kungen och den ekonomiska överklassen, men över att tillhöra ett gäng rätt coola människor som pratar ett fantastiskt språk, ett internationellt, smart gäng människor som hittar på manicker, gör låtar som sprids över världen eller bygger komplicerade system. Jag kan känna mig nöjd när jag berättar för människor i andra länder om vår föräldraförsäkring, när jag hör en gudstjänst på radion där en imam, en präst och en rabbin samarbetar eller när jag hör ungdomar prata på bussen.
Självklart finns det fortfarande fördomar och förtryck, men vi har kommit rätt långt.
Sverige var en gång ett djupt rasistiskt land. Sossarna var inte bättre i början. De inrättade tillsammans med Bondeförbundet ett rasbiologiskt institut för mindre än hundra år sen. Först efter andra världskriget blev det riktigt fult att vara rasist offentligt. I dag finns det en annan form av utbredd rasism, men storsamhället är faktiskt väldigt öppet. Öppnare än de flesta andra länder. Det är rätt bra, helt enkelt, och det är så pass bra av en orsak. Vi har kommit långt. Och med intelligens och empati kan vi komma ännu längre.
