Ondskans kalejdoskop

I lekparken i området där jag bor har någon klippt av kedjorna till gungorna med bultsax. Det är taskigt på ett meningslöst sätt – att göra illa utan annat mål än att göra illa. Kanske ondska i mikroformat. Men vad är ondska?

Carl Johan De Geer och Ulrika Nandra har tillsammans funderat på samma sak. Det har blivit en liten gul bok prydd med ondskans grinande dödskalle, tecknad av Carl Johan De Geer.

Boken har två delar och det verkar som om han har skrivit den första och hon den andra. Det står ingenstans, men efter en stund förstår jag. När textens jag minns Dr Jekyll och Mr Hyde på Cinemateket på 60-talet måste det vara De Geer som skriver, för Nandra var inte född än. Kanske har båda skrivit delar av båda texterna? Kanske flyter texternas jag emellan dem? Det stör mig att jag inte vet.

Men det verkar vara Carl Johan De Geer som tar hissen ner i källaren för att sortera soporna och tänker att Freddy Krueger väntar på honom i mörkret, ”den bittre hämnaren med klor av stål”. Så öppnar han hissdörren, lyset tänds och Freddy är borta.

Bokens första del handlar om föreställningen om ondskan, ondskan i fiktionen, Mr Hyde, Freddy Krueger, Lex Luthor, ondskan i Flugornas herre. Politiska idéer om ondska, från science fiction-författaren Philip K Dicks onda storföretag till idén att 70-talets blåvita tandkräm och fiskpinnar representerade en ond likriktning, ett DDR-Sverige.

Men också om Louis De Geer, förfadern som var slavhandlare, och en snäll mormor som inte bara var en snäll mormor utan också nazist.

Carl Johan De Geer gör också en lista över företeelser som kan sägas vara onda. Han tar med ”att förorda diktatur eller fascism”, ”sexism och patriarkalt tänkande”, ”att förbereda krig”, mobbning et cetera. Och han noterar att listan är godtycklig – bilkörning med fossila bränslen finns till exempel inte med, och han frågar sig varför. Han hatar när människor saboterar jordens framtid, men det finns många sabotörer som han tycker om som personer. Han möter dem på sitt stamkafé, ”dessa fossila bilister, dessa långväga flygresenärer” – och de har vänliga samtal. Är det fegt av honom att inte angripa dem? Kan han begära mer?

Andra delen handlar mer om den yttre verklighetens ondska, hur den uppstår, hur den fungerar, hur och i vilka syften vi använder begreppet. Ulrika Nandra skriver träffande om rädsla och ondska: ”Rädslan står ofta i vägen för det öppna samhället. Och ondska och rädsla går hand i hand, föremålet för rädsla kan kläs i ondska, eller så kan rädsla vara drivkraften bakom handlingar som sedan av andra kan kallas ondska.”

Hon berättar om sina skrivkurser med fångar som har begått fruktansvärda brott. Är de värda hennes tid? Förtjänar de att få hjälp att utveckla sin kreativitet? är frågor som hon brukar få. Ja, svarar hon. Hon vill få dem att reflektera och se sig själva i andra.

Som en intern som skrev en detaljerad och väl gestaltad scen där en rånare klantade till det. Ulrika Nandra frågade om han kunde skriva samma scen utifrån kassörskans perspektiv, och han tittade förvånat på henne. ”Det kan jag inte göra, då blir jag ju svag. Jag kan inte tänka på offret i det läget.”

Ja, det är väl så vi står ut med ondska. Genom att inte tänka på offret, genom att avhumanisera, göra människor till något annat än människor. Brickor i spelet. Eller fiender, ”de onda”.

Det är som att titta i ett ondskans kalejdoskop, att läsa den här boken. Alla vinklar och konstellationer bildar till slut en helhet. Ja, ondska finns, som mörker finns, eller regnbågar. Den finns, men den är alltid något annat.