Vart tog du vägen kan tyckas vara en okänslig fråga att ställa till en konstnär, som naturligtvis har introverta skapande-perioder, utanför rampljuset, då inte allmänhet eller media är inbjudna. Men det betyder inte att personen har försvunnit, bara varit ur sikte ett tag.
Vart tog du vägen, Makode Linde?
Även om vissa av oss här i Sverige kan tycka att det var ett tag sen vi hörde talas om konstnären Makode Linde, så visar det sig, när jag pratar med honom via Skype från hans ateljé i hemstaden Berlin, att han inte alls försvunnit från scenen sedan den stora mediala uppmärksamheten kring Painful cake 2012 och konstbråket kring utställningen på Kulturhuset i Stockholm 2016. Då demonstrerade personer som kände sig kränkta av hans konst utanför ingången till utställningen och Linde blev kalllad för rasist. Han blev kontaktad av världens största nyhetskanaler, anklagades för att ha skapat rasistiska verk och uppmanad att förklara sin konst.
– Jag har gått igenom olika faser sen dess. Efter Tårtan var det många upprörda röster som gjorde sig hörda. Men det var innan ord som kulturell appropriering hade kommit upp på agendan. Kring Kulturhusutställningen kände jag att jag måste försöka förklara, berättar han.
Men det blev komplicerat. I stora delar av konstvärlden anses det fult att förklara sin konst. Konsten ska tala för sig själv. Och det var egentligen inte inifrån konstvärlden som kravet på förklaring kom, utan utifrån, BBC, CNN och Al Jazeera låg på, och Makode Linde bestämde sig för att tala om det, utan att ta ifrån verken dess djup.
Många vill inte förstå
– Det här med att låta konsten tala för sig själv, det funkar bara om man är i en helt homogen grupp där alla har samma preferenser, då får alla samma intryck, men är jag i ett rum med typ 200 vita personer och jag själv är den enda svarta, då kommer jag att vara tvungen att försvara det jag gör, annars blir jag överkörd av massan som lägger sin tolkning på det, utan att ta hänsyn till vem jag är eller vad jag har för bakgrund.
Makode Linde försökte reda ut missförstånden. Men det är kontroversiellt att föra upp postkolonialism och blackface på bordet som samtalsämne, det passar inte in i allas verklighetsbeskrivning och det gick upp för Linde att många helt enkelt inte ville förstå. Demonstranter och vita personer som kränkts av hans konst blev svårt att förhålla sig till.
– De flesta svarta i Sverige är inte slavättlingar. Till att börja med. Det är kids till immigranter. Så vi har inte samma historia. Det är ett problem att folk ställer sig i predikstolen innan de blivit fördjupat upplysta. Många som kritiserar mig är ofta folk som inte gjort research, som gör ytliga analyser. Till exempel att blackface skulle vara rasistiskt, det är för förenklat för att vara intressant och korrekt.
Sedan dess har Makode Linde fått fler konstnärliga uppdrag och en stabilare ekonomi.
– Jag slipper jaga jobb, säger han. Tack vare det har jag kunnat förflytta mig från Sverige till Berlin. Det är skönt att inte bli igenkänd på gatan, jag vill inte behöva diskutera min konst med främlingar på tunnelbanan. Här har jag mer tid att ägna mig åt inspirerande uppdrag, både åt mig själv och andra.
Bland annat gör han bokomslag och musikvideos, och gör just nu ett beställningsjobb åt den svenska internationellt erkända regissören Marcus Örn.
– Jag gör masker till en föreställning han sätter upp i Wien, som har premiär om några veckor. Det är extremt kul, jag har helt fria händer och han älskar mitt arbete. Jag tycker att det är skönt att vara lite i bakgrunden, att vara en del av en ensemble. Det är egentligen en livsdröm som går i uppfyllelse. Att jobba med vänner, få bra betalt och göra precis det jag vill.
Olika tidsperioder
Makode Lindes konst har en genomgående tematik, och han kombinerar verk från olika tidsperioder i de olika utställningarna.
– Mina utställningar, sen tiden på konstskolan, är kombinationer av alla mina verk. Afromantics har jag gjort i 12 år. Till och med verk som jag sökte till konstskolan med, får ingå i utställningar fortfarande. Ingen kan riktigt se skillnad på gamla och nya verk. Det finns en styrka i det, jag bygger upp min egen fantasivärld, ett eget universum som jag plockar delar ur.
Närmast har Linde haft en solo-utställning i Umeå, som nyligen hade vernissage, och under 2017 hade han tre soloutställningar i Sverige.
Sverige en tidsbubbla
Makode Linde upplever i dag att han har en större konstnärlig frihet.
– Det är fortfarande Afromantics som säljer mest, till exempel blev Solstickan Afromantic väldigt populär, men nu har jag också mer tid till annat. I vintras ägnade jag tre månader åt att fördjupa mina kunskaper i 3D-animering, det är lyxigt och extremt kul, men tidskrävande.
Linde har ofta jobbat i begränsade färgskalor, svart-vittrött, men till utställningen The New black i fjol, som var den första helt nya soloutställningen sen Kulturhuset, skapade han kalsonger åt sig själv, gjorda av Ikeapåsar.
– Med en ny utställning i Sverige kände jag att det var fräscht att jobba i gul-blått. Så hittade jag Ikea-kassarna som har precis de färgerna. Det var ett bra material att jobba i, och verket blev klart precis en månad innan Kamprad dog. Sen sålde jag fillingarna här i Berlin för tio lax. Det var helt klart en karriärsmarkör.
Till sist, hur ser du på Sverige i dag, så här på lite distans?
– Sverige är i en tidsbubbla som inte har utvecklats om man ser det utifrån. Jag har, sen jag varit litet skolbarn, påtalat rasismen i Sverige. Nu plötsligt fattar folk att 30 procent röstar på SD och att det alltså finns en massa rasister i landet. Men det här är inte människor som plötsligt har blivit det nu, det har funnits rasister hela tiden, men nu hittar de en gemenskap att kanalisera ut det i. Vad var det jag sa? Det här har jag sagt hela tiden, jag har jobbat med den tematiken i femton år.
