Dags att på allvar bekämpa klimathoten

Hantering av klimathoten är inte ”bara” en miljöfråga utan en förutsättning för att skapa trygga jobb, trygg ålderdom, säkra bostäder och god uppväxt och bra liv för barn och unga.

Ett stort steg framåt

Trots att vi både vet mer och har gjort internationella – men vaga – åtaganden, som i Paris 2015, har koldioxidutsläppen sedan 1990 ökat med 60 procent. Det beror i hög grad på att vi reser mer eftersom våra livsstilar präglas av alltmer statusbetonat flygande. Omställningar bromsas också av kortsynta ekonomiska egenintressen, och vad som med rätta kan kallas mördande reklam.

Klimatfrågorna marginaliseras också av att det politiska samtalet skyms av allt tal om invandring och vallöften om kortsiktiga så kalllade plånboksfrågor. Det är beklagligt att de större politiska partierna i Sverige tycks sakna visioner och nytänkande som möter dagens problem – så att de tappar både medlemmar och väljare eller försöker rädda sig med enkla budskap och utpekandet av syndabockar.

Den svenska klimatlag som drevs fram av MP och antogs 2017 utgör dock ett stort steg framåt. Men den omfattar bara de utsläpp som genereras inom Sveriges gränser. Lagen döljer därmed de verkliga utsläppen, som också omfattar vårt utlandsresande, de varor vi importerar och exporterar samt sjöfarten. Sammantaget dubblerar de våra territoriella utsläpp om drygt 50 miljoner ton vilket innebär att Sveriges utsläpp per person och år är drygt 10 ton växthusgaser. När det bör vara max 2.

Men det finns hopp! Många aktörer står för förändring, både inom det etablerade näringslivet, bland entreprenörer, forskarvärld, det civila samhället och enskilda individer. Klimatfrågorna ses också överlag i ett brett perspektiv där även bevarandet av biologisk mångfald poängteras, liksom rättvisa, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Förändring är möjlig

Tillsammans genomförde en bred front av förändringsaktörer Sveriges andra Klimatriksdag 4–6 maj. (Den första ägde rum 2014 inför förra riksdagsvalet). Bland talarna vid Klimatriksdagen fanns bland andra Anders Wijkman och den brittiske forskaren Kevin Andersson, som betonade faran av att ständigt skjuta upp agerande i fråga om klimathot – och likt astrologer tro på lösningar som inte är tekniskt och ekonomiskt tillämpbara i sinnevärlden som till exempel CCS – insamling, lagring och förvaring av CO2.

Klimatriksdagen hade förberetts i flera år, med arbetsgrupper, seminarier, teater med mera. En rad konkreta förslag presenterades i olika motioner, som visar att förändring är möjlig och görlig: (För detaljer, se www.klimatriksdagen.se)

• Stoppdatum för användning av fossila bränslen

• En fossilfri finanssektor bl a omfattande de statliga AP-fonderna

• Styrmedel och åtgärder för infrastrukturen som utgår från mål, inte prognoser

• Samordning av tågtrafiken inom EU så att människor kan resa mer hållbart

• En långsiktig strategi för att minska flygets utsläpp, genom borttagna subventioner och märkning, som till exempel på tobak (men med varningar för faran för jordens hälsa)

• Hållbar livsmedelsproduktion • Skydd av kollager i svenska skogar

• Formuleringar om miljö och hållbar utveckling i skollagen

• Komplettering av klimatlagen med en koldioxidbudget för att nå 2-gradersmålet

• Koldioxidbudgetar för kommuner och landsting

• Folkbildningskampanjer rörande klimathoten.

Förslag på en skala

Sammantaget kan förslagen på agendan delas in på en skala som anger hur genomgripande förändringar som krävs (vilket förstås är korrelerat till den effekt de kan tänkas få):

• Krav på annat än tillväxt som övergripande mål för samhällsbygget. Här framhålls att marknaden – och enskilda aktörers vinstintressen – snarare leder till än minskar klimat- och miljöproblemen. Förslagen inriktas på nya visioner och politiska program i syfte att formulera hållbar livskvalitet och hållbara livsstilar; en ekonomi byggd på vad planeten klarar av, minskad rovdrift på såväl natur som djur samt ekonomisk och social rättvisa. Förslagen omfattar bland annat lagstadgande av naturens rättigheter, individuella utsläppsrätter, nationella kolbudgetar, gröna handelsavtal och stöd åt MR-aktörer som försvarar miljö och klimat.

• Mer statliga åtgärder, skatter och investeringar med mera för att genomföra nödvändiga omställningar som marknaden varken kan eller ska ta sig an: styrning mot hållbarhet genom ramverk för resurshushållning, kortare arbetstid (för att prioritera fritid/frihet som del av livskvalitet), investeringsbanker för grön omställning, gröna pensionsfonder, stopp av subventioner av flyg och fossila bränslen, investeringar i långsiktigt hållbara transporter och infrastruktur, energieffektiva bostäder, ekologiskt jordbruk, effektiv avfallshantering, minskad reklam i syfte att minska konsumtion, att åtgärda matsvinn, vegetariskt kosthåll med mera.

• Omställning ”light” inriktad på att skapa bättre förutsättningar för individer att leva och välja mer hållbart på marknaden genom information om produkter.

• ”Light”-varianter i form av forskning och teknik- och produktutveckling som lösning på problemen. Det innefattar bland annat utveckling av CCS (kollagring), elbilar, elvägar, solceller, vätgasteknik, passivhus, reflekterande tak och vägar med mera. Denna grupp kan också sägas inkludera (utbyggd) kärnkraft.

• Andra ska lösa problemen: ”omställning extra light”, som grundas på uppfattningen att utsläppen i Sverige är för små för att spela roll globalt, och att omställning därför ska ske utanför Sveriges gränser, eventuellt med ekonomiska bidrag från Sverige.

Nu arbetar Klimatriksdagen vidare med att föra ut analyser och förslag från majmötet – bland annat till Almedalen – och fortsätta folkrörelsearbetet med att hålla fokus på klimat och hållbar utveckling, som enligt Klimatriksdagens värdegrund också lyfter fram allas lika värde och rättigheter.

Arbetet med Klimatriksdagen är ett exempel på ett samfällt agerande med att realisera en vision och där processen är en del av en levande demokrati – och livsviktig i tider som dessa. Det krävs att olika aktörer agerar och samverkar på bred front för att hålla demokratin levande, och manifesterad – för att folkstyret inte ska tas över av krafter som kan eller vill underminera demokratin, av politiska eller ekonomiska särintressen. Vi har sett i Jan Schermans förnämliga dokumentär på SVT hur demokratin mår i Sverige, med tunga företrädare för näringslivet – som redan nu kraftigt påverkar politiska beslutsfattare på alla nivåer – som vill krympa antalet riksdagsledamöter och hellre se fler ”experter” som styrande. Vi har också sett hur marknaden ersatt politiskt inflytande sedan 1980-talet, vilket bland annat har försvårat viktiga investeringar, trots extremt låg ränta, i miljövänlig infrastruktur.

Eftersom klimat och miljö är de frågor som oroar människor mest och många centrala makthavare och medier tittar åt andra håll så behövs aktiva folkrörelser, precis som de som föregick inrättandet av demokratin 1918. Det krävs aktiva medborgare – inte bara konsumenter – och fria individer som i samverkan stöttar och bildar folkrörelser, på samma sätt som våra förfäder och förmödrar på 1800-talet när de drev igenom dåtidens krav om allmän och lika rösträtt. I dag är det klimatet som måste stå i fokus – men även demokrati och jämställdhet, för att motverka den populism och letargi som utgör de verkliga hoten mot mänsklig säkerhet och trygghet.

Mod, hopp och handling

Fram till nu har vi varit invaggade i föreställningen att vi inte behöver kämpa för demokratin och freden, utan tagit den för given. Men globalt ser vi hur hat, rädsla och odemokratiska och klimatförnekande krafter, ofta med rasistiska och kvinnofientliga agendor, vunnit makt. Inte genom kupper utan genom politiska val.

Vi har nu fått en broschyr till alla hushåll inför risken att kriget och krisen kommer. Vad vi tycks behöva än mer är en broschyr om hur vi möter klimathoten – och hoten inifrån mot demokrati och människors lika värde och rättigheter. Åtgärdsförslagen ligger på bordet. Nu krävs bara mod och hopp och att vi sätter igång.