”Sverige behöver mina afghanska söner”

I blickfånget: Stéphanie Cheyda Fahlquist

Trångt men kärleksfullt”, så beskriver Stéphanie Cheyda Fahlquist sin lilla trea i Bergsjön i Göteborg som hon just nu delar med två ensamkommande afghanska ungdomar, en tonårsdotter, två hundar och en katt.

Att hennes hem, och liv, skulle se ut så här i dag hade hon ingen aning om för två år sedan när hon började jobba med att integrera elever från förberedelseklass till nian.

– Den här tiden var väldigt speciellt för mig för det var egentligen första gången jag träffade ensamkommande ungdomar. Det var en riktig wow-upplevelse. Dels för att mina elever var så otroligt studiemotiverade och dels för att de bar på en empatisk förmåga som var något helt utöver det vanliga. Det var ingen som tog på sig någon offerroll utan de bara kämpade på, trots sitt tunga bagage, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist.

”Extramamma”

Hon slutade så småningom på skolan då hon fick ett nytt jobb. Men hon kunde inte sluta tänka på sina gamla elever, trots att familj och vänner sa åt henne att släppa dem och fokusera på sitt nya jobb. Hon höll kontakten med många av eleverna och snart hade hon även lärt känna deras vänner. På det viset hade hon plötsligt blivit ”extramamma” åt ett tiotal ensamkommande ungdomar, de flesta från Afghanistan. De blev en självklar del av varandras liv.

Åldersuppskrivningar

Så började åldersuppskrivningarna, och därmed även avslagen, att komma.

– Jag hade faktiskt inte en tanke på att de flesta skulle få avslag när jag först träffade mina elever, det gick liksom inte att föreställa sig. Så när avslagen började ramla in så kändes det helt overkligt för oss. Det var ingen som hade sagt att de inte skulle få stanna här i Sverige. Alla hade bara sagt ”välkomna”, så de lämnade fingeravtryck och blev sedan fast här. Om de bara hade vetat detta så skulle de ju inte kommit hit, utan sökt asyl någon annanstans, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist och fortsätter:

– Jag kan fortfarande inte begripa hur man som myndighet kan välkomna unga papperslösa flyktingar med öppna armar och dyra projekt för att sedan efter en omänskligt lång och osäker väntan slå fast att så många ska skickas tillbaka till det helvete de motvilligt flydde ifrån.

Åldersuppskrivningarna innebar inte bara att de flesta ungdomarna fick avslag på sina asylansökningar, utan även att de blev av med boende, god man och tillgång till socialtjänst. Migrationsverket erbjuder förvisso vuxenboenden till dem som fyllt eller blivit uppskrivna till 18 år, men de kan sällan ordna med boenden i samma kommun. Alltsomoftast finns det bara plats på boenden långt upp i norra Sverige. När Stéphanie Cheyda Fahlquist fick veta detta så insåg hon att hon måste göra mer för att hjälpa.

– Det började med att en kille skulle bli skickad till ett vuxenboende någonstans långt bort från Göteborg när han blev uppskriven i ålder, och då sa jag nej. Nu räcker det. Han har vänner, skola och hela sitt liv här. Då får han bo hos mig istället, säger hon.

Hon köpte en våningssäng till vardagsrummet och sedan dess har inget vart sig likt i den lilla trean i Bergsjön. Fler och fler ungdomar har kommit och gått och de har blivit en lika självklar del i hennes liv som hennes övriga familj.

– De här ungdomarna ropar efter hjälp, de är inte ute efter något. De pluggar hårt, hjälper till hemma och anpassar sig till allt. De är mina barn på riktigt, det är kärlek på riktigt. Vi gör allt hemma tillsammans. Vi har ett schema, vem som diskar, vem som tvättar, vem som lagar mat, går och handlar och allting funkar jättebra, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist.

Glädje och sorg

Men trots all glädje som de ensamkommande ungdomarna och Stéphanie Cheyda Fahlquist har delat så har de också tvingats till att dela mycket sorg. De senaste månaderna har varit extra tuffa. Den 7 maj blev Barat, en av fostersönerna, slutligen utvisad till Afghanistan efter många svåra månader i förvar. Hela familjen sörjer och är oroliga för honom, men Stéphanie Cheyda Fahlquist är ändå lättad över att han nu slipper den psykiska stressen som den långa väntan inne på förvaret orsakade honom.

– Förvaret gjorde att han till slut ville ta sitt liv. Nu slipper han i alla fall sitta frihetsberövad och får en chans att försöka ta sig över gränsen från Afghanistan och träffa sin familj som bor i grannlandet. Jag har inte hört av honom sedan utvisningen, men jag vet att han planerade att på egen hand vandra över gränsen, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist.

Innan Barat åkte uppmanade han sin fostermamma att försöka att inte oroa sig för honom, och istället fokusera på att hjälpa de andra ungdomarna som fortfarande har en chans att stanna i Sverige. Och trots sorgen så gör hon sitt bästa för att följa hans råd.

Kämpar hårt

– Jag får ont i hjärtat när jag tänker på Barat. Vissa dagar gråter jag bara och kan inte tänka på annat. Men sorgen har också gett mig extra glöd. Mina nuvarande fostersöner Mahmoud och Mahdi har bara fått varsitt avslag hittills. Jag kommer att göra allt jag kan för att de ska få stanna här, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist och fortsätter:

– Sverige gick miste om en fantastisk människa och framtida sjuksköterska när Barat blev utvisad. Nu måste vi kämpa för alla andra fina, äkta, medmänskliga, tacksamma, studiemotiverade och arbetsvilliga unga människor som vi har turen att ha kvar här. Sverige måste vakna och sluta skicka dessa framtida läkare, lärare, sjuksköterskor, snickare, lokförare och ingenjörer, som vi en gång sa ”välkomna” till, in i döden.

Vad skulle du vilja ge för råd till de som känner att de vill engagera sig eller hjälpa till på något sätt?

– Lär känna en ensamkommande. Och lyssna. Det räcker att börja så, för när man väl vet hur de har det så är det omöjligt att inte engagera sig. Det var så det började för mig och det har förändrat hela mitt liv, säger Stéphanie Cheyda Fahlquist.