Krönikor

En flådig Ferrari läker inte alla sår

I varje valrörelse stiger skoldebatten upp som dålig lukt från ett sår som aldrig vill läka. För det är ett sår som rivs upp varje gång en ny generation unga ska förberedas för sina framtida positioner i samhällshierarkin. Såret består av de djupa sociala och ekonomiska klyftor som skiljer eleverna åt. Men också många av dem som gynnats mest av skolsystemets sociala skiktning och i dag erövrat de inflytelserika poster de var ämnade att nå, bär på bultande sår från sin skoltid.

Utanför klassrummen rådde nämligen en omvänd hierarki. Där var det Grabbarna Grus som stod på toppen, för där var det inte studieresultat som gav utdelning, där bestod hårdvalutan av välväxt fysik som lätt gick att växla in mot sexuella erövringar.

En av mina manliga vänner, som i dag driver en välrenommerad advokatbyrå, känner fortfarande förödmjukelsen svida till innanför bröstet, då någon han möter på andra sidan skranket bär drag av dessa ”skolgårdskungar” som han jämt var rädd att få stryk av och som alltid lyckades hångla upp de hetaste tjejerna.

Fastän deras nuvarande samhällsstatus motsvarar klassrummens negativa förväntningar, kan min framgångsrike vän alltjämt bli hypnotiserad av deras forna rang som skolans ballaste badboys. Då hjälper det inte att Ferrarin han parkerat vid tingsrätten är ännu flådigare än den som en utbrunnen skolgårdskung står åtalad för att ha stulit. Just det: Att bli nedvärderad i unga år gräver djupa sår som aldrig vill läka.

Ibland luftas dessa sår i jämställdhetsdebatten, när kvinnor beskylls för att rata de sjysta och civiliserade snubbarna som aldrig sa hora och istället dregla efter grottmän. Djupt begravd under all dressyr och polityr som ska påskina fördomsfrihet och tolerans spökar medelklassmännens primitiva demonisering av män med lägre status.

Vilka är då dessa sexuellt tilldragande grottmän? I Vredens druvor skildrar John Steinbeck flyktingströmmen med arrendebönder från Mellanvästern, som markägarna drivit ut på vägarna sen de ersatt mänsklig arbetskraft med jordbruksmaskiner. De flesta sökte sig till Kaliforniens blomstrande välstånd i hopp om att få arbete. Istället föstes de ihop i läger under största misär, utnyttjades å det grövsta av hänsynslösa arbetsgivare och utsattes för våld av de bofasta. De kallades ”oakies”, eftersom många kom från Oklahoma, och beskrevs som primitiva, brunstiga bestar.

Även judar har beskrivits som översexuella varelser ur stånd att behärska kroppsliga impulser. I dag sprids denna uppfattning om flyktingar från Afrika och Mellanöstern.
Ju närmare kroppen en grupp anses stå, desto lägre värde tillskrivs denna grupp och förses därför med djuriska egenskaper, vilket har ursäktat såväl slaveri som etnisk rensning. Betoningen av det kroppsliga hos socialt och ekonomiskt underordnade grupper är ett sätt att bevara bilden av den egna gruppen som högre stående, men föder samtidigt en omotiverad skräck inför bilden man målat upp av den andre – ve om dessa vilda och driftsstyrda kroppar finge övertaget.

Men hur ofta får dessa ”vilddjur”, dessa skolgårdskungar, ett eget ord med i laget?

Rasmus Fleischers och Pelle Snickars bok om Spotify och hur den överdrivna värderingen kan strypa musikalisk mångfald.

Fartblinda cykeldårar som vräker fram i stora horder längs stadens idylliska promenadstråk och dödar sommarens mest avstressande gratisnöje.