It’s all ’bout the money, sjöng artisten Meja på 1990-talet. Men om det hade varit sant hade hon kanske inte hoppat av just när hon skulle lanseras i USA. Vad var det som hände? Vart tog hon vägen, och vad händer nu? Meja Kullersten berättar för Syres Marie Eriksson.
Vart tog du vägen, Meja Kullersten?
För tjugo år sedan fick Meja en megahit med poplåten All ’bout the money, som hon skrev tillsammans med musikproducenten Douglas Carr. Något år senare sjöng hon duett med Ricky Martin i hans låt Private emotion.
Men redan flera år tidigare hade hon gjort succé runtom i världen med en helt annan musikstil, garage-house för discogolv. Det var hon och Anders Bagge (från TV4:s Idol-jury, kompositör åt till exempel Céline Dion) som skrev hiten Happy. Deras band hette Legacy of sound.
Och före All ’bout the money hade Meja också hunnit bli bäst säljande kvinnliga artist i Japan med sitt soloalbum, Meja, som kom 1996. Flera av hennes album och singlar kvalade sedan in till trippelplatina med miljoner sålda exemplar runt om i världen, World music awards i Monte Carlo utnämnde henne till bäst säljande skandinaviska artist 1999 och den amerikanska musiktidningen Rolling stone skrev: ”Meja förvandlar socialt medvetande till strålande svensk popnjutning …”
Hon fixade fullsatt och försäljningssuccé med sång, starka melodier och texter om både sociala frågor och känslor. Skivbolaget Sony Columbia såg potential och pengar – runt millennieskiftet skulle de göra en jättesatsning och lansera henne på bred front i USA. Allt var framdukat, bara att sätta sig på turnébuss och flyg. Men då säger Meja otippat tack, men nej tack.
Varför gjorde du det? – Jag hade rest och turnerat så mycket redan, jag var trött och orkade inte hur mycket som helst, berättar Meja och lägger till:
– Och så var det det där med en väldigt jobbig remix. Plötsligt ville bolaget lansera mig med en technovariant av en av mina låtar och den kunde jag absolut inte stå för.
Oavsett musikstil brukar pressen på toppen, med mycket pengar inblandade, vara stor.
– Men tvärtemot med hur till exempel Avicii blev behandlad, blev jag ändå bemött med förståelse, fortsätter Meja. Jag hade ett management som inte bara tänkte på pengarna.
Hon lärde aldrig känna Avicii men blev gripen av hans öde.
– Det är sällan som vi artister säger nej. Vi pressar oss och trycker ner för att ”the show must go on”.
Hon ger ett exempel:
– Jag var på väg till en av mina konserter för några somrar sedan och då körde jag på en älg. Den dog direkt och hela bilen skrynklades ihop. Jag var i chock men hade fokus på att leverera. Ambulansen och polisen kom på plats och jag höll masken, sen pratade jag mig ut från sjukhuset snabbt för jag skulle ju stå på scen några timmar senare. Och det gjorde jag. Men nästa dag var jag riktigt skakig.
Störst i Japan
Men vad hände efter att Meja tackade nej till den stora lanseringen i USA? Hon berättar:
– Jag har fortsatt att skriva musik hela tiden och utforska nya stilar, har haft konstutställningar och engagerat mig i både mänskliga rättigheter och djurrättsfrågor.
Det här med att byta stil ofta, vad har det betytt för din karriär?
– Jag är övertygad om att det kan ha varit till nackdel. Om man håller sig till ett fack kan man vara lättare att sälja in. ”Jaha, Meja, hon låter så här.” Men när du tänker för mycket på hur du förvaltar ditt varumärke, då har du tappat fokus. Det viktigaste är alltid vad du vill förmedla och jag gör inte våld på mitt hjärta.
Hon har samarbetat med många kända producenter och låtskrivare i till exempel USA och hade skivkontrakt med Sony Music fram till 2005. Sedan startade hon eget skivbolag. Japan är det land där hon alltid har haft sin största och mest trogna publik. Innan vi pratar mer om vad hon gör just nu, berättar hon om några tidigare projekt:
– Mitt under lanseringen av mitt Realitales-album i Japan fick jag för mig att starta restaurang i Skåne. Tillsammans med vänner, som hade haft krog tidigare, öppnade vi Café Tora i Torekov. Samtidigt startade jag och en kollega musikförlag. Det var en rolig period men kanske lite mycket att hålla i.
Var du trött på att vara artist? – Nej, jag skulle bara göra allt på en gång. Jag är en igångsättare, entreprenör och tycker om att nätverka ihop med människor men är inte så bra på att förvalta. Efter fyra år sålde jag min del i restaurangen.
Frihetskamp
Meja har också drivit och varit med i en hel del sociala projekt genom åren.
– Ja, jag är stolt ambassadör för Non-violence project, en icke-vinstdrivande organisation som motiverar unga att lösa konflikter utan våld. Och när Japan drabbades av jordbävning och tsunami 2011 startade jag den svenska avdelningen av Artists help Japan. Abba och Mauro Scocco var några av dem som bidrog till att äldre och barn fick hjälp.
Mannen som har suttit längst tid i isoleringscell i USA, enligt uppgift från Amnesty, är Albert Woodfox som var aktiv i Svarta panter-partiet mot rasism. Du var engagerad i hans frihetskamp?
– Ja, jag läste om honom i Amnestys medlemstidning. Då hade han suttit i 42 år i en cell på två gånger tre meter. Helt sjukt. Jag skrev ett brev till honom. Hans svar inspirerade mig till att skriva låten Yellow ribbon, som en del i Amnestys kampanj för honom. Han släpptes 24 februari 2016, efter 43 år. Vi träffades senast i Stockholm förra året och håller kontakten.
Hur ser du på #metoo-rörelsen? – En viktig lärdom är att vi kvinnor behöver prata mer med varandra och inte lägga locket på. Det är tillsammans som vi kan se till att det blir en förändring.
Har du själv blivit utsatt för sexuella trakasserier och förtryck?
– Om det är nån som har försökt att kladda eller trycka ner mig, har personen omgående fått en rak höger. Jag tar tag i situationer direkt och är långt ifrån konflikträdd. Men jag har inte känt mig särskilt drabbad. Visst kan det finnas en viss jargong bland män i musikervärlden men jag har ändå känt mig respekterad, både som person och artist.
Förutom att skapa musik målar hon och fotograferar också.
– Ja, målat har jag gjort hela livet. Min mamma är konstnärinna, 29 september ställer vi ut på Konstpoolen i Nynäshamn tillsammans.
Och hennes morfar var kompositören Per Lundkvist.
– Ja, hans musik kunde höras på kortvågsradio ända till USA. Och så hade han en ständig längtan till Japan. ”Japan is only a song away”, skrev han. Det är märkligt när man tänker på att det är det land där jag har min största publik. Han var också vegetarian, gjorde yoga och mediterade, som jag.
Vad håller du på med nu? – Nu ska jag se till att mitt nya band, Peace conspiracy, kommer på turné till USA. Men innan dess ska vi turnera runt i Sverige i sommar och vi uppträder till exempel i Kungsträdgården i Stockholm 9 juni.
Sociala medier
I dag får ju många en större publik genom att vara riktigt flitiga på sociala medier. Eller delta i tv-program som På spåret och Let’s dance. Är det något för dig?
– I kväll ska jag faktiskt sitta i panelen på en föreläsning på Pop house Stockholm och berätta hur vansinnigt stressad jag blir av sociala medier och allt det ytliga. Men det där med Let’s dance, det skulle jag kunna nappa på. Dansa är superkul men något av det svåraste jag vet. En utmaning i total kroppskontroll.
