Glöd · Under ytan

”De har sålt vår by till krigsplanen”

Akleema berättar med inlevelse om bybornas situation.

Turkiets militär bombar kurdiska byar i Irak. Kritiska journalister och artister fängslas, minoriteter lever i skräck och undantagstillstånd råder. Samtidigt säljer Sverige krigsmateriel till Turkiet för 71 miljoner om året, skriver Annika Spalde på veckans Under ytan.

Det är en solig vårdag i irakiska Kurdistan. Vår chaufför Kak Aso kör tryggt in bussen på den smala, gropiga vägstump som slutar i den lilla byn Dupre. I bussen sitter sex personer från olika länder som är deltagare i delegationsresan och fem CPT:are, bland dem undertecknad. Vi har genomgått träning för Christian peacemaker teams och arbetar inom organisationen, några på heltid, andra som jag någon månad om året.

25 bomber

Dupre är en av många byar som drabbats av bombningar av turkiska stridsflygplan. En natt förra våren släpptes 25 bomber på byns marker. Turligt nog träffades ingen människa, men husen fick skador och barnen mardrömmar. Nästan varje dag ser de plan eller drönare i skyn. Det är svårt att känna sig trygg i en sådan situation. En bit upp i bergen har de odlingar med valnötsträd och sumakbuskar, men numera vågar de sig sällan upp dit. Förlorade skördar, förlorade inkomster.

Akleema är en kvinna med kraftfull röst och tydliga åsikter. Hon lever med sin son i 20-årsåldern och ett par yngre barn som förlorat sina föräldrar, som hon ansvarar för. Hon bjuder oss att slå oss ner i vardagsrummet. En grannkvinna kommer också in för att tillsammans med Akleema berätta om hur det är att leva i Dupre.

De båda bär en stor frustration över de regionala, kurdiska ledarna. Förtroendet är borta, de känner att politikerna över huvud taget inte bryr sig om deras situation, eller vågar kritisera Turkiet. ”De har skänkt bort dessa berg till Turkiet”, som Akleema uttrycker det. ”Ja, de har sålt vår by till krigsplanen.”

Öppnade sina hem

Erdogan, Turkiets president, kommenterar sällan bombningarna på irakiskt territorium. De är sedan många år – med ett uppehåll 2013–2015 under fredsprocessen – en del av regimens krig mot PKK. Eftersom det regelbundet är civila byar som träffas antar många att detta är en medveten del av strategin; att skrämma befolkningen att inte på något sätt stödja PKK.

CPT uppmärksammade för ett tiotal år sedan att regionens egna ledare inte verkade agera för att försvara sina medborgare, och inte heller gav dem någon kompensation då deras marker och byggnader förstördes. Det makthavande partiet är nära förbundet med Turkiet genom handelsavtal, vilket verkar hindra dem från att på allvar kritisera bombningarna. Det blev en del av CPT:s arbete i irakiska Kurdistan att slå följe med dessa människor och bidra till att föra ut deras berättelser till omvärlden.

En ljuspunkt i allt det mörka är relationen till grannbyn Kashkawa. Det är en by med assyriska kristna som ligger på bara ett stenkasts avstånd. Under den vecka förra året då bombningarna kom väldigt nära Dupre öppnade Kashkawaborna hemmen för sina muslimska grannar. ”Våra kristna grannar har även hjälpt oss med vägar och brunnar” säger Akleema. Hon värdesätter deras relation. ”Jesus och Mohammed hade samma budskap.”

Vi tar adjö, men det är med sorg i hjärtat jag kliver på bussen. Jag hade gärna stannat längre i Dupre.

Dödades på nyår

Två dagar senare närmar vi oss staden Ranya. Där är vi inbjudna till en familj som drabbats hårt av Turkiets bombningar. Deras son dödades en månad tidigare. Han hette Bezhan Mustafa och var 20 år. Det hände på natten efter newroz, det kurdiska nyåret. Tillsammans med tre vänner hade han firat nyår. På kvällen lämnade de festligheterna för att åka till en stuga i byn Sarkan där de skulle övernatta. De hade gjort upp en eld och grillat kött, enligt grannar. Kl 01.15 kom ett plan och släppte en bomb som dödade de fyra vännerna.

Några dagar senare träffade CPT:are familjen för första gången. ”Vi kunde inte tro att det var sant”, sa fadern Mustafa. ”Sarkan har aldrig tidigare bombats.” Han berättade också lite om Bezhans liv. Under en period hade han deltagit som peshmerga – kurdisk soldat – i kampen mot IS. Han hade aldrig haft något samröre med PKK.

Vi blir inbjudna att sitta ned i familjens vardagsrum. Planen var att bara dricka te med dem, men efter att de insisterat på att få bjuda på lunch accepterar vi. Vi småpratar medan maten dukas fram. En bror, en farbror och ett par kusiner till Bezhan är också där. Medan vi äter är det helt tyst i rummet. Det känns som en tung tystnad, präglad av sorg.

Efter maten berättar Kak Mustafa (kak = herr på kurdiska) om hur familjen vänt sig till jurister för att söka möjliga vägar att ställa den turkiska krigsmakten inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter. Han tackar för vår solidaritet och undrar om vi har möjlighet att hjälpa familjen i sökandet efter någon slags rättvisa. Vi lovar att sprida berättelsen om vad som hänt hans son i våra hemländer, och att undersöka hur vi kan bidra.

Minoriteter lever i skräck

Nu sitter jag här i tryggheten hemma i min soffa, ett par veckor senare, och funderar över vad jag kan göra. Situationen i Dupre, Sarkan och många andra byar i den kurdiska delen av Irak är förstås nära knuten till den politiska utvecklingen i Turkiet. President Erdogen leder landet allt längre bort från demokrati, och använder kriget mot kurdisk gerilla som ett sätt att vinna stöd och stärka sin makt.

Kurder, andra minoriteter och många andra turkiska medborgare lever i rädsla. Sedan det misslyckade kuppförsöket år 2016 råder undantagstillstånd. Hundratals föreningar har förbjudits att verka. Tusentals domare har avskedats. 120 journalister sitter fortfarande i fängelse efter att ha gripits under 2016. Hundratals akademiker har åtalats på lösa grunder, 5 800 har avskedats.

Ett par exempel: En grupp studenter vid ett universitet i Istanbul organiserade den 19 mars i år en fredlig protest (mot den turkiska militärens attack på staden Afrin i Syrien). 24 av dem greps, 14 sitter fortfarande häktade. De anklagas för att sprida propaganda för en terroristorganisation. Sångerskan Zuhal Olcay dömdes nyligen till tio månaders fängelse för att ha ”förolämpat” presidenten. Under en konsert ändrade hon en rad i en sångtext till ”Erdogan, allt är tomt, allt är en lögn.”

Zehra Dogan är en av alla journalister som fängslats. Hon var redaktör för Jinha, en feministisk, kurdisk nyhetsbyrå som stängdes ner av regeringen i oktober 2016. Hon avtjänar ett straff på två år och tio månader för att ha lagt ut en bild på sociala medier. (Det var en konstnärlig avbildning hon gjort av ett fotografi av en sönderbombad del av staden Nusaybin, där den turkiska militären hängt upp den turkiska flaggan på några av de förstörda byggnaderna.) Hon skrev i en hälsning från Diyarbakirfängelset: ”Jag är i fängelse men är inte en fånge. Varje dag visar vi att konst och journalistik inte kan fängslas. Vi fortsätter kampen och kommer fortsätta säga ’journalistik är inte ett brott’ tills alla journalister är fria.” Det finns ett upprop att skriva under för Zehra Dogans frihet på voiceproject.org.

Minns Kak Mustafas sorg

Ja, vad kan vi göra? Förra året sålde Sverige krigsmateriel till Turkiet för 71 miljoner kronor. Naturligtvis borde all vapenförsäljning till denna regim upphöra, det kan vi verka för. Vi kan sätta oss in i vad som händer i Turkiet och dess grannländer, och stödja det goda arbete som görs i denna region. Vi kan skriva under och sprida Amnestys upprop ”Speak out for people in Turkey”. Vi kan minnas Kak Mustafa och hans sorg över sonen som för alltid är borta.