När Storbritannien lämnar EU om mindre än ett år är Nordirland ett stort frågetecken. Då blir gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland den enda landgränsen mellan EU och Storbritannien. Hur gränsen kommer att fungera står ännu oklart.
Om man kör mellan Clones och Cloverhill i republiken Irland åker man in i Nordirland fyra gånger på en knapp mil. I dag finns inga hinder för att korsa gränsen, och i den mån man alls märker det är det på välkomstskyltar och att hastighetsgränsen skiftar mellan miles och kilometer i timmen. Mycket handel bedrivs vid gränsen, där invånarna på båda sidor åker över för att spara några pund eller euro på de varor som är gynnsammare prissatta. Clogher Variety market ligger precis på den nordirländska sidan. Mattor, tvättmedel, kläder, grönsaker och allsköns begagnade prylar säljs från skåpbilar och tält. De flesta av kunderna kommer från syd. Shahida och Zahid Gulzar från Belfast säljer kläder här varje lördag. De reser runt i regionen och är oroliga för vad brexit kommer innebära för dem. När de nåddes av beskedet av valresultatet trodde de knappt att det var sant.
– Det var en chock, säger Zahid, och Shahida berättar vidare:
– Ja, vi är inte för brexit alls. Vi vill ha en öppen gräns så att vi kan röra oss fritt. Vi har gått igenom tiden med allt trassel och gränskontroller och vill inte tillbaka dit. Om det kommer upp en gräns så kommer vi inte kunna arbeta här.
Många längs gränsen känner ilska och menar att med bara tre procent av Storbritanniens befolkning beror Nordirlands öde på människor som saknar kunskap om området och aldrig satt sin fot vid gränsen.
Vid gränsen ligger också Derry, eller Londonderry, beroende på om man använder det irländska eller brittiska namnet, en segregerad stad i nordväst. 1972 trappades Nordirlandskonflikten upp med blodiga söndagen, och än i dag ser man tydligt på väggmålningar och flaggor om man är i ett område där invånarna känner irländsk eller brittisk lojalitet. Ett visst samband med denna lojalitet och stödet för Brexit finns också. Men skiljelinjen är knappast glasklar. Mitt i staden driver Justin och Elaine McNicholl caféet Hidden City. Justin röstade för att lämna EU, Elaine för att stanna. Trots det tänker de ganska lika. Båda tycker mycket med EU är utmärkt, men ser också brister, och de tänker sig en framtid med ett enat Irland.
– Jag röstade för brexit, men inte av de själviska skäl som man hade i England. Jag ser mig som irländare och tror på ett förenat Irland. Vad är det för skillnad att styras av London eller Bryssel? Irland vill vara en självständig nation, säger Justin. När han talar om sitt land säger han ”norra Irland”, inte ”Nordirland”.
Talar om återförening
I 1998 års fredsavtal står skrivet att Nordirland när lämpligt kan hålla en folkomröstning om att ansluta sig till Irland. Den katolska befolkningen är traditionellt för det, och har sedan dess ökat i antal. Med brexit har också det protestantiska stödet ökat. Också Elaine talar om återförening, men tror att det kommer dröja.
– Jag röstade mot brexit för att jag inte tror att vi är redo att lämna. Jag tror inte folk förstod vad det innebär. Det har tagit lång tid att skapa EU och lagarna är integrerade i vårt system. Jag är inte så mycket för EU som det är i dag, men jag är helt emot att överge skeppet av fel skäl. På sikt tror jag också på ett förenat Irland, men det betyder inte att ansluta sig till syd, utan att skapa ett nytt Irland för alla som bor på ön, säger hon.
Elaine tror inte att Storbritannien hade några tankar på Nordirland när de röstade för att lämna.
– Vi är långt ner på listan när det gäller vad som händer när vi lämnar, och därför röstade jag som jag gjorde. Jag tänkte på mig och min familj och vår situation i norra Irland. Det kommer bli en enda röra.
Även om majoriteten på Nordirland ville stanna i EU, röstade hela 44 procent av befolkning för att lämna. Många av dessa bor i städer med majoritet av protestantiska invånare. Grevskapet Antrim hade starkast stöd för Brexit. Här, i Ballymena, bor Irwin Armstrong, en företagsledare inom läkemedelsindustrin på Nordirland. Han tillhör det konservativa partiet Tory och är en stark röst för lämna-sidan. För honom är huvudskälen ekonomiska. Även om han som många andra har tankar om en striktare kontrollerad invandring, anser han att invandring behövs till Nordirland där arbetslösheten är låga 3,5 procent. På hans eget företag arbetar många från andra EU-länder, mest Polen, och han är säker på att de kommer att få stanna efter utträdet. EU ser han som en stor korrupt organisation som med sin byråkrati försvårar mer än förenklar, och han ser inga fördelar med att driva ett företag inom EU.
– Direktiven skickas ut från Bryssel till de 28 medlemsländerna där sen varje enskilt land tolkar direktiven och gör sin egen lagstiftning. Så vi måste ändå förhålla oss till mängder av olika lagar bara inom EU. Jag blir frustrerad när folk pratar om en inre marknad, säger Irwin.
En vanlig orsak att vara för Brexit inom näringslivet är tron att Storbritannien skulle klara sig bättre på egen hand. En syn på Storbritannien som en stormakt i världen. För Irwin är det kopplingarna till de gamla kolonierna som är en av nycklarna för att företagen på Storbritannien ska lyckas efter EU.
– Relationerna mellan Storbritannien och länderna i det gamla samväldet är fantastiska. Det är väldigt enkelt att göra affärer i dessa länder. Dels är deras lagar väldigt lika våra, och dels pratar de engelska.
Ingen vill ha en hård gräns
Enligt Irwin borde gränsen vara en icke-fråga, ingen vill ha en hård gräns, varken EU eller Storbritannien. Han tror på den brittiska regeringens senaste förslag: elektronisk gränsövervakning kompletterat med några få mobila tulltjänstemän.
– Det vore korkat av EU att sätta upp en hård gräns på södra sidan eftersom vi kommer att lösa det på annat sätt här i norr. Alla transporter registreras redan digitalt så det vore inga problem att koppla upp det mot tullverket.
Här, på avstånd från gränsen är frågan om dess öde mindre laddad.
– Två år efter vi lämnat EU kommer folk ha glömt bort brexit och gått vidare. Vi kommer leva våra liv som vanligt.
Klockan 06.45 dagen efter omröstningen kom första samtalet till Stephen Kelly, chef för Nordirlands tillverkningsindustris intresseorganisation, som representerar 5 500 företag. Det var en av medlemmarna som ville veta vad han skulle säga till sina anställda, där många kommer från andra EU-länder. Innan åtta hade en handfull medlemmar ringt. En satt redan i sin bil på väg söder om gränsen för att titta på potentiella lokaler att flytta sin verksamhet till. För Stephen själv var utgången av valet ingen överraskning.
– Jag följde utvecklingen noga i medier hela vägen till omröstningen och man kunde se att ”lämna”-sidans budskap var enkelt och verkade resonera väl med vad många kände, kanske inte så mycket här i Nordirland men mer i England. Min andra reaktion var ”oh shit, vi måste göra något. Det här blir ett existentiellt problem för många på Nordirland”.
Stephen Kelly och hans kollegor sörjde en stund och försökte sia om framtiden. Sedan vände de blad och la allt fokus på att göra det bästa möjliga av situationen. Hans slutsats är i dag att det inte ger några ekonomiska fördelar för Storbritannien att lämna EU. Men istället för att se en gräns hoppas han att Nordirland kan fungera som en bro mellan EU och Storbritannien.
– Ordet gräns har en negativ laddning. En gräns stoppar rörelse, oftast är de övervakade och vi har väldigt negativa minnen av en gräns här. Så hur vänder vi något negativt och en svår existentiell utmaning till positivt? För oss handlar det om att tänka på Nordirland som något separat. Om vi på Nordirland är själviska och modiga så kan vi skapa fantastiska ekonomiska förutsättningar här.
Alltför många frågor kring Nordirland kommer vara olösta nästa år.
– Storbritannien kommer lämna nästa år men Nordirland kommer vara kvar tills frågorna kring gränsen är lösta. Åren kommer gå och Nordirland blir kvar i EU men fortfarande vara en del av Storbritannien vilket betyder att vi kommer ha tillgång till båda marknaderna.
Dagens öppna gräns är avgörande för tusentals företag på Nordirland. En vanlig uppfattning är att Nordirland har mer handel med resten av Storbritannien än med republiken Irland. Men 7 700 företag på Nordirland har handel med syd mot 6 900 som har handel med Storbritannien.
– Anledningen att det ser ut så är 20 år utan gräns, utan alla checkpoints. Jag själv har korsat gränsen två gånger i dag. En gång för att tanka och en gång för att spela golf.
– Gränsen existerar inte i våra liv längre, säger Stephen.
Från delningen av Irland 1921 fram till fredsavtalet 1998 omgavs den av ständig konflikt och hundratals dödsoffer. Den föreslagna lösningen för att kontrollera gränsen med kameror blir kostsam med över 300 gränsövergångar längs den 50 mil långa gränsen, och tanken på kameror väcker starkt motstånd nära gränsen. Derrys borgmästare har i ett uttalande sagt att ”tekniska lösningar av alla slag skulle leda till en orättvis och oacceptabel övervakning av vårt dagliga liv.” Enligt polisen kan alla fysiska objekt bli måltavlor.
Kameror väcker motstånd
– Staten skulle bli tvunen att skicka säkerhetspersonal för att skydda allmän egendom och konflikten skulle åter vara i gång. Att förhindra det är den stora utmaningen, säger Stephen, som trots oron väljer att tänka på en bro och inte en gräns.
– Det är ju vad företagande handlar om, att se möjligheter i kriser.
Mattias Lundblad
