Socialdemokraternas solkiga samvete

När Socialdemokraterna presenterade sin striktare migrationspolitik var det en fråga som stack ut extra mycket. Det var deras elfte punkt: ”Alla länder vi ger bistånd till eller som Sverige ger viseringslättnader till ska behöva ta emot egna medborgare som fått avslag på asylansökan”. Man undantar nöd- och katastrof-bistånd, men genom att ställa krav på att alla länder som tar emot bistånd också ska skrivit under ett återtagandeavtal har de gjort om biståndspolitiken till en affärsverksamhet.

Utifrån Socialdemokraternas världsbild finns det framför allt två problem med återvändandet för asylsökande som fått avslag. Det ena är länder som Etiopien, som nekar dem vi tvångsutvisar att komma in i landet. I det fallet kan de etiopiska medborgarna så småningom beviljas uppehållstillstånd i Sverige på grund av verkställighetshinder. I statens offentliga utredning om praktiska verkställighetshinder konstateras att antalet människor som 2015 beviljades uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder var 74 stycken. Det andra problemet för Socialdemokraterna är ensamkommande barn som inte får utvisas med mindre än att det finns ett ”ordnat boende” i hemlandet. Båda dessa frågor brukar hanteras i så kallade ”återtagandeavtal”.

Två av de nationer som får mest bistånd från oss är Etiopien och Somalia varav stora delar inte är nöd- eller katastrofbistånd. Inget av dem har något återtagandeavtal.

När Sida beskriver Etiopien är det som ett land där de mänskliga rättigheterna inte respekteras, ett ojämställt samhälle där yttrandefriheten inskränks och det är svårt för biståndsorganisationer att jobba med demokratifrågor i landet. Även om regimen varit framgångsrik med att bekämpa fattigdomen har de fortfarande stora problem med både analfabetism och brist på mat. Förutom akuthjälp går ungefär två tredjedelar av biståndet från Sida till annat, som att stärka kvinnors roll i samhället, minska könsrelaterat våld (som könsstympning) och att stödja lokala demokratiska processer.

Situationen i Somalia är faslig. Landet är krigshärjat och terroristorganisationen Al-shabab utgör fortfarande ett hot mot säkerheten. Sida konstaterar att till följd av oroligheterna är Somalia ett av de länder i världen som har högst barnadödlighet och upp till fyra femtedelar av befolkningen kan inte läsa. Vidare är 40 procent av befolkningen i akut behov av mat och över 2 miljoner människor har tvingats bort från sina hem. Av biståndet går en mycket stor del till att stärka regeringen, demokratin, jämställdheten och civilsamhället.

Men för ledningen i Socialdemokraterna är det nog inte så viktigt vad Sida säger om biståndsarbetet i Etiopien eller Somalia.

Om Sida tvingas avsluta allt biståndsarbete som inte är rent akutbistånd vet vi vilka som drabbas hårdast. Det är utsatta människor och barn, människor som behöver slippa bli omskurna, som behöver få lära sig läsa och få adekvat sjukvård. Människor som behöver få tillgång till ett drägligt liv med möjligheter att påverka sin framtid och sitt samhälle.

Men om länderna som nu inte har något avtal istället tvingas teckna ett, ja då vet vi vad som händer. För regeringen gjorde just så i Afghanistan. Under hot om indraget bistånd tvingades ett land, som inte ens kan ta hand om den befolkning de redan hade i landet, skriva under ett avtal som lovade ett ”ordnat mottagande” även för de barn vi skickar till dem. Det var aldrig en uppgift de hade en möjlighet att klara av. Människor har dött, de tvingas leva under skräck och ständigt hot från självmordsbombare och flera har varit så rädda och uppgivna över att tvingas tillbaka att de istället valt att avsluta sina liv här. Allt det kunde vi förutse redan innan papprena skrevs på.

För en socialdemokratisk ledning som ideologiskt ställt sig hand i hand med Sverigedemokraterna kanske problemen löser sig så här. Genom hot och hårt mot hårt vill Stefan Löfven använda biståndspengarna till att köpa sig ett rent samvete. Efter att ha lagt grunden för utvisning av barn till våldsamma förhållanden och möjlig död vill han kunna säga att ”det är deras ansvar att ta hand om sina medborgare”. Men samvetet blir inte rent av att man köper avlatsbrev med biståndspengar. Man får inte rent samvete av att tvinga ett fattigt land att ta på sig uppgifter det inte klarar av.