Energi · I blickfånget

”Sverige är tolerant – men inte förstående mot transpersoner”

Enes Mehmedagic | Här står Ines med en flagga i Belgrad under Pridefestivalen 2017 där hon höll ett föredrag hur hbtq-personer kan få asyl i Sverige.

Ines Lukac är 26 år gammal. Hon är sociolog, forskare och transkvinna. Hon föddes i en muslimsk miljö som hon lämnade för sin egen säkerhets skull. Sedan 2016 bor hon i Sverige och är en hängiven aktivist som vill förbättra transpersoners rättigheter på flera plan, samtidigt som hon hotas av att inte få stanna i Sverige.

Han var en direkt kopia av mitt livs kamper. Vi träffades på en fest, det ena ledde till det andra och vi började ses allt oftare. Till slut sov han hos mig nästan varje kväll. Hans familj blev misstänksam och så kom dagen då hans bror såg ett meddelande från någon ”Ines”. De ville att han dejtade någon från deras hemland. Tänk då om de visste att jag är en transkvinna!

Varje ord bär styrka när Ines berättar om ett problem som är vanligt för transpersoner. Att pressen hos partnern blir för stor när förhållandet blir seriöst.

– Efter det förändrade han sig. Vi började undvika ställen där vi kunde stöta på fel personer. Det är ett no-no för mig. Jag tolererar mycket, men om han inte accepterar mig som jag är – det går inte. Han borde vara stolt över att vara med mig … vet du att allt är annorlunda för transkvinnor jämfört med vanliga kvinnor? Från topp till tå.

Ines lägger ner mycket tid på att sminka sig. Att se bra ut som transkvinna är viktigt. Könsdysfori är ett psykiskt lidande som innebär att en person inte är bekväm med sig själv, då den inte ser ut som det kön personen uppfattar sig själv som. Detta är ett vanligt förekommande problem hos transkvinnor.

– Många ser oss inte som riktiga kvinnor och då blir utseendet extra viktigt, många av oss bär alltid smink och har på sig extra kvinnliga kläder. Dessutom måste jag se bra ut så jag kan gå hem säkert. Ser jag inte bra ut kan det synas att jag är trans och någon kan börja att trakassera mig.

Ines fick vänta fjorton månader på att få börja med sin könskorrigerande behandling. Sedan fick hon plats på en klinik i Stockholm och valde att flytta dit.

– Jag grät som ett barn när jag hade min första injektion. Jag är 26 och äntligen, efter alla bekymmer, kände jag bara en kyla i kroppen. Som om jag hade kommit hem. Som om att hela min kropp fick det den har krävt. Jag är liksom okej, bra, jag kan satsa på andra grejer nu. Jag är avslappnad.

Blev uthängd i media

Ines är född i Sandzak, en muslimsk del av det annars kristna Serbien. Det är en konservativ del av landet vars befolkning värnar om traditionerna. För Ines var detta väldigt krävande, så hon sökte sig till andra hbtq-människor i Serbiens huvudstad, Belgrad.

– En gång blev jag fotograferad med regnbågsflaggan. Då publicerade en lokaltidning en artikel med rubriken ”Sandzaks första transa, vad är detta för något?”. Då såg jag ut som skit, kort hår och tjock eyeliner, säger Ines och fortsätter, men det var då mitt liv började kollapsa.

– Min familj började få problem på jobbet och min bror gick inte ut på grund av skam, i dag har jag inte någon kontakt med varken min bror eller mamma. Det startades grupper på internet där folk förföljde mig. De hotade mig och skrev vad jag gjorde och var de hade sett mig någonstans.

Ines började studera i Turkiet, och via studierna flyttade hon först till England innan hon kom till Sverige.

”Sverige är tolerant”

– Det är stora problem med att vara trans, även i Sverige. Många människor på Balkan är indoktrinerade med hat vilket yttrar sig i till exempel homofobi och nationalism. I Sverige är människor indoktrinerade med tolerans, vilket är ineffektivt. Toleransen lär inte människor om hur det är att vara trans och framför allt finns det, enligt min erfarenhet, ingen kärna av förståelse. Exempelvis kan en förälder visa att denne stöder hbtq-människor genom att till exempel ha olika filter på Facebook. Men om deras egna barn skulle vara trans, så vet de inte hur de ska handskas med det. Jag vet så många fall där föräldrarna hänvisar dem till en psykolog. Jag vet inte om det är brist på formell eller informell kunskap. Men det är ett aktuellt problem.

Ines aktivism grundar sig inte i att hon vill få människor att förändra sig utan snarare i att transpersoner ska få lika villkor. Hon menar att grogrunden för aktivismen var den diskriminering, mobbning och det våld hon upplevde som transbarn.

– Det bara är så att jag har den drivkraften att hjälpa vartenda barn som är trans och är född i en liknande kontext som jag. Jag vill vara i en sån position att jag kan förändra deras situation. Så att de inte genomgår det jag gjorde som barn. Jag vill göra människor mer empatiska kring hela problemområdet.

Räknas inte i vården

Som vuxen blir Ines inte så systematiskt mobbad som under hela sin skoltid, men hon upplever stigmatiseringen på andra sätt.

– Det leder till problem när vi söker jobb. Ett annat exempel är om en transkvinna blir våldtagen, så räknas inte det som våldtäkt mot kvinna, säger Ines och fortsätter: vården för oss räknas inte som brådskande i Sverige, vilket leder till långa väntetider. Vet du att vi är den samhällsgrupp där självmordsrisken är störst?

Hon är involverad i flera olika projekt. Hon kontaktades av RFSL Ungdom och blev tillfrågad om hon ville vara med i styrelsen och forska om sexarbetare som är transpersoner.

– Jag är emot lagen som kriminaliserar sexköpare i Sverige. Forskning visar om sexköparen ses som kriminell, så är det högre risk att denne blir mer aggressiv mot sexarbetaren. Dessutom görs sexarbetaren till ett offer – men det är inte alltid så. Det finns transkvinnor som prostituerar sig vid sidan av sina vanliga jobb och studier.

Vägrar ge upp

Ines vill i framtiden bli universitetsprofessor så hon har möjlighet att fortsatt forska inom sexhandel och migration.

– Ett ämne som jag vill forska inom är att svenska män åker till Indonesien och Thailand för att köpa sex av transpersoner.

Men framtiden är osäker för Ines Lukac, som hotas av att inte få stanna kvar i Sverige efter att hennes studentvisum går ut. Detta innebär att hon inte kan fullfölja sin behandling. Men det finns möjligheter att få stanna på andra sätt, berättar Ines.

– Om jag inte får uppehållstillstånd måste jag lämna Sverige i juni. Men det kommer inte finnas någon byråkrati i världen som kommer stoppa mig. Jag har varit i liknande situationer innan och då lyckades jag ta mig till både Turkiet och England. Jag har kämpat hela mitt liv för att vara i säkerhet. Att lämna Sverige. Det tänker jag inte göra. Jag har ingen familj eller säkerhet i hemlandet. Mitt liv står på spel om jag återvänder.

Om Ines Lukac:

Ålder: 26
Bor: Stockholm
Aktuell med:
• Ny styrelseledamot för RFSL Ungdom.
• Forskar kring sexhandeln för transpersoner.
Instagram: Ines_Lukac

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV